Jackal

Det är 1970-tal i Las Vegas. Staden kryllar av kasinon som i sin tur styrs av maffia och gangsters. Du är en lönnmördare med ett mål i sikte, nämligen att brutalt mörda allt och alla som är kopplade till denna verksamhet. Förstärkt av icke lagliga substanser skapar du blodbad efter blodbad. Kommer du lyckas, eller blir det en insikt i form av att knark sannerligen är skit?

Jackal är ett skjutarspel med en vy uppifrån och ner, eller top-down shooter om du föredrar internationella benämningar. Inspirationen är hämtad från spel som exempelvis Hotline Miami samt filmer som John Wick, Pulp Fiction och Fear and Loathing in Las Vegas.

Vi tar på oss rollen som en anonym lönnmördare. Han hänger sig främst åt att mörda gangstrar i kasinon på väldigt brutala sätt. Varför är lite oklart. I sina noir-inspirerade monologer pratar han om sin kompanjon, i form av den egyptiske guden Anubis. Visst guden namnges inte specifikt utan refereras bara till my associate, men den som är lite kunnig inom mytologi kommer att känna igen personen med ett schakalhuvud tämligen snabbt. Hursomhelst säger dödsguden att vårt jobb är att skörda offer. Således avlöser partier där vi bara mördar allt och alla utan särskilt mycket rim och reson.

Det finns ett narrativ i spelet, men att staka ut det är inte det lättaste. I de filmsekvenser som vi ser mellan slaktpartierna, hör vi lönnmördarens monologer som dryper av noir genrens sarkasm och nihilism. Eftersom att huvudpersonen nyttjar narkotiska substanser, är allting dränkt i ett psykedeliskt bildspråk, med mycket färger och dylikt. Detta gör att jag har lite svårt att exakt hänga med i exakt vad som händer i handlingen.

Det verkar i vilket fall som att lönnmördaren blir anlitad av en rökhostande och cigarrökande gangsterboss som vill att vi ska göra oss av med en annan rökhostande och cigarrökande gangster som refereras till som Mr. Green. Problem uppstår när lönnmördaren ska begrava gangstern i öknen, då polisen och vänner till den mördade gangstern vill stoppa den improviserade begravningen. Lönnmördaren blir sedan kontaktad av samma rökhostande individ som förut, för att skydda hans fru. Frugan visar sig vara oerhört vacker och givetvis ger både lönnmördaren och frugan vika för köttets lustar när de träffar varandra, vilket bara förvärrar den blodiga härvan och våldet kommer bara bli våldsammare.

Ska vi verkligen knarka när det ska mördas?

Narrativet är svårt att hänga med i också för att det ibland känns frånkopplat till det vi pysslar med rent spelmekaniskt. I filmsekvesen kan vi se hur lönnmördaren spelar poker med tveksamma individer. Han ber om att få gå och hämta fler marker, varpå vi får styra honom från pokerbordet, in i ett annat rum där vi sedan får mörda allihopa. När det är gjort återgår det till poker spelandet som om ingenting har hänt. Hade detta skett i något annat spel, hade jag förmodligen kristiserar det ganska hårt, men eftersom att det psykedeliska och surrelaistiska berättandet är så etablerat, har jag lättare att acceptera detta.

Nu har jag svamlat tillräckligt om narrativet! Spelmekaniskt påminner det om Hotline Miami, vilket utvecklaren även nämnt som en inspiration. Vi går in i ett rum där vi helt enkelt ska döda alla fiender. Du ska slå, sparka och skjuta fienderna innan de gör detsamma mot dig. det gäller att ha snabba reflexer, då fienderna inte kommer snällt stå och vänta på att du ska göra det du ska göra.

I regel går du in i rummen obeväpnad. Som tur är släpper fienderna du oskadliggör ifrån sig tillhyggen och skjutvapen som du kan använda dig av. Det gäller dock att passa sig, för om du spelar på svårighetsgraden Balanced som är spelets normal kommer du dö lika lätt som dina fiender. Ett slag, eller ett skott som träffar dig och det är bara att försöka igen. Till skillnad från liknande spel, finns det dock två svårigheter till en början. Förutom Balanced finns en Easy också. Ställer du ner svårighetsgraden, kommer fienderna att vara mindre aggressiva och framförallt tål du mer skada, nu krävs tre smällar för att du ska dö.

 Jag vill dock hävda att spelets utmaning inte blir mycket lägre om du ställer ner svårighetsgraden. I de senare delarna blir det väldigt många fiender och även livsfarliga djur som krokodiler, tigrar, gorillor samt gigantiska och aggressiva kalkoner som hotar, och det blir tämligen svettigt även på den lättare svårighetsgraden. Jag uppskattar detta, då det blir mer tillgängligt och att jag har en livboj att ta till om jag inser att jag har störtat in i en hård vägg som jag bara inte kan ta mig igenom. Med det sagt, måste jag fortfarande jobba för att ta mig igenom.

Du kan även justera svårigheten lite mer specifikt via huvudmenyn. Du kan ställa allt från att inte behöva avrätta nedlsagna fiender, eller att du kan ladda om skjutvapen. Du kan även justera för att få ännu mer utmaning, som att du inte kan använda trollformler eller att du bara kan använda närstridvapen.

Nu nämnde jag trollformler. Anubis kan nämligen hjälpa dig genom att kasta lite magi på ditt kommando vid ett tillfälle i varje rum. Vad denna trollformel ska vara, får du välja vid varje tillfälle som du ska gå in i ett rum och mörda fiender. Några spelkort kommer dyka upp på skärmen och du får då välja vilket du vill använda dig av. Det kan vara allt från Timeshift som får tiden att röra sig väldigt långsamt, vilket kan vara till hjälp om det är väldigt många fiender. Sidewinder är ett annat exempel, där vår glidande spark blir mycket kraftfullare. Det finns även kort för att du ska göra dubbel skada, eller att kan röra dig snabbare.

Jag är väldigt förtjust i utseendet. Dels gillar jag det psykedeliska färgfiltret som allt är dränkt i. Det passar väldigt bra till den hårdkokta och ruffiga atmosfären. Det ser även ut som en riktigt våldsam serietidning.

Ljudbilden bjuder dels på fantastiska monologer av Matthew Curtis i rollen som lönnmördaren. Övriga röstskådespelar ensemblen är också riktigt bra och bidrar till stämningen på ett ypperligt sätt. Musiken är en slags psykedelsik Jazz som passar noir atmosfären. Under de våldsamma partierna är det smällande skjutvapen samt köttiga impact-ljud från när tillhyggen och dylikt träffar karaktärers kroppar.

Kontrollmässigt rör det sig om ett såkallat twinstick-shooter upplägg. En styrspak styr karaktärens rörelser och den andra styr siktet. Det är ett välbeprövat kontrollschema som är lätt att lära sig och lite av en utmaning att bemästra. Det går givetvis att spela med mus och tangentbord också, men det är någon känsla med handkontroll som jag helt enkelt bara föredrar när det kommer till den här typen av spel.

Jackal är ett oerhört underhållande, men även mycket utmanande spel. Det är riktigt tillfredställande att se hur fienderna förvandlas till en pöl av blod. Framförallt om du har dött flera gånger och när du i försök nummer 30 ser hur den sista fienden slutligen faller blodig till marken ger då en väldigt euforisk känsla. Narrativet må vara förvirrande, men det är så med flit och passar in väldigt bra, då huvudpersonen i större delen av spelet är påverkad av knark. Gillar du noir-aktig atmosfär och den här typen av actionspel, är det tveklöst en rekommendation.

Testdator: ex. Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB