Harry Potter: Quidditch Champions

Det är dags att sadla upp på kvasten, spänna fast hatten och dyka in i Harry Potters värld för att spela lite Quidditch!

Jag är ingen stor konnässör av sportrelaterade spel. Det var åratal sedan jag spelade ett FIFA och jag anser fortfarande att ett av de bästa fotbollsspelen är Kick Off 2 till Amiga 500. Därför tänkte jag att jag hoppar på och spelar lite Quidditch eftersom det inte är en riktig sport. Jag har aldrig haft så fel i hela mitt liv (eller jo, det har jag, men det är en helt annan sorts krönika). Det finns såklart en hel del skillnader mellan att spela NBA 2K25 och Quidditch, men i grunden är det samma sak. Flyg, passa, skjut, tackla, rädda mål. Sedan får du skölja, spotta ut och gå vidare till nästa match.

För er som inte är bevandrade i Harry Potters värld och nu sitter där och undrar “Vad är Quidditch och hur kan jag spela det?”, är det här jag gör er besvikna. Du behöver kunna flyga på en kvast för att spela på riktigt. Trots detta finns det turneringar runt om i världen där du kan spela, fast du nöjer dig med att springa runt med en kvast mellan benen istället. I den fiktiva världen går det till på följande sätt:

Varje lag består av sju spelare; tre jagare, två slagmän, en vaktare och en sökare. Vaktaren är lagets målvakt och ska skydda tre ringar från motståndarnas jagare. Jagarnas uppgift är att passa klonken (en stor, basketbolliknande, röd boll) mellan varandra för att till slut göra mål i en av tre ringar på motståndarnas sida. Slagmännen är en slags livvakter för sitt lag och ska slå en dunkare (en stor, svart boll med egen vilja) på motståndarna för att få dem ur balans. Till sist har vi sökaren vars uppgift är att jaga efter en liten gyllene boll med vingar. Den är oerhört snabb och när sökaren fångas, är spelet slut.

Reglerna i spelet är liknande, men det finns bara en slagman och om du fångar kvicken (den gyllene bollen med vingar) får ditt lag 30 poäng. Ett mål är värt 10 poäng och när något av lagen når till 100 poäng, eller tiden tar slut, är matchen avslutad. Du har möjlighet att spela på vilken position som helst och alla har olika rörelsemönster och förmågor. När det kommer till kritan är det en smaksak hur du själv känner att du vill spela. Efter att ha spelat runt lite på de olika positionerna landade jag i att jag ska vara slagman. Mina reaktioner räcker inte till för att vara jagare där jag ständigt måste ha koll på var mina två andra spelare är, var dunkaren befinner sig, att jag ska kalla på klonken för att till slut behöva SIKTA för att göra mål.

Som sökare handlade allt om snabbhet och precision. Du behöver flyga genom gyllene ringar som kvicken lämnar efter sig för att kunna behålla din fart gentemot motståndarlagets sökare. Jag ser knappt skillnad på upp och ner när jag har snurrat runt mig själv två varv när jag letar efter kvicken. Som vaktare var det lite enklare då det egentligen bara var att flytta sig från en ring till nästa för att blockera skott, men så har vi det där med reaktionstid. När jag väl flyttade mig till rätt ring hade motståndarna redan gjort mål, firat och åkt hem. Som slagman kunde jag däremot ta lite tid på mig. Söka upp mina måltavlor och skicka iväg min dunkare i full karriär. Den första träffen stunnar dem och jag följer upp med en tackling som sätter dem ur spel. Lycka, hurrarop och vinst!

De stora skillnaderna mellan de olika positionerna är ganska tydliga. Sökaren behöver ha snabba reflexer och kunna koordinera sina rörelser gentemot kvicken. Jagarens uppgift är att hitta nya ytor, se var medspelarna befinner sig och kunna växla mellan dem för att hitta fördelaktiga positioner. Vaktaren har väl egentligen det lättaste jobbet, men där behöver du kunna läsa av spelet så pass mycket att du hinner vakta rätt ring. Tillslut är det slagmannen som kan glida runt på planen och leta upp vem av motståndarna som är det största hotet och sedan slunga iväg en stenhård medicinboll i ryggen på dem.

Det finns fyra olika turneringar att vara med i. Den första fungerar som en tutorial och är på familjen Weasleys bakgård. Därefter låser du upp Hogwarts och får kämpa för valfritt hus. Jag valde Gryffindor eftersom ett test online sa åt mig att det var där jag passade in. Efter Hogwarts kan du låsa upp Tri-Wizard Cup där du möter de två andra stora skolorna i Europa; Beauxbatons Academy of Magic och Durmstrang Institute. När du har klarat denna utmaningen låser du upp Världscupen där du får välja mellan 16 lag, varav Sverige är ett av dem!

