Det är översvämning i staden. En massa äckliga maskar, med förmågan att styra döda människor som en slags marionettedocka har dykt upp. Plus en hel del andra obehagliga varelser har börjat härja omkring. Till råga på allt svävar din älskade i ett slags ingenmansland mellan liv och död. Det är dags att försöka rädda henne, men då måste du konfrontera både regnet och den namnlösa skräcken som lurar i skuggorna.
The Sinking City 2 är utvecklat av Frogwares som är baserade i Ukraina. Utvecklingen har kantats av en hel del hinder så som förstörda hem, bombningar, medlemmar som blivit värvade till armén samt mängder av strömavbrott.
Detta är uppföljaren till The Sinking City som släpptes 2019. Även om det förekom inslag av skräck i form av groteska monster. Skräckförfattaren H.P Lovecrafts olika verk var det som spelet byggdes på och då följer dessa varelser med på köpet. Fokus låg dock mycket mer på detektivarbete i en öppen värld, vilket var vad jag personligen uppskattade med det.
Nu har Frogwares valt att testa att gå på en ny stig istället. Denna gång rör det sig om överlevnadsskräck i stil med Resident Evil och Silent Hill. Den öppna världen är också borta, till förmån för en betydligt mer linjär berättelse. På ett sätt kan jag uppskatta detta, då jag inte kommer bli distraherad av sidospår som gör att jag spelar i en evighet, utan att föra historien framåt. En del av mig tycker dock att det är lite synd att vi inte får möjlighet att utforska den fiktiva staden Arkham mer. Jag gillar verkligen designen på staden och är nyfiken på vad den har att dölja. Förmodligen finns det inget där, då staden i den här berättelsen drabbats av en apokalyptisk översvämning. Således har majoriteten av staden evakuerats redan när berättelsen börjar.
Vi tar på oss rollen som Calvin. Han befinner sig mitt i Arkham där den mystiska översvämningen som sagt blivit så påtaglig att invånarna blivit evakuerade. Vi kan till och med höra när ett VMA (viktigt meddelande till allmänheten) spelas upp som förkunnar att de sista båtarna snart ska lämna staden. Calvin har inte för avsikt att lämna staden än. Hans älskade Faye måste räddas. De förälskade två utförde en ritual tillsammans, som skulle föra dem till någon slags övernaturlig plats kallad “Drömlandet”. Vad kan gå fel? Ganska mycket verkar det som. Någonting hände i vilket fall som har gjort att Faye nu befinner sig likt Törnrosa i en sömn som är ett gränsland mellan liv och död. Hur ska han få sin älskade att återvända till de levande? En kyss? En god tanke. Det skulle kanske fungera, men Calvin har läst att han måste utföra en slags mot-ritual. Han beger sig ut i den sjunkande staden för att hämta det som behövs, men frågan är om det verkligen är så lätt som att bara utföra ritualen?
Även om vi inte får utforska alla Arkhams översvämmade gränder och gator, får vi ändå förflytta oss igenom den. Calvin har en båt med vilken vi får förflytta oss mellan de olika anhalterna i berättelsen. Med jämna mellanrum kommer vi behöva parkera båten för att öppna de portar som stänger av vissa delar av staden. Dessa har tydligen tidigare bemannats av personer som öppnar och stänger dessa åt de som åker båt genom staden. Nu har de antingen evakuerats eller till och med dödats, så vi måste lösa dessa problem själva.
En tur med båten.
Detta är upplägget för det mesta i upplevelsen. Vi kommer till en plats som vi måste utforska för att hitta allt vi behöver för att lösa ett problem eller pussel för att ta oss vidare. Det kan vara att laga en generator till en kran så att vi kan flytta på en död val som blockerar vägen, hitta en nyckel för att komma in i ett speciellt rum, eller att hitta rätt kod för ett kassaskåp. Det finns såklart fler exempel, men då skulle detta snabbt bli en doktorsavhandling.
Många av pusslen kräver att du samlar på dig viktiga textdokument. Dessa kommer bli markerade som ledtrådar och i huvudmenyn kommer du ha en flik som heter “investigation” där dessa hamnar. Du får här försöka para ihop vilka ledtrådar som hör ihop med varandra, när du parat ihop dem korrekt blir de grönmarkerade och du får drömjuveler som belöning. Hur många drömjuveler du får varierar, men oftast får du två stycken.
