TOWA and the Guardians of the Sacred Tree

Ibland händer det att spel släpps med katastrofal tajming. De hade kunnat prestera bättre på marknaden, men får kämpa i skuggan av större titlar i samma genre som lanseras nästan samtidigt.

Ett tydligt exempel är Horizon-serien: Horizon: Zero Dawn lanserades parallellt med The Legend of Zelda: Breath of the Wild och Horizon: Forbidden West kom olyckligt nära Elden Ring. Nu står Towa and the Guardians of the Sacred Tree inför samma problem – spelet släpps samtidigt som Hades 2, en tungviktare inom roguelite-genren.

Roguelite eller Roguelike, vad är vad? 1980 släpptes ett supersvårt spel som hette Rogue. Det blev känt för sina slumpmässigt genererade kartor och utmanande permadöd-mekanik. Just slumpmässigheten och permadöden med en förlust av framsteg, valutor och att spelaren får börja om från början utan några framsteg förutom lärdomen från sitt misslyckande, det är Roguelike. Exempel på roguelike är The Binding of Isaac och Spelunky. Genren har sedan dess moderniserats och vi har fått spel som Hades, Dead Cells och Risk of Rain där vi numer kan få behålla vissa valutor och framsteg som vi gör trots att spelet förloras. Vilket leder till att nästa runda kan börja med vissa fördelar.

Roguelike-puritanerna har jobbat stenhårt för att särskilja spelen i genren så till den grad att en subgenre har skapats med exempelvis spel som Hades och Towa där vi kan belönas med viss sparad framgång trots en förlorad runda, puritanerna hävdar att sådana spel ska tituleras som Roguelite.

Towas berättelse.

Utvecklaren Brownies Inc är en japansk studio med få spel i bagaget, och det märks tydligt i Towa. Spelet känns som ett experiment från en ung utvecklare som fortfarande letar efter sin nisch. Här blandas genrer friskt: ett topdown-roguelite utan mycket variation, ett craftingmoment utan större belöning och ett RPG-upplägg utan meningsfulla val. Ambitionen att hela tiden introducera nya system är tydlig, men det saknas fördjupning.

Berättelsen kretsar kring gudinnan Towa som tillsammans med sina åtta lärjungar, ska befria världen från den ondskefulle Magatsu och hans hejdukar Magatsu-hi, som fungerar som slutbossar i varje runda. Magatsu strävar efter att kasta världen i kaos och förstörelse, för att därigenom lägga allt under sin absoluta kontroll och vinna en makt bortom allt förstånd. För att nå fram till honom och hans lojala hejdukar måste spelaren kämpa sig igenom en labyrint av slumpmässigt skiftande rum, där horder av monster står redo att pröva varje steg på vägen. Utmaningarna går oftast ut på att besegra ett visst antal fiender eller överleva i en bestämd tid. När jag klarar ett rum får jag välja en belöning – valuta, en ny vapenförmåga eller ett spelförändrande kort som tillfälligt ändrar hjältarnas beteende.

När jag dör förlorar jag de flesta resurser och förmågor, men vissa material följer med till byn. Där tar jag rollen som Towa på ett annat sätt: istället för strider får jag prata med invånarna, smida vapen i ett minispel, uppgradera byggnader och stärka lärjungar med de resurser jag samlat. Denna bydel fungerar som spelets hubb, men ofta känns den mer som ett tidskrävande avbrott än ett givande inslag.

Inför varje nytt äventyr väljer jag två av de åtta följarna. Den första blir min huvudkaraktär som utför alla primära attacker med hjälp av de ständigt närvarande samurajsvärden. Den andra är en bikaraktär som med hjälp av magi och andra förmågor stöttar i bakgrunden. Livsmätaren är gemensam, vilket innebär att båda karaktärernas hälsa slås ihop och att du kan fortsätta även om den andra karaktären stupar. Variation mellan karaktärerna består främst i skillnader av attackmönster: exempelvis en karaktär kastar svärden som bumeranger, en annan satsar på explosioner och en tredje bygger på kombos. Bikaraktärens förmågor är något mindre varierade, men kan skapa intressanta synergieffekter. Inledningsvis känns detta som spelets stora styrka – 16 olika startkombinationer ger intrycket av unika rundor – men den känslan bleknar snabbt för efter bara några försök hittade jag en ”ultimat kombo” som gjorde spelet alltför enkelt.

Ett annat stort problem är valutasystemet. Det finns en överväldigande mängd resurser – stenar, juveler, andekrafter och till och med fiskar – och varje typ har en egen funktion. En valuta används för att smida vapen, en annan för uppgraderingar, en tredje för magi, en fjärde för byggnader och en femte för färdigheter. Det blir rörigt och förtar intresset snarare än att fördjupa spelupplevelsen.

Musiken, komponerad av BAFTA-vinnaren Hitoshi Sakimoto – känd för sitt arbete med titlar som Final Fantasy XII, Valkyria Chronicles och Tekken 6 – lyckas tyvärr inte leverera några riktigt minnesvärda melodier. Under striderna drunknar bakgrundsmusiken ofta i kaoset och i mellansekvenserna, där det finns utrymme för musiken att glänsa, överskuggas den istället av karaktärer som nästan oavbrutet fyller tystnaden med dialog.

Den grafiska presentationen är däremot desto mer tilltalande. Towa bjuder på en akvarelliknande stil där karaktärerna är animerade på ett sätt som tydligt skiljer sig från de statiska bakgrunderna, vilket skapar en klar avgränsning mellan det interaktiva och det dekorativa. Karaktärerna är färgstarka, fienderna likaså och attackerna exploderar i fyrverkerier av ljus och färg. Bakgrunderna ger ett handmålat intryck – om de inte faktiskt är det – och associationerna till Okami, som släpptes till Nintendo Wii 2007, är svåra att undgå. Likheterna är slående.

Efter att ha klarat flera rundor blev det tydligt att spelstrukturen snabbt stagnerade. Äventyren förlängdes med flera rum, men svårighetsgraden ökade knappt. Fienderna är visserligen fantasifullt designade, men deras beteenden är likartade och alla attacker signaleras med övertydliga pilar och ringar, vilket gör dem alltför enkla att undvika. Mellansekvenserna i byn gav heller inte tillräckligt till helhetsupplevelsen: smedjan använde jag sällan, fiskespelet glömde jag snabbt bort och byborna tillförde minimalt till berättelsen.

Överlag är Towa and the Guardians of the Sacred Tree ett habilt spel som levererar ett komplett paket, även om det tyvärr dras med ett överflöd av sidoaktiviteter. Jag hade gärna sett att utvecklarna lagt mer fokus på enskilda delar och förfinat dem, istället för att sprida ut sig på flera moment som känns ofullständiga. Med ett mer koncentrerat grepp hade spelupplevelsen utan tvekan varit roligare.

Testdator: Intel Core i7-12700f, 32GB DDR4, Geforce RTX 4070