Alla turneringar och matcher är upplagda på samma sätt. Kvalomgångar, semifinal, final. Varje match spelas i sju minuter eller först till 100 poäng och sen är det slut. Det är ingen direkt variation i de olika matcherna. Det finns fem olika svårighetsgrader från Casual till Champion och det är inte förrän du hamnar i den högsta graden som spelet är lite svårare. Lite snabbare kvickar och lite fler dunkare att ducka, plus att du får lite mer erfarenhetspoäng på slutet i den högsta nivån.

Förutom att spela dina cuper, som är spelets “story mode” kan du också spela online. Det är här som spelet egentligen blir roligare eftersom du kan spela med dina vänner mot andra människor. Det är betydligt svårare att spela också eftersom många människor har en tendens att vara både yngre och snabbare än vad jag är. Jag skyller mina nederlag online på att jag hamnade i dåliga lag tror jag, eftersom jag har oerhört svårt att se hur något annat hade kunnat spela in. Att komma in i matcher är väldigt enkelt också. Du trycker på multiplayer och väljer vilken position du vill spela. Inom 30 sekunder har du kommit in i ett lag med andra människor. Jag har ännu inte stött på några som helst problem med multiplayer faktiskt. Inget lagg och fantastiskt bra matchmaking-tider. Det är eloge och hatten av på den punkten.

Du kan också spela för att det är kul, exhibition mode, där du spelar som vanligt men utan all press och du kan gå in i practice mode för att öva upp dina skills på en särskild position.

I Quidditch Champions levlar du upp genom att skaffa dig erfarenhetspoäng. När du går upp en nivå får du en poäng att lägga på valfri spelarposition för att göra den bättre. Varje position har tre olika områden de kan bli bättre på och kan göra dig till exempel 20% snabbare när du har fångat en passning, eller att din dunkare gör mer skada när den träffar. Upptill detta får du också kristaller som du använder för att uppgradera din kvast.

Ännu en sak du får när du klarar utmaningar, vinner matcher och går upp i nivå, är guld och flygande nycklar. Dessa kan du sedan byta in mot kosmetiska saker eller emblem till din karaktär i spelets item shop. Det finns inga mikrotransaktioner i spelet vilket jag tycker är suveränt. Ser du något du vill köpa måste du spela för att få tag i det.

Hur fungerar spelet att spela då? Det flyter på bra och styrningen är relativt enkel. Tycker du att det går lite för snabbt kan du enkelt ändra det i inställningarna och om du är en person som använder inverterade spakar för att flyga, är det också enkelt att fixa. Inverterade spakar innebär att om du trycker upp på spaken, flyger du neråt och tvärtom. Knapparna sitter enkelt och det är lätt att komma ihåg vilken knapp som gör vad. På så sätt har Unbroken Studios verkligen gjort ett bra jobb. Det är sparsamt med musik dock. Det är lite fanfarer när du vinner och lite pausmusik i menyerna, men det är inget spektakulärt. Bakgrundsljuden är desto bättre och det känns som att jag blir påhejad av publiken när jag gör något bra. Kommentatorerna till matcherna är helt okej men de har inte det största biblioteket i världen när det kommer till dialog så efter en timme kan du alla fraser. Roligt är dock att när du kommer ut i världen, växlar kommentatorerna och det blir lite nytt i öronen. Det är alltid trevligt.

Grafiken är riktigt trevlig tycker jag. Spelet fångar den andan som jag är van vid efter att ha sett filmerna och jag tycker verkligen att de har lyckats med att fånga utseende och attityd hos de personerna vi är van vid att möta. Att träffa Ginny Weasley i början av spelet och att jag faktiskt känner igen henne, gör att jag slappnar av lite mer och känner mig mer hemma, i brist på ett bättre ord. Viktor Krum, Draco Malfoy och Fleur Delacour är ansikten jag är bekant med som gör mig glad när jag ser dem. Ni vet när man sitter på soffan med det där fåniga leendet på läpparna innan man kommer på sig själv? Precis så känns det.

Men när allt kommer omkring är Harry Potter: Quidditch Champions ett sportspel och det är så infernaliskt tråkigt att jag gäspar käkarna ur led. Det är ju såklart en högst personlig åsikt och ska inte reflektera min slutsummering, mer än att det är oerhört repetitivt. Jag tror inte att det vänder sig till någon annan än de personer därute som är riktiga Harry Potter fans, och kanske inte ens då blir det så mycket speltid. Du får exakt vad du förväntar dig när du köper spelet och beroende på förväntningarna så kan det bli ett bra spel för dig och polarna eller ett fantastiskt spel med alla dina favoritkaraktärer. De timmarna jag har spelat har varit angenäma, men det känns som att jag har förlorat något i livet som jag inte får tillbaka. Sett till priset ska jag kanske inte klaga dock. Det är billigt jämfört med så många spel där ute nu. Spelar du igenom spelet rakt upp och ner har du en speltid på kanske fem timmar. Siktar du på 100% är det såklart mycket mer. Onlineläget kan, med rätt vänner, generera oändligt med speltimmar dock, och då tycker jag att Quidditch är värt pengarna.

Skulle det vara så att du hellre spenderar dina pengar på annat, kan du alltid testa att spela Quidditch på riktigt.