10-talets gamingvärld kännetecknas till stor del av den indie-boom som kom att skapa en egen genre. I fronten av denna atombomb var spel som Limbo, Amnesia: The Dark Descent och inte minst Super Meat Boy. De radioaktiva svampmolnen har sedan dess vuxit sig större och större. En liten radioaktiv partikel är Sir Lovelot.
Sir Lovelot är inte bara namnet på spelet, det är också namnet på protagonisten. Han är, likt resten av spelet, en pixlig historia. Uppdraget han är ute på går ut på att hitta kärleken – och oj vad han hittar kärlek! Han blir också av med den lika snabbt. Varje nivå av spelet går ut på att man ska ta sig genom miljöbaserade hinder och plocka upp en blomma som man ska ge till en tjej med långt hår i ett torn. När tjejen fått blomman blir hon ”förälskad” i vår kärlekskranke polare, ej vid namnet Per. De båda försvinner in i hennes torn och ”kärlek” uppstår. När man startar nästa nivå börjar det med att tjejen dumpar riddaren. Det finns ca 40 banor. Jag tycker så synd om stackaren som blir dumpad ungefär tio gånger per timme, för spelet är bara ca tre timmar långt. Få gånger har jag känt så mycket för en handfull pixlar som under den här resans gång.
För att få blommorna behöver man till en början bara springa eller simma (jag kommer till det…) genom banan, ett och annat hopp kan behövas. Senare kommer det in stillastående fiender som man får skjuta sönder med sina gula bollar till ammunition. Fienderna blir mer och mer mobila och aggressiva ju längre in i spelet man kommer; det finns en naturlig progression i svårighetsgrad jag verkligen uppskattar. Även miljöerna bidrar med utmaningar som ökar i svårighetsgrad. Till en början ska man se till att undvika ett fåtal, statiska och tydliga taggar. Sagt och gjort. Efter ett tag börjar miljöerna bli tätare och tätare med taggar och fiender. I kombination med det börjar plattformar röra på sig och som det inte vore nog flyger det snurrande sågklingor kors och tvärs över skärmen. Man märker tydligt att spelet är inspirerat av Super Meat Boy men också att utvecklarnas satt sin egen prägel på det. Exempelvis kan man inte skjuta eller ’dasha’ som superköttkillen, men som Sir Lovelot är det stundvis ett måste – i alla fall att skjuta.
Eftersom man bara kan göra fyra saker i spelet (styra, hoppa, dasha och skjuta) kan man tycka att det inte borde finnas något att säga om dem, men ack! Å ena sidan svarar spelet bra på knapptryck, och de känns logiskt utplacerade, å andra sidan är en handling placerad på fler än en knapp. Det ledde till att jag oftare än jag vill erkänna, tryckte väldigt fel. Nu tänkte jag dasha istället för skjuta, men oj, nu dog jag…
Spelet består av fyra världar med ungefär tio nivåer vardera. Världarna har varsitt tema och nya mekaniker. Första världen är en skog, andra ett träsk, tredje ett spöklandskap och fjärde en vulkan. De tidigare nivåerna har en spak som måste röras för att exempelvis öppna en port. Senare nivåer för med sig all gammal mekanik och blandar den med den nya. Eftersom man bara kan hoppa, skjuta och dasha finns det risk för att spelet blir repetitivt. Lyckligtvis kan man efter några världar se en ny knapp, denna går att skjuta på för att aktivera. Det är små, enkla knep som det här som hindrar spelet från att bli repetitivt.
Ljudeffekterna är vad de är: de sticker inte ut på något sätt, men är inte heller särskilt dåliga. De finns och det är okej, men man hade önskat mer av dem. Jag gillar att ljudet för att klättra på stegar och vegetation har ett gummi-mot-gummi-läte, det gör det hela än mer lättsamt och tramsigt. Musiken däremot är mycket mer imponerande än effekterna. De fyra områdena har olika musik. Skogen har en munter melodi som inger trygghet. Spökstadens musik är inte nödvändigtvis munter, men inte heller där för att sätta en otäck stämning. Det glättiga är genomgående för musiken, men den lyckas ändå skapa en specifik atmosfär för de olika världarna.
Visuellt sett är spelet okej. Färgsättningen kontrasterar bakgrunder förgrunden. Även olika typer av samlingsobjekt finns görs någorlunda tydliga, vilket är uppskattat då man inte behöver leta ihjäl sig för att hitta dem – om de inte är gömda bakom väggar så klart. Det finns inget med det visuella som sticker ut märkvärt, ändå är det ganska fint.
Vattennivåer är inte något jag per definition har problem med, men ibland är de usla. När jag inte gillar en vattennivå har det oftast att göra med spelets fysik och inte nivåerna i sig. Super Mario Bros 3 släpptes 1988 och har riktigt bra vattenfysik. Att Sir Lovelots sådan är mycket sämre är oförsvarbart. En lista på saker man gör för långsamt i vatten: sjunker, stiger, simmar och navigerar. Allt är omöjligt i det här vattnet, det är som att simma i melass. Till min förtvivlan finns vattnet överallt, det går inte att komma ifrån. Ställen där vatten inte borde finnas: vulkan. Det är vatten I VULKANEN! Jag äter hellre köttbullar gjorda på sågspån och trälim än att spela de här segmenten igen.
Avslutningsvis är inte vattnet dåligt nog för att totalsänka betyget. Nu kanske du tycker att det är märkligt resonerat, men ’hear me out’. Vattnet finns på många nivåer, men inte alla. Det är inte heller så att hela nivåer är översvämmade och plattformandet är ju riktigt kul. Sir Lovelot är ett spel jag varmt kan rekommendera!
Denna recension baseras på Playstation 5 versionen.
Spelet finns även till Nintendo Switch, Xbox One och PC.
Sir Lovelot. Lägsta pris 105 kronor enligt PlayStation Store 2021-03-03.
Recensionsex tillhandahållet av Pixel Games.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.