Outcast – A New Beginning

Cutter Slade, ett man vars namn sannerligen känns originellt, är den råbarkade hjälte vi följer i Outcast – A New Beginning. Synd då att originaliteten tar slut efter hans såpopereliknande namn!

Det har gått många år sedan Cutter Slade utforskade voxelbaserade världar i slutet av 90-talet – ett äventyr fyllt till brädden av grymtade utomjordingar. Denna gång är det betydligt mer pratglada varelser han träffar på. Så till den grad att ett till synes lättfattligt äventyr – som i stora drag handlar om att låta den heroiske Slade tillbaka till sin ursprungliga dimension genom att konversera med en hel planets befolkning – slutar med enorma mall 1A-komplex redo att gulpa upp din tid framför skärmen. Målet för vår tufft namngivne hjälte är relativt enkelt: att ta sig tillbaka till en fru och dotter. Men lätt är det givetvis inte, för på resan behöver du valla enorma rymdfår, flyga tillsammans med enorma snabel-larver och leta upp mängder av ord?! Ja ord! Cutter är uppenbarligen på en ny plats, där varje dialog bjuder på en herrejistanes mängd termer – från både den lokala faunan i sig, eller genom de dialoger som sker med planetens hästansiktade rymdvarelserna – och det är upp till dig, eller snarare herr Slade att lära sig sagda ord!

Denna nya Outcast, är på många sätt samma gamla ’open-world’-mekanik som vi tagit del av i mängder av spel vid det här laget. Prata med person Y, som vill att du pratar med person X, som i sin tur ber dig prata med person Z. Allt med målet att låta dig som spelare bli ett med världen. Dessvärre för herr Slade, blir det mest ett gäng tomma dialoger som aldrig lyckas få dig investerad i världen, och mestadels känns som att spelet nära nog plikttroget flänger runt dig, mest på grund av mantrat ”Det är faktiskt så ett spel av denna typ ska vara… så det så!”. För min egen del, kom jag till att checka ut redan vid första eskorteringsuppdraget, åtminstone när det kom till berättelsen…

Snabelvarelsen heter Galenta. Hon äter ägg till frukost. Så nu vet ni det!

Där Outcast lyckas hålla huvudet över vattenytan avser mer världen och uppgraderingsystemen som hittas här. Det låter säkert lite torftigt att dessa på något sätt skulle vara höjdpunkten, men när du spankulerar (läs jetflyger fram likt en raket) land och rike runt, medan du samlar resurser, går det inte förneka att det faktiskt är lite kul att uppgradera både utrustning och förmågor. Visst, finns ett och annat uppdrag, där utvecklarnas torra humor bryter igenom även sett till berättandet, eller snarare karaktäriseringen av den lokala befolkningen. Visst, detta forcerar fram ett milt leende över mina läppar, men överlag skulle jag säga att det uppenbarligen inte är berättandet som drar in mig. Istället är det idén om att se vad som finns bortom nästa rymdkulle, och om jag kan skjuta snoret ur någon förväxt insektoid varelse. Varelsert som det alltid finns gott om i ärlighetens namn. Det lite tråkiga med resursjagandet är annars att det är både kämpigt och ofantligt enkelt – beroende på hur du spelar.

De resurser du vill ha – som i sin lila prakt kan komma i din äga, ges när du har ihjäl fiender. Dessa är lätta i sig att få tag på. Bara du hittar tillräckligt många fiender, och mer eller mindre maler ner dessa till slarvsylta så lär du komma över denna typ av resurs relativt enkelt. Det hjälper att fiender återuppstår tämligen snabbt också, så vill du ”grinda” går det alldeles utmärkt. Det är i alla fall med denna lila resurs du låser upp nya förmågor, alternativt uppgraderar vapen. Dessvärre för spelet, vill dess mest grundläggande element – utforskandet – sätta stopp för detta. För när det kommer till att ens kunna skjuta, behöver du andra resurser (röda eller gröna sådana), med vilka du får ammunition för de vapen du har. Därför skyndar du långsamt att även leta upp varenda stenhög i ovan nämnda färger, och förse dig med dessa härliga resurser. Men  dessävrre tar det inte slut där… sedan finns det ett gäng till resurser som erhålls mest genom utforskning. Dessa kristaller, stenar eller vad de är – är ett otacksamt ’måste’ i spelet… som ibland är roligt… men oftast bara klumpigt.

