Necromunda: Hired Gun

Necromunda är en planet som har blivit plundrad på sina resurser av sina invånare, allt kvar är ett obeboeligt skal. Konsekvensen av detta är att man byggt så kallade Bikupestäder. Flera städer är byggda ovanpå varandra rätt upp mot skyn och givetvis är det de rikaste som bor högst upp. Längst ner i den så kallade underkupan råder nästintill ren anarki. Gäng slåss mot varandra i blodiga strider om förnödenheter och överlevnad. Det är här Necromunda: Hired Gun utspelar sig och det är lika våldsamt och hänsynslöst som det låter.

Vi stiger in i rollen som en anonym prisjägare. Vi får välja hur denne ska se ut, men hen kommer förbli anonym. När vi får ta kontrollen över karaktären utför denne ett jobb tillsammans med två kollegor. Ett fientligt gäng inkräktar ett område och det är upp till oss att röja upp lite. Tyvärr stöter vår karaktär på en mystisk filur som slår ner oss och lämnar oss för att dö. När vi vaknar upp befinner vi oss på en plats kallad Martyr´s End, en slags fristad för gängmedlemmar där man kan dricka i baren, köpa vapen, eller besöka en doktor. Vi får reda på att en bråkstake som kallar sig för The Silver Talon är orsaken till att våra kollegor är mördade och att vi lämnats åt vårt öde. En förvånansvärt proper herre vid namn Kal Jericho säger att han kan hjälpa oss att jaga bråkstaken, men han vill även att man hjälper honom med lite gängkrigsbekymmer, då han ser sig som någon slags förmyndare för det här området. Sen börjar spelet på riktigt och vi får verkligen bita tag i den här köttiga förstapersonsskjutaren.

Redan under spelets inledning blir det klart för mig att nu blir det åka av. Tempot är högt. Även när det inte är några fiender på banan rör sig karaktären fort genom miljöerna. Det visar sig även att man på Titanfall-manér kan springa längs med väggar. När det sedan börjar bli dags att skjuta, är flinet nästintill permanent fixerat i mitt ansikte. Det kommer fiender från flera håll och det gäller således att hålla sig rörande för att inte bli sönderskjuten. Jag hör det köttiga ljudet av kulor som träffar fiender, men när jag sedan inser att man kan göra takedowns på fiender på nära håll, används därefter än mer min trofasta kniv. Det är köttigt och slafsigt, jag kan därför inte låta bli att skratta av sadistiskt nöje när jag delar ut nådastöten till alla fiender som kommer i min väg.

Röjarfesten blir sedan än mer cementerad när vi dessutom får både dubbelhopp och en änterhake att leka runt med. Icke att förglömma är att vi har dessutom har en hund vi kan kalla på, med hjälp av en pipleksak. Hunden gör att alla fiender syns för dig likt röda konturer; det blir lättare att urskilja i de blodiga rabalder som sker, plus att hunden även gladeligen hjälper till med slaktandet av hätska motståndare. Det är helt enkelt bara ren högoktanig actionunderhållning och jag finner det nästan löjligt tillfredsställande att ta mig an horder av fiender, som jag sedan lämnar i en blodig pöl bakom mig. Med det sagt kommer inte spelet utan någon slags utmaning.  Vid de mest intensiva striderna är det hela tiden på gränsen till att jag tycker att det känns övermäktigt, men det tänds väldigt ofta hopp i även de mörkaste stunderna. Har man knapert med hälsa kan man nämligen använda sig av spelets variant av medkits. Man kan också helt enkelt döda fler fiender; för varje fiende man dödar vinner man tillbaka lite hälsa, vilket gör att man hela tiden hålls motiverad att fortsätta kämpa sig genom striderna.

För att underlätta för sig i striderna ännu mer, kan man i Martyr’s End köpa nya vapen och/eller uppgradera de vapen man redan har på sig. Uppgraderingarna är precis som i andra FPS-spel: byta pipa, magasin, sätta på kikarsikte etc. Man kan ge sin egen kropp en del uppgraderingar också. Här experimenteras det med någonting som kallas för Bionics. Vi kan förenkla det genom att kalla det för robotkroppsdelar. Det är med hjälp av dessa Bionics man får fram änterhaken och dubbelhoppet. Man kan även installera färdigheter som gör att allting förutom du själv rör sig i slowmotion. Det går att aktivera ett sikte som under en kort tid fäster sig på närmaste fiende och en uppsjö andra färdigheter som är till för att göra eldstriderna lite mer underhållande och framförallt, bättra på dina odds för överlevnad. Som om det här inte vore nog, kan din fyrbente vän genomgå liknande uppgraderingar på sin kropp så att ni kan bli en dynamisk mördarduo man kommer tala om i åratal framöver.