Du kan välja hur svåra dessa pussel ska vara. Om du väljer Breezy kommer alla ledtrådar som hör ihop med varandra ha samma typ av symbol på sig och den viktigaste informationen i texten kommer vara färgmarkerad. Väljer du istället “Brainy” kommer ledtrådarna ha samma symbol, oavsett vilka andra ledtrådar de hör ihop med. Det är trevligt att du kan välja mellan dessa två alternativ, eftersom det gör spelet tillgängligt för fler att ta sig an det.
I de områdena vi kommer till finns ett pussel som är själva huvudmålet att klara av för att föra handlingen framåt. Det finns dock lite andra pussel som du kan lösa. Detta handlar mest om kassaskåp och dylikt, där invånarna gömt värdesaker innan de evakuerats. Anledningen till att lösa dessa är att du kan få fördelar, i form av ammunition till dina vapen, uppgraderingar till dina vapen, eller medicin som bättrar på din hälsa tillfälligt. Du kan också hitta en slags juvel som kallas för ”drömfragment”. I varje område finns ett säkert rum, likt skrivmaskinsrummen i Resident Evil. Här kan du i lugn och ro se över din utrustning. Det finns nämligen ett begränsat antal platser i din inventory. Vilket betyder att du ibland behöver lägga vissa objekt i en resväska i dessa säkra rum, som agerar som ditt lager. Har du väl lagt något i väskan, kommer de alltid finnas tillgängliga för dig varje gång du hittar ett av dessa rum.
Att organisera ditt inventory på detta sätt hör genren till och jag har vanligtvis inget problem med det. Här blir det dock frustrerande då även objekt som du faktiskt MÅSTE bära med dig, det vill säga sådant du behöver för viktiga pussel, också tar upp plats. Jag förstår att det ligger i utmaningen, men jag skulle inte ha något emot att viktiga objekt var exkluderade från detta, då jag ibland känner mig mer handikappad än utmanad på grund av detta.
Jag nämnde “drömfragment” tidigare, det vill säga juvelerna du får när du bland annat löser pussel. I de säkra rummen förekommer vad som ser ut som en slags kemistation. Här kan du använda dessa juveler för att utveckla förmågor. Det kan vara alltifrån att du tar mindre skada från vissa fiender, eller att du kan ladda om snabbare, att du får mer hälsa av medicin och så vidare. Förmågorna representeras av vad som ser ut som stenar i ett rutmönster. Du placerar så många juveler som behövs för att låsa upp förmågan. Sedan för du in den i baksidan av en mask som finns till vänster i den aktuella menyn för att beväpna förmågan. Du kan som mest ha fyra stycken aktiverade. Det är en trevlig funktion som underlättar under den farliga resan.
Du kommer nämligen stöta på en mängd fiender i områdena. Mestadels kommer du stöta på vandrande lik som kontrolleras av de vidriga maskarna som kallas för “The Slither” som finns överallt i staden. Dessa lik kommer försöka slå dig och/eller greppa tag i dig för att sedan kräkas ner maskar i munnen på dig för att du ska bli en av dem. Det finns en variant av dessa med ett delat huvud som spottar mag-innehåll efter dig. Det finns någon slags spindelliknande varelse som skuttar mot dig i hopp om att suga blodet ur dig. Det finns även större, farligare och inte minst tåligare fiender som också försöker stoppa dig.
Som tur är har du vapen till ditt förfogande. Till en början har vi en pistol, men under resans gång kan vi hitta ett hagelgevär, en kulspruta, en bössa samt ett granatgevär. Vapnen är ännu en anledning till att försöka utforska nivåerna ordentligt, då dessa ofta är gömda i rum som inte nödvändigtvis befinner sig på huvudleden så att säga. Du kan även hitta uppgraderingar till dessa vapen, för att få dem att orsaka mer skada.
Striderna fungerar lite som i Dead Space. Där ska du skjuta av lemmar på fienderna för att stoppa dem. Här ska du inte nödvändigtvis lemlästa fienderna, men du ska sikta in dig på svaga punkter. En del fiender har bölder på kroppen som orsakar riktigt mycket skada på dem om du skjuter på dessa. Andra fiender har synliga organ som fungerar på samma sätt. Du kan såklart bara skjuta på dem också och de kommer dö av det till slut med, men det tar betydligt längre tid och dina skott kommer ta slut betydligt fortare och nog för att det finns ammunition utspritt på nivåerna, är det en god idé att försöka slösa så lite som möjligt.
