Stygian: Reign of the Old Ones

Välkommen till H.P. Lovecrafts Arkham, en stad som har transporterats från vår värld, till en värld där monster och gamla gudar lever.

Spelet börjar med att låta mig välja om jag vill skapa en karaktär eller välja en färdig, och det finns mycket att välja mellan. Det finns flera yrken, filosofier och bakgrunder att välja mellan, så man kan alltid skapa något nytt för att testa olika lösningar på olika problem. Alla kombinationer kommer vara bra på olika saker, en soldat kommer till exempel vara bättre på att slåss jämfört med en aristokrat, men denne kan vara bättre på att prata sig ur situationer. Det gäller dock att hålla koll på vad man har valt för egenskaper till sin karaktär, för om man spelar sin karaktär rätt vid dialoger så får man bonusar i erfarenhet och även förnuft.

På tal om förnuft så har man två mätare att hålla koll på under strider och händelser, hälsa och förnuft. Hälsan är inget nytt, tar man skada så minskar hälsan. Förnuftet är dock en intressant mekanik, för det är mycket som påverkar den. Som jag nämnde tidigare så fylls förnuftet på om man gör rätt val och följer karaktärens egenskaper under dialoger, men det finns så mycket som påverkar den negativt. Spelet inleds med att ens karaktär förlorar 15 förnuft för att denne drömmer en mardröm, så man vet redan där hur ”rättvist” spelet kommer vara. Risken för att få en psykisk sjukdom ökar ju lägre förnuftet är, vilket kan ge både för- och nackdelar under spelets gång, och är riktigt kul under dialoger för då ändras vissa dialogval till något helt annat. Något som är extra kul är att dessa val ofta, men långt ifrån alltid, lyckas få fram svaren jag är på jakt efter.

Att prata med andra är en stor och viktig del av spelet, men om man inte vill prata kan man alltid slåss, och stridssystemet är turbaserat där turordningen ändras varje runda. Varje karaktär har ett visst antal Action Points, även kallat AP, som man använder för att attackera, röra sig, kolla sin utrustning eller förbereda sig inför sin nästa tur genom att fokusera eller ta en defensiv ställning. Spelet uppmuntrar dock att man undviker strider, för under dem samlar man på sig något som kallas ANGST och de fungerar som negativa erfarenhetspoäng. Ju mer ANGST en karaktär har, desto mer traumatiserad kommer denne att bli.

Stygian: Reign of the Old Ones är ett ordentligt rollspel, med dialogval, karaktärsskapande och inte minst ett levelsystem där ens karaktär går upp i nivå när denne har samlat på sig tillräckligt med erfarenhetspoäng. När man går upp i nivå får man ett visst antal poäng att spendera på färdigheter och förmågor. Varje karaktär har tre färdigheter som denne är extra bra på, baserat på bakgrund, yrke och liknande, så dessa vill man försöka fokusera på för det är de enda färdigheterna denna karaktär kan maxa, alltså spendera så mycket som möjligt i. Man kan ju självklart spendera poäng på de andra färdigheterna också, men man kan inte investera i dem lika mycket som de tre man är extra bra på.

Man är inte själv under äventyret, utan det finns kompanjoner att få samt hejdukar att leja. Dessa kommer vara till stor hjälp under strider, men även under andra delar som när man letar ledtrådar efter saker folk vill ha hjälp med eller bara vill veta vad man ska göra. Det är stor variation på alla som kan hjälpa mig som spelare och jag gillar dem alla från den missbildade mannen till soldaten som lider av posttraumatisk stress. De är bra på olika saker men är alltid till någon hjälp, samtidigt som man vill försöka hjälpa dem med deras problem.

Till en början finns det inte mycket att utforska, men ju mer man klarar av olika uppdrag samt tar sig an nya så kommer världen att expanderas utanför Arkham. När man väl reser inne i staden, och andra mindre delar, så klickar man sig fram i områdena under realtid för att se vad som händer. Man kan klicka på andra människor för att se vad de har att säga, eller på tunnor eller byråer för att se vad de innehåller. När man däremot reser utanför staden så tar det en liten stund, och man kan stöta på något på vägen. Det kan vara fiender, en ny kompanjon eller något helt annat så det gäller att läsa vad texten säger så man inte bara hoppar över ett område, det kan finnas något värdefullt där.

Musiken och ljuddesignen är helt underbar. Jag känner aldrig att jag riktigt kan slappna av, vilket passar in perfekt i den här spelvärlden där man när som helst kan bli galen, beroende eller attackerad och dödad. Men beroende på vart man befinner sig så är musiken annorlunda. Ett exempel är värdshuset The Old Eel Attic där man alltid är trygg, där är musiken alltid lugn och trevlig, men precis utanför dörrarna blir musiken direkt tystare och andra ljudeffekter hörs.

Grafiken imponerade mig inte till en början, men jag började uppskatta den mer ju mer jag spelade. Till en början så såg spelet bara simpelt ut, men det stämde inte alls, utan det finns många detaljer att se om man tittar noga, som att stora tentakler rör sig i vattnet.  Det händer även lite olika saker på skärmen om man inte mår riktigt bra, ett exempel är om man är schizofren så kommer man kunna se nya karaktärer lite varstans som inte passar in, men som har dialoger man kan lyssna på. Utöver såna detaljer så ändras dessutom färgen i spelet om man har någon sjukdom för att man ska reagera på att något inte står rätt till.

Jag fastnade snabbt i Stygian: Reign of the Old Ones och för varje gång jag dog, lyckades jag lista ut ännu en bit av pusslet som löser mysteriet bakom Arkham. Det är ett perfekt spel nu under höstmörkret med sitt mörker och mysterium, och jag lär se mig själv sitta med det i många timmar till.