Hem RecensionerSpelrecensioner Trials of Mana

Trials of Mana

av Danny Larsen

25 år efter att Trials of Mana (eller Seiken Densetsu 3 som den heter original) släpptes av Square till Super Nintendo, så får vi här nu en remake som låter oss här i väst att för första gången få spela spelet. Men frågan är om ett sådant gammalt spel gör sig bra som remake eller om det borde ha stannat kvar i den förgångna?


Trials of Mana är ett av de få Mana spelen som aldrig kom hit till oss i väst när det släpptes, vilket egentligen går att säga om en stor mängd japanska spel. Men nu så får vi en remake på spelet i fråga som kompensation 25 år senare. Frågan jag ställer mig är om känslan man fick av de gamla spelen (som jag spelade för över 20 år sedan) även har lyckats föras över till denna nya version? Och framförallt om en fullt 3D renderad tappning av spelet kan ge mig samma känsla som de gamla sprite-baserade original spelen en gång i tiden…

Trials of Mana är till koncept en ganska rak historia, vi har en hjälte som måste hitta det mytomspunna Sword of Mana och rädda världen. En saga som har en stor skara karaktärer, alla med olika bakgrunder och historier – redo för dig som spelare att utforska. Vi får här valet mellan sex olika karaktärer att välja mellan, alla med olika bakgrundshistorier och anledningar  till varför just de väljer att ge sig ut och försöka stoppa den ondska som har fallit över världen. Utöver en huvudkaraktär så får vi också välja två stycken av de kvarvarande som mina extra karaktärer.

Min huvudkaraktär Duran.

Personligen så tycker jag om att gå hårt in i strider med svärdet högt över huvudet, så därför blev mitt val den stoiske soldaten Duran. Duran är för övrigt son till kungarikets mest kända soldat och dessutom vän till kungen som han nära nog offrade livet under en episk strid. Han försöker att leva upp till ryktet av sin berömde far, vilket är ett ytterligare skäl till varför han gör allt i sin makt för att rädda sitt hemland och i grund och botten även hela världen. Som kompanjoner till denne hjälte, så blev valet Charlotte som är en halvalv och barnbarn till Priest of Light; hon slår hårt, använder sin magi för att hålla oss andra vid liv och ger bra stöd under striderna. Mitt andra val blev Riesz som är en prinsessa och kapten av kungariket Laurent, som efter en attack där hennes far dog, och hennes bror blev bortförd, nu gör att hon vill ut i världen för att hämnas samt återställa sitt kungarike.

Dessa två kompanjoner stöter man på naturligt under spelets gång på ett spännande sätt, då man faktiskt inte bara får höra om deras bakgrundshistorier, utan faktiskt får spela igenom de. Ett uppfriskande tillvägagångssätt som jag tycker väldigt mycket om – där du istället för videoklipp som snabbt visar varför deras historia, eller ren text, faktiskt får uppleva den själv. 

Spelmässigt så kan man inte klaga alls, då det är väldigt lätt att komma in i spelet, och man kommer att få springa igenom större områden där man kan leta runt, hitta kistor eller saker gömda som kan hjälpa en på vägen. Och utspritt i världen så  strövar tydligt fiender omkring, med vilka man lätt hamnar i strid med, om man kommer för nära. Här på vanligt manér så gäller det att bara dunka snoret ur fienderna tills de ej kan ta mer. Man har en svag och en stark attack, samt special attacker. Där de senare laddas upp genom att man slår fienderna med sina starka attacker, vilket resulterar i att man kan plocka upp så kallade CS partiklar som behövs för att utföra dessa specialare.

Dock får jag säga att till en början så försökte man hela tiden tänka på vilka attacker att använda och när – men i slutänden så blev det mest att man bara mosade på knapparna för svaga och starka attacker. Något som blev lite tråkigt i längden då en genomspelning är ca 20+ timmar, vilket gör att jag gärna hade sett mer variation här. Om jag lite snabbt fliker in om kontrollschemat (använde mig mest av Steelseries DUO kontrollen) så är å andra sidan väldigt enkelt att komma in i det både på mus och tangentbord, för att inte tala om handkontroll som är mitt föredragna styrsätt. Båda upplevs okomplicerade och spelet har en enkelhet i sig som uppskattas – och man behöver aldrig fundera ”hmmm, jag vill göra den här attacken, men vad trycker jag på då?”.

Spelet låter dig utforska hela dess omväxlande värld, i din jakt på rättvisa och seger – men bara för den sakens skull så hindrar det inte en från att även leta efter skatter. För på tal om skatter så finns det alltid gömda kistor runtom på alla banor som kan ge dig som spelare hjälpsamma objekt som verkligen kan komma att behövas längre fram. Dessa kistor är inte så svårt gömda, men något som inte är lika lätt att hitta är Li´l Cactus. Detta är en liten kaktus som vandrar omkring och gömmer sig i världen lite varstans och om du kan hitta honom så får du nöjet i att kunna låsa upp lite användbara priser, t.ex. 10% rabatt i butiker eller möjligheten i att veta hur många kistor som finns på varje karta.

