There is no game: wrong dimension

Den fjärde väggen har gjort sitt och är fullständigt nedslagen, den surrealistiska handlingen gör dig förundrad och berättaren är en otrevlig skit. Peka och klicka dig genom spelet med… nej, inte spelet, så var det ja. Inget att se, gå vidare, här finns inget spel!

Klassiskt peka-klicka blandar sig med den spydige berättaren från the Stanley Parable och handlingen tar skruvade vändningar. Peka-klicka förklarar sig självt: man pekar och man klickar. I det här fallet kan man också göra fler saker beroende på vilken nivå man försöker lösa. Till exempel kan man vända på skärmen för att se bilden från ett annat perspektiv (man kan se skärmen från baksidan) och spola fram och tillbaka eftertexter. Kontrollerna fungerar och det är också allt man kan säga om dem – mer behöver de inte åstadkomma för att vara bra.

Spelets huvudsakliga handling går ut på att du är en användare (berättaren refererar till dig som ’User’) av spelet som tydligen inte är ett spel. Du som användare ska starta spelet, men det motarbetar dig så mycket det bara går. Till slut lyckas du men spelet stänger ner sig självt. När du till slut lyckas starta det igen uppenbarar sig den ena stereotypen efter den andra (högljudd och skrikig japan, ryss som är bitter och misstänker alla för att vara spioner etc) men också Mr Glitch, spelets antagonist. Han kastar ut dig från spelet tillsammans med Game (som berättaren heter) och ni får ett gemensamt uppdrag: se till så att Game kommer hem igen. Under resans gång blir Game vänligare mot dig eftersom han inser att du är hans enda möjlighet att komma hem till datorn igen. Vänskapens band knyts sakta men säkert er emellan och det är här Games bakgrundshistoria kommer in. Få spel ger sitt narrativs berättare en bakgrundshistoria, men här sker det och den ger karaktären ett oväntat djup och komplexitet som höjer ett putslustigt manus till något mycket mer unikt.

Gratis...

...eller "gratis".

Att både ha en tramsig bryta fjärde väggen-humor i kombination med popkulturella referenser är en farlig väg att vandra. Den typen av humor är det extremt få som klarar av att balansera på ett värdigt sätt. Antingen tror författaren att det räcker med att nämna en karaktär för att skapa ett skämt eller så bryts fjärde väggen helt utan att ha någon mening. I det här fallet har väggbrytandet och referenserna ett syfte. Nedbrytandet av den fjärde väggen fyller funktionen att länka berättaren med användaren och det är en nödvändighet för att narrativet ska kunna avancera. Referenserna skapar humor genom att de byggs in i skämt, referenserna i sig är inte skämtet. Exempelvis finns det en nivå där de båda karaktärerna, tillika offentliga egendomarna, Sherlock Holmes och dr John Watson finns med. Sherlocks patenterade smarthet och kvickhet är som bortblåst och här är han en klantskallig idiot som tar åt sig äran för användarens bedrifter.

Det estetiska gör ett redan bra spel ännu bättre. Nivåerna skiljer sig rejält från varandra och färgsättningen på bakgrunderna tillåter karaktärerna att tydligt synas. Spelet är uppenbart inspirerat av grafiken hos SNES och så är också ljudeffekterna. Musiken däremot har ett nutida ’sound’ som är mästerligt utfört – och lika varierat som miljöerna! Musiken är allt från metal till modern popballad och rap. Det fantastiska är hur de lyckats få alla låtar så satans bra. Oftast när det är flertalet olika genrer brukar jag tycka att det känns spretigt och inte alls särskilt genomtänkt, så är det verkligen inte här.

Mekanikerna är inte geniala, men nära nog! Som spelare tvingas man att ständigt tänka utanför boxen. En nivå är en parodi på the Legend of Zelda: A Link to the Past. Hjälten i den här världen (som bara kallas för Hero) är en fullständigt oduglig parvel. När han ska dra upp det mäktiga svärdet ur stenen bryter han sönder det. Hur ska man då få ett nytt svärd som kan hjälpa Game att komma hem? Självklart ska man öppna hjältens ryggsäck, släppa en stor sten som får hela skärmen och dödskallen han har i ryggsäcken att skaka, föra in svärdet mellan käkarna på dödskallen och vips har man gjort en skruvmejsel… *andningspaus* …som man ska använda för att skruva bort hjältens livmätare som är ett svärd och ta-da, nu har hjälten ett nytt mäktigt svärd. En annan nivå är bara eftertexter som rullar. Du kan spola fram och tillbaka och byta plats på namnen för att ändra nivån. Om du lägger namnet Tim Elfman i bakgrundsrutan kommer du få se svart, grått och gotiska filurer med enormt gängliga lemmar. Väljer du att lägga Buster Chaplin i karaktärsrutan kommer den legendariska stumfilmsstjärnan dyka upp på två ställen: i en skyttegrav och i ett sjunkande skepp. ”Jaså, behöver du vatten för att lösa ditt problem säger du? Då kan du gå till Chaplin och hans sjunkande skepp”. Det låter krångligare än vad det är. Om man inte lyckas klura ut vad som ska göras kan man använda ledtrådar. De här tipsen har en ’cooldown’ på sex sekunder vilket gör att man kan använda när man helst behagar. Det är skönt att slippa behöva dra fram mobilen varje gång man fastnar på ett lite väl intrikat problem som får dig att känna dig lika dum som Sherlock Holmes. En del pussel kan tyckas mer obskyra än andra, men tänker man till går alla att lösa på egen hand – till skillnad från Castlevania II eller Sierra’s gamla spel.

Jag vill inte komma in ändå 🙁

Oj vad underhållande det här spelet är! Vill du känna känslor du inte trodde dig vara kapabel till för ett dataprogram på liknande sätt som Joaquin Phoenix i Her (fast platoniskt…eller?), är det här rätt val. Oavsett om du bryr dig om narrativ eller pusselspel kommer det finnas något för dig här. Några av nivåerna är visuellt sett helt galna och tack vare spännande mekaniker får genren en renässans. Jag som är extremt kritisk gentemot popkulturella referenser tycker att de i detta fall skött det exemplariskt och bara det är anledning att spela det. There is no game: wrong dimension är förra årets stora glada överraskning. Även om alla inte kan gilla allt, finns det ändå något för alla att hämta här. Toppklass!