Vapenarsenalen man har till sitt förfogande är diger. Det finns pistoler av olika slag, kulsprutor, granatkastare, hagelgevär, krypskyttegevär med mera. Det är bara att välja de vapen man tycker bäst om och kötta vidare. För att ha råd med allt det här måste man ha pengar. Pengar hittar man på banorna under uppdragets gång antingen från fiender man dödat eller på marken med jämna mellanrum. Det finns också på varje uppdrag några skattkistor att hitta. Dessa skattkistor innehåller dels pengar, men också nya vapen och lyckoamuletter. Lyckoamuletter fäster man på sina vapen för att de ska bli lite extra kraftfulla. Liknande syfte tjänar även någonting som spelet bara kallar för Tech. Man fäster det på vapnet för bättre prestation. All loot man har hittat under uppdraget sammanställs av en skärm i slutet av uppdraget. Man får själv välja vilka prylar man vill spara och resten kommer säljas automatiskt. Jag uppskattar just den här biten, eftersom att det för med sig att man inte går och bär på en massa onödigt skräp. Här betygsätts även din prestation under uppdraget. Betyget ändras beroende på hur kreativt du har dödat fiender, hur många skattkistor du hittat och hur mycket eller hur lite medicingrejer du använt. Betyget översätts sedan till pengar som du får. Som ni förmodligen förstår får man mer betalt för högre betyg, samt tilldelas pengar för varje avklarat uppdrag i huvudkampanjen. Vill man tjäna ännu mer pengar, kan man även spela något av sidouppdragen.

Sidouppdragen kallas för B, A och S-uppdrag. Här jagar man inte efter The Silver Talon utan man försöker samla lik till köttproduktion, frita fångade kumpaner och så vidare. Allt under tiden fienderna spawnar oändligt tills du av någon anledning avslutar uppdraget. Annars är spelets koncept väldigt mycket att plocka upp ett stort vapen och skjut varenda varelse du kan se och jag älskar verkligen hur rättfram och lättillgängligt det är. Man kommer snabbt in i det och man har omfamnat den lökighet som tenderar att genomsyra underhållningsaction, vilket känns oerhört uppfriskande. Jag besväras dessutom inte av att spelets historia inte är någonting att skriva hem om, för i kombination med spelets övriga rättframhet fungerar den faktiskt bra. Det är en hämndhistoria och den behöver inte vara någonting annat. 

Spelets härligt rättframma spelsätt, som konstant får dig att jaga mer pengar på banorna (dels för att om du klarar dem bättre får du större slutvinst), gör att du hela tiden uppmuntras att ha.. ja, kul! Ju mer kul du har, desto mer brutalt action, ergo mer pengar och därefter ännu mer högoktanig action. Ett spelupplägg som verkligen premierar genuint roligt gameplay — oavsett vilken typ av spelare du är. Ja, för du må vara ovan vid genren, eller för den delen van, oavsett var du passar in kommer du gilla detta slafsiga skjutarspel…

Inget är dock perfekt…

Vad som annars är en nackdel med spelet är dock dialogscenerna. De tenderar att vara väldigt statiska och inte intressanta alls att titta på. Jag kommer på mig själv med att sitta som ett ivrigt barn som bara väntar på att de vuxna ska prata färdigt så att jag kan få leka i lekparken någon gång! Å andra sidan kommer jag på mig själv med att ursäkta även de här scenerna. De fungerar som en slags andningspaus från de intensiva striderna ute på uppdragen. Röstskådespelet är inte heller det bäst i världen, även om jag är förtjust i den grova brittiska arbetarklassaccenten många karaktärer har. Det förekommer dock många tillfällen som det låter som att skådespelaren läser sina repliker innantill. 

I övrigt har jag inte mycket alls att gnälla på. Spelet ser, enligt mig, otroligt bra ut — framförallt med tanke på hur snällt spelet är med sina systemkrav. Miljöerna som ser ut både som ruttnade stadsruiner och ondskefulla fabriker kombinerat med mörka läskiga gruvor gör att stämningen är på topp hela tiden. Ljudbilden är nästan min favoritgrej i spelet. Oavsett om du skjuter eller hugger fiender med kniven är ljudet så tillfredsställande slafsigt. Man hör hur blodet skvätter och lemmar knäcks, vilket förstärker känslan av att vara en brutal actionhjälte. Lägg dessutom till musiken som växlar genre beroende på din situation i spelet. Lite utforskande Synthwave som sedan går över till stridslysten Metal, för att sedan gå över till någon slags Country-aktig musik för att cementera ett tillfälligt lugn.

Kontrollen är vass oavsett vad du väljer att spela med; tangentbord/mus eller handkontroll. Det är i stort sett bara att sätta sig ner och bara börja spela. Fienderna är varierade och alla kräver sin egen typ av strategi för att likvidera på effektivast sätt.

Necromunda: Hired Gun är helt enkelt oerhört underhållande och välarbetat spel. Doom blandas med Titanfall och det som är absolut svårast med spelet är att sluta spela. I varje session sitter jag och säger “Bara lite till, bara lite till”. När eftertexterna rullar går det även att ta sig an de sidouppdrag man inte tog sig an, när man går tillbaka till spelet. Jag kan inte rekommendera spelet nog, sitter man och törstar efter högoktanig underhållning behöver man definitivt inte se längre än hit. Att det sedan även kostar en spottstyvel… det ökar bara rekommendationen ännu mer!