Vikten av att vara pricksäker skapar en nerv i striderna som jag uppskattar. Att du i en stressad situation kommer behöva hitta ett lugn. Du kan också strunta i att döda dem och springa iväg, nackdelen är att du kan behöva återvända till rummet fienderna befinner sig i, vilket kan göra det än besvärligare. Jag gillar striderna som grund, men jag tycker att det blir lite väl mycket av den varan ju längre in i spelet vi kommer. Det dödar mycket av nerven jag talade om tidigare och sabbar lite av stämningen med, då jag bara blir irriterad efter ett tag. Förvisso kan vi argumentera för att jag knyter an mer till Calvin som kan slänga ut kommentarer som “Gud vad jag hatar dessa!” tyvärr hör irritation och underhållning inte riktigt ihop för mig.
Det förekommer även några bossar under resans gång. Här handlar det verkligen om att hitta lugnet, sikta in sig på de svaga punkterna och skjuta. Jag gillar bossarna, då de fungerar lite som läxförhör där du får bevisa att du har lärt dig hantera de mekaniker som du fått lära dig. Om du har problem med striderna, eller vill att de ska utmana dig mer, finns det totalt fyra svårighetsgrader. Det börjar med ”Sweet Dreams” som är den lättaste till ”Sleep Demon” som är den absolut svåraste. Skillnaden mellan dessa är hur aggressiva fienderna är och hur mycket skada du orsakar på dem.
Jag har svårt att komma överens med mig själv om vad jag egentligen tycker om berättelsen. En del av mig tycker att det är lite väl likt berättelsen i Banishers: Ghosts of New Eden. Där en snubbes älskare har dött och där kan du välja att försöka få henne tillbaka till livet. En annan del av mig uppskattar den just för melankolin som den ger till stämningen. Hur människan i en tämligen hopplös situation klamrar sig fast vid det sista hopp hon har för att inte acceptera nederlag och tvingas fortsätta leva ensam. Berättelsen gör också ett bra jobb med att förmedla hur farligt det är att leka med krafter man inte har någon kunskap om. Det finns en Black Metal-blogg vid namn Hatpastorns Likpredikan som har ett passande citat: “Om du busringer ner till avgrunden, finns det en risk att någon svarar”.
En annan sak som irriterar mig mycket ju längre in i spelet jag kommer är all så kallad backtracking. Det vill säga att du kommer behöva springa fram och tillbaka i området, för att du hittar en nyckel djupt in i byggnaden du utforskar, som låser upp en dörr som finns i början av byggnaden och dylikt. Lägg dessutom till att nivådesignen blir mer och mer förvirrande också. Även om du får kartor till ditt förfogande, är det fortfarande bökigt att orientera sig. Jag vet att detta hör genren till, men jag önskar ärligt talat att det är något som den kunde växa ifrån en gång för alla.
Utseendemässigt försöker spelet sig på en realistisk look och jag tycker faktiskt att detta är Frogwares tjusigaste spel hittills. De har verkligen lyckats fånga utseendet av en stad som håller på att dö, där hopplöshet lyser igenom varje tegelsten. Jag gillar även karaktärsdesignen på våra huvudpersoner och de groteska monstren och blodiga sekvenser ser passande obehagligt ut.
Ljudbilden är riktigt välgjord den med. Det finns stämningssättande musik, men det förekommer mest ambienta ljud som knakande dörrar, regn som faller, vind som viner och så vidare. Kalla kårar har faktiskt krupit längs ryggraden på mig, när jag går i ett övergivet hus och plötsligt hör vad som låtar som fotsteg bakom mig, ibland kulminerar det i en konfrontation med ett monster och ibland är det bara ett hjärnspöke. De röstskådespelare som förekommer gör även de ett gott jobb. Det är inte fantastiskt, men ändå godkänt.
När det gäller kontrollen i spelet fungerar den mycket bra och är lättmanövrerad. Jag rekommenderar att du spelar med mus och tangentbord. Främst på grund av pricksäkerheten som krävs i striderna. Med det sagt fungerar det mycket bra med handkontroll med, så det handlar mest om vad du är mest bekväm med. Spelet klockar in på cirka 11-12 timmar, vilket jag tycker är en bra längd sett till den berättelse som vi får ta del av.
På det stora hela bjuder The Sinking City 2 på en stämningsfull och obehaglig upplevelse som faktiskt även är underhållande. Tyvärr drar all backtracking ner betyget ordentligt och jag personligen, anser att det blir lite väl mycket fokus på striderna. Jag hade gärna haft mer pussel och mysterier att lösa, med strider utspridda med ganska långa mellanrum, för att på så sätt behålla skräcknerven mer. Hursomhelst, gillade du föregångaren och är ett fan av överlevnadsskräck tror jag definitivt att detta kan falla dig på läppen.
Testdator: Intel Core i7 10700K, 16 GB RAM DDR4, Radeon RX 9060 XT 16GB