Spelet är dock extremt linjärt och man kan helt enkelt inte gå fel, då målet man ska till på varje karta är utmärkt med en stor stjärna. Vilket är lite tråkigt då jag gärna hade sett någon typ av sidouppdrag för de andra karaktärerna man stöter på. Men nej, spelet är ganska rakt på sak för även om vi får stora kartor att springa runt på, så har vi inte mycket mer val än att bara springa till slutmålet.

Spelets historia är som sagt en tämligen enkel sådan och har genomsyrat hela serien; du är den utvalde hjälten som måste med hjälp av Mana svärdet stoppa ondskan från att förgöra världen. För att göra detta så måste man dock först hitta Mana svärdet, vilket man gör genom att hitta de olika element-andar som finns utspridda runt om i världen. Dessa måste du hitta och frita från de monster som har tagit de tillfånga. Här får vi några av spelets mest roliga och intressanta boss-strider där man kan leka runt och testa diverse olika attacker eller magier som man har låst upp. En boss var t.ex. en enorm mullvad och en annan en övergrodd växt – ja, fantasin och variationen av fiender finns, så det kan man inte klaga på i alla fall.

Big Boss . . !

Spelet har återspelningsvärde då man kan välja andra kombinationer av de karaktärer som finns att välja och få uppleva deras olika berättelser sett från den huvudkaraktär man väljer. Visst, majoriteten av gameplay kommer vara densamma, men för den som vill få ut så mycket man kan av ett spel så finns det gott om speltid här.

Om vi kollar på hur man kan leka runt med de karaktärer vi har valt så har vi såklart att vi kan uppgradera dem och förbättra deras attribut, högre attackstyrka, mer tur eller lär sig någon ny talang. När man går upp en nivå så får man TP (Traning Points) som man kan använda vid ”träning” för att förbättra t.ex. ens nivå på livet eller lära sig magi som kan hjälpa en under stridens hetta. Precis som i originalet så kan man byta mellan de olika karaktärerna man har under strider, man kan även välja vilka strategier som de du ej styr ska ha under strider. Vill du att de ska attackera med att de har så kan man, vill du att de ska vara mer defensiva och stötta de andra med magi så går det också.

En av de olika elementen man kan möta på under spelets gång.

Något som jag uppskattade väldigt mycket i spelet är den färgglada palett som man har använt för alla karaktärer och de flesta områden vi kommer ta oss till. Mana serien har alltid haft en härlig och färgglad design och det får vi verkligen också här i remaken. En sak som verkligen sticker ut är den fantastiska musiken, utan den så hade det inte varit ett Mana spel, här har vi musik som finns där och gör spelet så mycket mer än vad det är, ja jag är svag för musiken från de spelen, men den gör mycket av spelet och höjer det i hack i min mening.

Något som i allt detta dessvärre inte föll mig i smaken är de engelsktalande röstskådespelarna; deras framförande av vissa repliker känns påklistrade och inte alls genuina. Det går däremot utan problem att byta till originalröster (japanska) – men då får man dras med att hela tiden läsa enorma mängder text, vilket drar ner känslan ganska avsevärt i sig. Det är helt enkelt lite pest eller kolera – så i mitt fall så blev det ändå engelska av rena praktiska skäl. 

Trials of Mana är en fröjd för ögat att kolla på, men sett till spel så är det lite för linjärt och allt är utpekat var du ska och vem du ska prata med , vilket får det att sänkas en del i mina ögon. Spelets slagsmål blir snabbt ett hiskeligt mosande av knappar, när man dunkar skiten ur både fiender och bossar och blir därför lite tråkigt i längden. Känslan från originalet finns där i en ny vacker skrud, men tyvärr är det med samma spelmekanik som dominerade denna typ av spel för 20+ år sedan. Jag hade gärna sett att de lagt till lite mer fokus på variation i spelandet, men man kan inte få allt här i världen. Något som dock höjer spelet är musiken som alltid är värd att lyssna på – en poppig och munter musik mestadels, som känns välkomponerad. Spelet är klart värt att spela om man har spelat originalet eller älskar JRPG överlag. Men om du vill ha ett spel med större djup och bredd så är inte det här rätt spel. Men om du är osäker så kan du alltid ladda ner demot som finns tillgängligt och testa spelet inför ett eventuellt köp.


Specifikation

Denna recension baseras på PC versionen.
Spelet finns även till Playstation 4 och Nintendo Switch.

Trials of Mana. Lägsta pris 444 kronor enligt Prisjakt.nu 2020-05-01.

Recensionsex tillhandahållet av Square Enix.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar