Lumote: the Mastermote Chronicles

Detta var en upplevelse av olika mått. Det är sällan man idag ser spel som är helt tillägnat pussel, de brukar oftast vara gömda i någon historia med ett annat mål. Inte sedan Portal 2 släpptes 2011 har man fått sätta sina problemlösarskills på prov. Skillnaden är att Lumote: the Mastermote Chronicles gör det bättre, på sitt sätt!

Bold statement, jag vet. Men det Portal gjorde bra var faktumet att man kunde göra det med en kompis, vilket Lumote inte möjliggör. Däremot så var Portal ett spel där man gjorde rum för rum, pussel för pussel, och man kollade inte tillbaka. Medan i Lumote njuter man av varje avklarat pussel. 

Möt Lumote, vår huvudkaraktär, där han studsar fram över landskapet som har tagits över av The Mastermote! Landskapet som en gång var lysande av blå frihet där Lumote kunde leva fritt. Men det har förändrats sen Mastermote kom till “makten” (eller vad man kan kalla det, han sitter på en hög plats). Men vem är detta? Jo, det är en herre (antar jag) som ser ut som Lumote men lite större och röd, kaxig och taskig. Han sprider en röd energi som smittar landskapet och dess invånare, och det Lumote behöver göra är att ta tillbaka sin land. 

Skutt!

Detta gör han genom att placera stenar eller en flygande manet med sladd och andra ting på olika energipunkter, som sedan är kopplade till slingor som sprider energin till landskapet. Lumote själv sprider den blåa energin. Sätter han sig på marken sprids det medan han sitter där, men han behöver en sten eller ett objekt för att få en ihållande källa. När du ser dig om så syns hela världen av den röda negativa energin, och den gör sig otroligt mäktig i mängden. Man får en känsla av att det finns ett jobb att göra, och att man ska var en del av förändringen och färga världen blå. Låter lite politiskt när man sitter runt middagsbordet och svär över bränsleskatten och energiskatten och sen försöker göra sig av med det röda, känns bra på något sätt. Skämt åsido, varje del av pusslet (vi kallar det bana av gammal vana) är indelad på ett väldigt tydligt sätt. Varje del har ett “träd” som behöver få blå energi till alla sina grenar för att kunna öppna nästa del, så det är ganska enkelt att förstå vad man behöver göra, däremot hur är ibland en frågeställning som kräver en och annan högskolepoäng, men det är ganska kul att utmana sitt tänk och logik och se hur ett problem blir till en lösning. 

Vad jag inte har nämnt, men som ni har sett, är att världen är neonfylld, hallucenisk, rent fantastisk och en av få saker som jag kan tänka mig är underhållande efter en inhalering av olaglig substans. Utvecklarna har gjort en egen spelmotor som gör det möjligt att ladda in hela spelet på en gång, alla banor är synliga hela tiden vilket skapar den underbara utsikten. En annan sak som är rätt härligt är det faktum att de har gömt en massa skatter runt om på banorna som du får samla in, dessa är oftast på undersidan av banorna. Ljudet, musiken, fyller det stora rummet och man känner liksom att den ligger i bakgrunden någonstans vilket gör att den inte tar över. Man märker att ljudet är designat för att man i lugn och ro ska kunna koncentrera sig på pusslen. Och jag måste säga, som den skadeglada jävel jag är, att när man trillar ner från en hög höjd och hör Lumotes stönande “aj” låter lite härligt, skön detalj! 

Vad tycker jag är dåligt då? Jo, det jag berättar angående storyn… Den presenteras inte riktigt. Jag hittade det jag tillkännagivit efter jag spelade spelet genom utvecklarnas hemsida och fick där som först veta varför världen var röd, varför vi var det enda blå och vad vi gjorde där! Först där får man reda på att Lumote och Mastermote var vänner innan Mastermote blev girig efter mer makt. De omfamnar inte den story som de själva skapade och som de kunde bygga vidare på. De lämnade det vid trailern, för när du startar spelet hoppar du direkt in i pusslandet. Känns osmidigt! 

Spelet är oavsett vad en mysig liten hjärngymnastik där du får hoppa runt i Lumotes värld och försöka hjälpa dig hjälpa honom, och istället för att ständigt ha frågan “Kommer vi överleva till endscreen?” får man istället en känsla av “Vi tar det när vi kommer dit”. Det var faktiskt ganska skönt.