Ja, nu är du här… men oj du saknar den här resursen som krävs. Oj vad tråkigt!

Ja ni märker, många resurser att hålla reda på. När det kommer till att utforska och prata med utomjordingar, görs det allt för ofta i kontrast till vad du faktiskt behöver göra för att ibland ens kunna skjuta! Ska du samla ammunitionsresurser, uppgraderingsresurser eller någon annan sabla resurs. Spretigt är bara förnamnet, och det känns som att spelet drar dig åt ett håll, bara för att säga ”Ja, nu är du här… men oj du saknar den här resursen som krävs. Oj vad tråkigt!”. Allt medan du skriker inombords ”Men va tusan, du ledde mig hit, och nu måste jag till andra sidan världen bara för att hitta ammunition eller för den delen till en grotta och ’grinda’ efter uppgraderingsresurser då mina vapen suger!”. Fram och tillbaka, upp och ner!

Nog om alla stenhögar….

Cutter Slade, och hans bakgrund kommer allt mer in i bilden, ju längre du kör, och tanken med rymdspråket –idén om att lära sig ord – är tydligt gjort för att skapa en mer unik atmosfär. Dialog efter dialog tyngs ner av din ökade förståelse i att det hela är mer är gimmickartat än genuint intressant. Berättelsen försöker samtidigt väva in en sidoberättelse om de mänskliga soldater som av något märkligt skäl även befinner sig i omloppsbana kring denna planet vid namn Adelpha. Dessvärre faller de platt ganska direkt då det antingen rör sig om godtrogna och naiva ”Goody-two-shoes”-individer som känner att denne mystiska Cutter Slade kanske gör något rätt på planeten. Eller är de elaka mustaschsvirande elakingar, vars enda personlighetsdrag är…. tja att de är elaka! Berättelsen försöker rivstartas lite granna med detta, men kommer aldrig upp i luften. Om den ändå varit lika framdrivande som herr Slades jetpack. Om ändå…

Bossar. Check ✔️

Oh boy! Nu är ni säkert splittrade… vad försöker jag säga! Att försöka summera upp ett spel av denna typ, där målet är utforskning, äventyr och berättelse, till att sammanfattas i ordet ”axelryckning” är bra elakt i sig – men samtidigt en hård sanning. Men det är svårt att inte låta bli. Det upplevs gång på gång som att utvecklarnas intention är god, men att de låter sig själva fyllas upp av någon praktikants idéer då och då. För varje element som är coolt – raketflygande hjälte som kan lära sig ett nytt språk – kommer ett eländigt sådant i vägen likt en hyttande svenskalärare. Släppte de in praktikantens idéer i det fallet?

Ta bara uppdragsstrukturen, som likt en halvdan ”mind-map”, summerar upp vad du ska göra i olika ”hexagoner” – vilket för övrigt nås enbart via kartan, gör detta till nästan föredömligt korkat. Den initiala känslan av ”Åh, det här känns lite unikt!”, försvinner snabbt när du istället tänker ”Öhh, var tusan ska jag någonstans och varför aktiveras inte rätt uppdrag?”. Ja, jag tänker låta er slippa en mer ingående genomgång av Cutter Slades äventyr och detta uppdragssystem. Det är bara så systematiskt för spelets tafatthet och lamhet. Nåja, är det som så att du älskar öppna världar och vacker fauna, ja då kan det  definitivt finnas ett gäng timmar att slå ihjäl i Outcast – A New Beginning, men även för dessa tappra själar, lär spelet allt eftersom falla i djup dvala. Dess beståndsdelar har i mångt och mycket gjorts i allt för många spel av denna typ redan, och jag har svårt att se att detta är det som alla bör springa ut och köpa. Visst kan det vara kul en stund då och då, men ärligt talat, kanske du behöver vara en ’hardcore’ ’Cutter Slade’-fantast, och dessa kan nog räknas på en hand… eller en rymdnäve som i fallet med denna världs fyrfingrade innevånare!