Playerunknown’s Battlegrounds

PlayerUnknown’s Battlegrounds är spelet som slänger in dig på en stor karta med 99 andra spelare, där jakten på de bästa vapnen och platserna är A och O! Hur gick det då för mig som aldrig har varit en super fantast eller bra på multiplayer spel . . . Följ med på min resa ner i helvetet!

Spelen börjar i vanlig ordning med att alla sitter på ett plan som flyger över kartan och man själv väljer var man vill hoppa ur. Antingen kör man solo, duo eller så kan man köra ihop med 3 andra anonyma spelare. När jag kör solo så siktar jag på att försöka hoppa ut där så få som möjligt av de andra spelarna väljer att nå, detta i hoppet om att jag lever längre än 5 minuter!

Det första man bör göra är att snabbt börja leta igenom de hus eller byggnader som finns runtomkring efter prylar av värde, och om det är något jag har lärt mig så är det viktigt att hitta en stekpanna då den kan användas som en sköld för ryggen (och jag har överlevt många gånger tack vare detta). Man bör även bekanta sig med alla de olika typer av vapen som finns då man aldrig vet vad för något roligt man kan hitta i husen eller omgivningen. Man ska aldrig nöja sig med att vara bra på bara ett då som sagt, ovissheten av vad man får är stor.

Därefter börjar jakten på de andra spelarna, ja det är väl vad man ska göra om man har ett självförtroende och vet vad tusan man gör. I mitt fall så är smygandet en viktig del, och jag gör bara snabba ruscher över stora ytor om jag måste, men vanligtvis så finner jag mig själv krypandes jäms med skogsryggar, om tillfälle ges. Det finns inget mer bedrövligt än att jag överlever de första 5 minuterna för att sedan bli dödad p.g.a. att någon mer rutinerad spelare såg mig spatsera ute i det öppna, medan jag gick igenom min ryggsäcks inventory.

Något som jag snabbt lärde mig var att överlevnad var viktigare än att ha dödat flest spelare under matchens gång. Många gånger så fann jag mig själv uppskatta ljudet av  intensiva strider längre bort (färre som kunde döda mig helt enkelt). Men oavsett om man försöker hålla sig undan, så blir spelområdet allt mindre och mindre, då dess gränser (tydliga genom den cirkel som visas på kartan) krymper allt eftersom spelomgången fortskrider. Detta betyder att merparten av tiden, så tvingas man tillsammans med de andra spelarna, och slutligen är eldstrid ett faktum. Men har man tur,  så har man de bättre kläderna samt ett suveränt vapen, tyvärr så kan personerna man möter vara av en mer erfaren typ av multiplayerspelare och flanka och skjuta mig i ryggen (men det är smällar man får ta om man ej är medveten om sin omgivning).

Sedan så finns det den röda cirkeln av ondska, helt enkelt artillerield som sprids över ett område och är man där i . . . Ja då kan du kyssa din ”Winner Winner Chicken Dinner” adjö.

Som tur är så kan man gömma sig inne i byggnader, men är man ute och springer och du hamnar mitt i det så är det bye bye på direkten.

Men nog om mina misslyckade försök att vinna en match och låt oss se på lite andra aspekter av spelet.

Spelet är inte det snyggaste spelet som finns, men jag känner att det ej gör så mycket då det grafiska inte är något som jag är där för att inspektera. Karaktärerna man gör ser väldigt generiska ut, men samma sak gäller här (om du ej är i mitt lag, så skjuter jag dig oberoende av hur dom ser ut). Något som jag tycker om är ljudbilden då den känns välgjord, då alla vapen har olika ljud och man kan lätt avgöra var strider utspelas genom att lyssna. Spelet lider dock av mycket pop-in texturer/objekt när man kör; du kan springa in i ett rum som ser helt tomt ut och så plötsligt så fylls det av möbler och allehanda saker. Buggar och att spelet kraschar är inte heller något ovanligt, vilket kan vara surt om man har en riktigt bra match och ”pop” du är ute i menyn och fattar ingenting.

Men om vi ska gå tillbaka hur jag tycker och känner för spelet så är det faktiskt positivt, visst jag är inte den bästa på denna typ av spel och jag kommer nog aldrig vinna en match (om jag inte har ett bra team som bär mig fram till vinst). Men det är något med ovissheten av spelet, man vet aldrig hur det kommer gå, vad man kommer hitta och om man har turen på sin sida.

Man känner pulsen slå hårt om man ser någon smyga omkring utanför, när man sitter där med svettiga händer kramandes på hagelbössan. Allt för att invänta möjligheten att någon störtar in genom dörren. Eller varför inte stunden när man springer över en slätt och man hör kulorna vina runt huvudet eller plinga till på min stekpanna på ryggen och när man väl kommit undan så känner man sig nöjd över det faktum att man överlevt en stund till och ännu har möjlighet att gå på jakt efter nästa offer.