Om jag ändå bara kunde ge en chilikorv till Sonic! Stackaren springer och faller av höga ramper stup i kvarten och måste vara mörbultad vid det här laget, och lär behöva så mycket energi som möjligt. Gudarna ska veta att jag hellre sitter och äter en sladdrig korv, för spelet tär lika mycket på mig som på den blå igelkotten…
Dr Eggman är i farten och bygger enormt kreativa hinder i vägen för den gode igelkotten som gör allt han kan för att rusa ikapp boven i fråga. Berättelsen är helt sonika genomskinlig som korvspad, men hur är det med själva spelandet? Det är mer eller mindre oförändrat sedan originalet på Nintendo Wii, men bjuder trots det på en och annan nyhet utanför själva plattformandet. Nu river vi av ’Ultimate-uppdateringarna’™.
Var du en av de som njöt av Sonics frenetiska hoppande, duckande och attackerande i originalet, kommer du även må gott av denna utgåva. Med samma hederligt rappa momentum flänger sig Sonic framåt, genom världar och banor, där du på första försöket knappt når C rang, för att sedan finslipa dina tider och poäng och njuta av högre rang. Denna gång kan du till och med hitta mynt som ger dig möjligheten att ’pimpa’ den blåa protagonisten med diverse kosmetiska förändringar sett till både karaktären och gränssnittet. Så ja, nog finns det redan här ett par förändringar. ”Men inte nog med det!”, gormar marknadsknallen när han även slänger fram prima 60 fps (kontra originalets 30), nya texturer, mer naturliga ljuskällor och till och med omgjord geometrik, d.v.s. mer rundade objekt i världen. Ser man alltså till det audiovisuella är det en tydlig remaster på spelet som nära nog nuddar remake-territoriet. Och än en gång, var du en ivrig fantast när det begav sig, kommer detta vara ett kärt återbesök, med bättre musik/remixer (eller annorlunda beroende på hur man ser det) och skarp grafik sett till högre upplösning och allmän lyster.
Om du istället likt mig är ny för specifikt Sonic Colours och dess plattformande, kan dess pop-ins av grafik, buggar och framförallt stela spelmekanik få dig att hosta upp chilikorvar du aldrig visste om att du ätit! Den rena mängd av banor är tacksam – och variationen i miljöerna finns där, men när Sonics sega (pun intended) knappar får dubbelhoppet att istället rikta in sig på en fiende du omöjligt kan se, eller bara helt apropå beslutar sig för att ramla ner i en avgrund, (likt den Gandalf föll in i), då blir det alltjämt frustrerande…
Nåja, som plåster på såren bjuds det på ett par aspekter värda att framhäva: Rival Rush Mode där du kör mot en vän för att sätta nya rekord och Wisp Power-Ups där du ändrar Sonics form, och därmed kan ta dig vidare i banorna på distinkt olika sätt — exempelvis en stor ätande varelse eller varför inte en raket. Dessa kompletterar spelet någorlunda bra, även om de aldrig riktigt lyckas få spelet att komma över det redan etablerade farthindret som är dess grundläggande spelmekanik.
Nivådesignen är på pappret okej med miljöer som svischar förbi på ett ögonblick och skänker den åtråvärda hastigheten till Sonics steg. Men samtidigt får en kavalkad av färger, åkdon och rälsar dig att flänga runt som om Liseberg anlagts i rymden och ökat omfånget tiotusenfalt. Dessvärre faller det platt när varken berättelsen (ja, ni får egentligen det jag skrev i första meningen som enda beröringspunkt) och framförallt spelmekanik fundamentalt är inkonsekvent. Från att ha extremt lätta banor där du når S rang relativt lätt, kommer du ibland till banor där du knappt kommer i mål, bara för att nivådesignen är icke-intuitiv, slapphänt och framförallt att själva Sonic får spasmer och faller ur världen.
Först var jag säker på att det var jag själv som låg bakom dessa ’fails’. Men när det plötsligt skedde under flera omgångar där jag visste med mig att jag gjorde vad som skulle göras, men ändå fastnade eller ramlade Sonic av världen, då tar det emot. Att sedan banorna varierar i längd förbryllar mig ännu mer.
Ena stunden kan en bana vara extremt kort och gjord på en minut, för att i andra stunden vara lång och kärv, lik en påk i bakhuvudet. Nu har jag testat andra Sonic spel, som exempelvis det mer ljumna Sonic Forces, men även om det hade sina brister, var det mer konsekvent sett till styrning och allmän spelmekanik. Här kan du ha en alldeles duglig omgång, för att under sista banan plötsligt få Sonic att bokstavligen talat flyga med näsan in i väggen gång på gång…. Tråkigt men så är det.
Men för att vända detta och se till Sonic Colours Ultimates styrkor, har det ett gediget världsbygge, genuint uppdaterat sett till det grafiska och ljudlig och är precis lagom utvecklat för den med rosa glasögon för spelet. Alla andra bör nog snarare se efter i reabacken efter Team Sonic Racing, som trots avsaknad av plattformandet ändå är redigt roligt. Till syvende och sist är egentligen spelets nöjesfältsliknande utseende och ’approach’ dess främsta styrka och om du som mig inte testat det innan har det åtminstone en fördel… men det är också allt egentligen.
