Marvel’s Guardians of the Galaxy

Kaos följer verkligen våra kära väktare av galaxen, men dessvärre inte på det sätt varken de eller utvecklarna önskat. Välkommen till en lika delar hjärtlig som enerverande spelstund med ett ovårdat men välmenande gäng hjältar. Detta är Guardians of the Galaxy!

Peter Quill är pojken som tas från sin mor av utomjordingar och sedan luffar genom rymden. Han hamnar i en situation där han är som en hjälte redo att hyras av vem som helst — så länge pengarna är rätt. Tillsammans med Gamora, en vass lönnmörderska, Drax, en benhård närstridskombatant, Groot, en älskvärd jätte och Rocket, en vapenfixerad tvättbjörn, eller rättare sagt tvättbjörnsliknande ras, blir detta snabbt en udda samling personer där alla bär på sin egen historia. Vardagar av jobb för olika klienter, leder våra udda hjältar till en märklig del av rymden där något lika monstruöst som svårbenämnt gömmer sig — och mycket riktigt kliver väktarna bokstavligen i skiten. Detta blir starten för vårt gäng att rädda galaxen, hjälpa vänner och framförallt se till att den där nedrans teknikdyrkande megakulten inte korrumperar allt och alla.

Varje karaktär i detta tredjepersonsactionspel är underbart karaktäriseras och ges på vissa sätt ett större djup än t.ex. Marvel filmerna om samma gäng. Visst, vi snackar inte Oscarsvarning här, men utforskandet av Peter Quills bakgrund och de andra karaktärerna, ger oss insikt i hur de känner inför de saker som skett dem innan och är det som verkligen resonerar mest inom mig. Det var rakt av ett par gånger jag verkligen greps av det som utspelade sig i berättelsen allt från föräldraskap, utanförskap och viljan att faktiskt göra något gott här i livet. Tack och lov är det inte helt linjärt i hur detta presenteras då du faktiskt har möjligheten att påverka relationer och få olika karaktärer du möter att minnas dig… sen om det är på ett bra eller dåligt sätt (likt Life is Strange), det är upp till dig.

Just dessa val, även om de ibland kan verka triviala, gör att resan hela tiden känns formbar, även om slutet mer eller mindre är satt i sten. Men med lika delar bra skådespeleri och goda animationer från de titulära karaktärerna, får man effekten av att berättelsen blir lätt att ta till sig, och gör att du verkligen känner för dina nyvunna vänner. Det är i sanning en cinematisk berättelse som breder ut sig framför dina ögon och är verkligen spelets absolut starkaste fördel. Dessvärre är det inte lika lätt att prata om resten…  

Val i dialoger sker lite titt som tätt.

Men ett spel måste också spelas…

Som ett spel i tredjepersonsvy påminner detta på vissa sätt om gamla goda Mass Effect. Valen du gör i dialoger påverkar lite grann och själva spelandet är rudimentärt som bäst. Varje karaktär låser upp fyra förmågor genom spelet, vissa via uppgraderingspoäng, vissa genom att klara av specifika story-beats. Dock är det enbart Peter du styr och han med sina svaga laserpistoler får det inte riktigt att stå ut. Du kommer snabbt behöva förlita dig mer på förmågor och uppgraderingar än att egentligen använda Peters laservapen allt för mycket. Du kan förvisso skjuta på två olika sätt (vanliga eller uppladdade skott) men trots det ger de varken någon skön känsla eller för den delen direkt påverkbar effekt på motståndare. Övriga karaktärer ger du enbart order, varpå de kör sina specialattacker, annars attackerar de egentligen allt och alla motståndare hela tiden automatiskt.

Hela spelbiten kan summeras som tafatt och hafsig. Det är egentligen som bäst när du kommer en bit in och kan välja flera olika förmågor från dina medhjälpare som det höjer sig, men även då är det slentrianmässigt och oinspirerat. Allt som allt blir det en enda stor shootout — men helt utan finess.

Just denna avsaknad av finess fortsätter även i variationen överlag. Visst finns det ett och annat moment där du exempelvis ”flyger” fram i rymdskeppet Milano och leker shoot-em-up. Men detta och milda pusselmoment på olika världar för att hitta nästa väg framåt är allt annat än inspirerande. Tack och lov hjälper spelets fenomenala presentation det att åtminstone lyfta, då inte bara redan nämnda animationer är goda, utan världarna är vackert renderade och härligt utomjordiska i både färg, fauna och miljö. Likaså kan sägas om spelets soundtrack som precis som dess bjärta utseende döljer en god mängd sköna åttiotalshits. På detta plan har spelet åtminstone hittat sin identitet, och ger en skön prägel som för tankarna till lilablå neonfärger, likt det man såg under åttiotalets ”hayday”.

Men ack, spelets tafatta spelmoment blir inte bara tunna i sin enkelhet, de är dessutom tråkigt nog repetitiva. Att det inte är allt för stor variation på fiender gör att det snabbt blir ett onödigt måste att ta sig igenom nästa hord. Vilket är synd, för konstant genom spelandet förs dialog mellan karaktärerna som paradoxalt nog ändå får mig att vilja spela mer. Humor och hjärta genomsyrar dessa samtal vilket gör att man ändå fortsätter — om än motvilligt.

Kyl ner fienderna vetja…

Rymdstrider förekommer. Dock extremt sällan… tyvärr.

Vackert men felbart….

Dessvärre lider spelet (i alla fall i nuläget) av en stor mängd buggar. Allt från att din karaktär fastnar i objekt, till att spelet ”tabbar” ut till Windows, eller att du ibland inte ens kan gå över trösklar som är en cm höga. Först var det helt ofantligt många buggar, som tack och lov skars ner i och med den sista uppdateringen som mer eller mindre ska vara lik day-one utförandet, men trots det håller sig vissa buggar och glitchar sig fast för glatta livet. Detta parat med ett oinspirerat spelschema, kontroller som upplevs spretiga och ibland överdrivet utdragna bossstrider, gör att dess tempo går från intensivt till haltande… om och om igen. Buggarna kan jag till viss del bortse från (de löstes en hel del i den senaste uppdateringen och utvecklarna har redan koll på vad som ska fixas) men helheten överskuggas av en känsla av beställningsjobb, och dessvärre idétorr spelstund. Ja, visst finns det ögonblick av spelglädje, men när spelandet blir en jakt på nästa filmsekvens då fallerar det onödigt mycket.

Å andra sidan, om man ser på det utifrån en nybörjare för spel, har dess omedelbart simpla spelupplägg, vackra världar och spännande berättelse ändå något. Visst, för mig blev spelet tämligen tradigt, men är du ny inför tredjepersonsspel kan det vara en bra ingång… förutsatt att merparten av buggarna lösts. Nåja, även om våra väktare har hjärtat på rätt plats, hjälper det egentligen inte, när man måste lämna hjärnan vid dörren om man ser till själva spelandet… det håller bara inte.

Aktivera ’Huddle’-läget under strider, och du får alla Guardians till dig. Gör ett av två dialogval, och du kan ge de temporära buffar. Kul idé, men blir tradigt i längden då det känns abrupt i striderna och aldrig känns så nödvändigt.

Peters mamma är viktig – även om hon inte är med allt för mycket.