Top-down shooters är en genre jag verkligen kan uppskatta för vad den ofta är: något snabbt och lättsmält för en kort spelsession i stil med arkadklassikern Smash TV (1990). Men självklart finns det spel även i denna genre med ett djup och en story som kan beröra. Hotline Miami (2012) är ett exemplet jag kommer på som lyfte upp allt en nivå till och förde in top-downs i “finrummet” bland mer storydrivna genrer. Oavsett så har jag alltid funnit nöje med den här typen av gameplay, pick up and play, ”twin stick shooters”, etc. Här har utvecklaren, Draw Distance försökt kombinera top-down-stilen med den typiska “Tower Defense” typen av spel som ofta finner sig tillrätta på våra mobiltelefoner.
Det är något som saknas i Ritual: Crown of Horns, jag vet bara inte riktigt vad. Om det är för att utvecklaren, Draw Distance försökt föra in mer story för hur de valt att berätta den eller om det är fel genre för den här storyn överhuvudtaget. För oavsett så är storyn vi får alldeles för hastigt kastad i ansiktet på spelaren och fruktansvärt framförd. Allt berättas med text, inget röstskådespel, vilket i sig inte är ett problem, men det finns verkligen ingenting.
Vi axlar rollen som en “lawman”, Goodchilde, i klassisk western manér på jakt efter en farlig häxa som våra uppdragsgivare gett oss order om att eliminera. När vi når vårt mål finner vi oss plötsligt i ett bakhåll från monstruösa halvmänniskor och faller snart död till marken. Vi vaknar till i limbo där häxan vi jagade förklarar att vår död ligger på våra egna uppdragsgivares händer och att hon med sin häxkonst och svart magi kan föras oss tillbaka till livet igen, för att nu kämpa tillsammans mot en gemensam fiende – med en liten detalj: våra livsöden är kopplade. Dör hon, så dör vi och vise versa.
Vi får även en “hub-värld” där vi kan uppgradera utrustning, välja nästa nivå, prata med folk vi stöter på under resans gång och kolla vår Goodchildes journal.
Varje nivå bygger på att vi ska försvara den ritual som häxan utför i mitten av kartan. Ritualerna sker av diverse story relaterade anledningar och de drar energi från området omkring, dessvärre lockar de även till sig dessa bestar som de flesta ger sig efter häxan, men det finns ett par “specialare” som istället väljer att hektiskt jaga efter oss. Självklart måste dessa hanteras omgående så vi kan fortsätta fokusera på att förhindra häxan att möta sitt, och då även vårt eget ultimata öde. Dessa specialare kommer i många storlekar och former, dock får vi aldrig en introduktion för de olika bestarna, utan möter dem direkt på slagfältet under den nivå de först dyker upp på. Tyvärr finns det inte mycket till strategi utöver att cirkulera kartan så gott det går och skjuta saker som kommer rör sig mot mittpunkten.
Kontrollen i sig är inte fruktansvärd, men känns otroligt fel för hur resten av spelmekaniken är. För mig känns kontrollen och med det flödet lite väl långsamt (trots en rätt onödig ”dodge” funktion) för hur snabbt saker och ting borde ske. Man översvämmas lätt (eller rättare sagt så översvämmas kartans centrum och då även den man nu ska beskydda) och kan helt enkelt inte hantera alla fiender snabbt nog, vilket leder till att i alla fall jag blir otroligt frustrerad. Visst finns vissa temporära uppgraderingar som ger snabbare laddning eller snabbare rörelser, men de får resten av spelet att kännas handikappat med flit. Det är helt enkelt något rent fundamentalt som är störande här.
Här någonstans tappar Ritual hela mitt intresse. Det har en rätt cool (om än väldigt överdriven) stil och dess “weird western” estetik hade kunnat funka med den värld som försöker byggas upp. Det känns bara som det tar sig självt på alldeles för stort allvar för att verkligen funka med den valda stilen, men det finns verkligen inget som charmar mig! Allt upprepas nivå efter nivå, kameran ligger för nära för att jag verkligen ska känna att jag ständigt har ett grepp om vad som sker – ett grepp som desperat behövs här.
Emellanåt känns det som att folket på Draw Distance suttit i en bar, dräpt ett par shots medan de skrikit ut grejer som vore grymma att kombinera och att det är en skam att inget har gjort en serietidning av det innan, som att allt låtit som en cool idé kvällen innan och nu vaknar de bakfulla och inser hur dumt saker och ting kanske låtit. Här känns det som att bakfyllan aldrig kom och de genomförde allt med alkohol fortfarande i kroppen.
Förhoppningsvis slår bakfyllan hårt och snart nog så de inser att allt man kommit på kanske behöver raffineras eller i vissa fall skrotas helt när man är packad.
