Immortal Realms: Vampire Wars

Immortal Realms: Vampire Wars är ett turordningsbaserat, taktiskt, realtidsstrategispel. Du styr vampyrer som slåss mot människor. Frågan är: blir det True Blood eller the Vampire Diaries?

Om du nämner ordet realtidsstrategispel (RTS) för en som identifierar sig som ”gamer”, är det stor chans att denne kommer ge dig ett svar som har med Starcraft eller Warcraft att göra. Om du istället säger ”turordningsbaserat, taktiskt, realtidsstrategispel” kommer responsen med största sannolikhet bli XCOM eller Mario + Rabbids Kingdom Battle.

Immortal Realms: Vampire Wars är ett spel i en nischad genre, ni vet, den jag redan nämnt. Nischade genrer är ofta en förvärvad smak. Ta exempelvis flygsimulatorer eller Monster Hunter-spelen, de har en hög tröskel man inte bara måste kliva över, utan även göra ett graciöst skuttande i takt till musik. Immortal Realms har sin egen lilla tröskel, men den är inte lika hög.

Det låter som han har ett rökigt whiskeybad i halsen…

Spelets handling är… fattig? Jag vet i ärlighetens namn inte alls vad det är för story. Visst får man ta del av handlingen mellan nivåer, men det är inget som fastnat. Röstskådespelet är inte till handlingens fördel. Om det inte låter som att karaktärerna läser innantill, låter de som William Shatner med gröt gjord på sandpapper i ett rökigt whiskeybad i halsen. Människor slåss mot vampyrer och du styr vampyrerna – så långt är uppenbart. I storyfattiga spel hamnar fokus istället på mekaniken och högre krav ställ. Strategispelens isometriska perspektiv blandat med turordningsbaserad gameplay och schackets taktiska förflyttningar bildar Immortal Realms mekanik och gameplay.

Du styr ditt gäng som består av trupper och din ”Lord”. Trupperna har olika förmågor, vissa har pilbåge medan andra har magi eller spjut och sköld. En Lord är det som i the Battle for Middle-Earth kallas för ”hjälte” – en karaktär det bara finns en av, som är ledare för trupperna, har mer liv och är starkare. Vilken lord man har är beroende av vilken av de tre fraktionerna man spelar som. Dracul – har blood-förmågor som att knycka liv från fiender och offra eget liv för mer skada, Nosfernus – har decay-förmågor som att återuppliva döda eller attacker som gör skada under tid, och slutligen Moroia – som gör arcane-skada, eller magisk skada, som debuffs som täcker områden och en slow som gör fiender långsammare.

Kampanjen består av fyra akter per fraktion. Den är också uppdelad i två olika spellägen; ett där man flyttar trupperna mellan olika fält av kartan, det andra är en arena där man slåss efter att ha stött ihop med fiender i föregående spelläge. För att lyckas med fighterna måste man ha huvudet på skaft. Anfaller du fienderna pang på, kommer du med största sannolikhet dö – och det snabbt! För att vinna måste du vara taktisk. Du kan exempelvis ändra uppställningen av ditt gäng innan striden börjar. Likt ett schackbräde finns dina karaktärer på de två raderna närmast dig; du kan flytta dem ett steg fram och hur mycket åt sidorna du vill. Uppställningen kan vara avgörande för hela striden! Trupperna och din lord kan flyttas ett visst antal steg per omgång. Om du, trots min avrådan, anfaller fiender pang på, kommer du inte göra särskilt mycket skada. Om du istället hamnar i en position där du kan attackera fienden från sidan, kommer du göra mer skada. Attacker bakifrån gör ännu mer skada.

Istället för att gå på anfall under en omgång, kan man välja att försvara sig. Försvar gör precis vad det låter som – du tar mindre skada. Lorderna har olika sorters speciella förmågor i form av kort; buffar och attacker. Dessa kort kan uppgraderas genom att spendera ability-poäng man får genom att gå upp i nivå. Man kan välja att uppgradera ett korts specifika förmåga, exempelvis skada eller avstånd. Än så länge låter spelet hyfsat simpelt och lättillgängligt, men det är inte sanningen…

Att utmanövrera fienden under fighterna är inte det lättaste. Det var extra svårt för mig som är ny för genren. ”You can call me Farbror Melker”, för jag fann aldrig den rätta knycken. Att spela är ganska enkelt, men att lyckas är betydligt svårare. Inte förbättrades inlärningsprocessen av den extremt röriga HUD:en. det är saker exakt överallt: siffror, text, symobler, ja, som sagt, allt. Det finns en tutorial man kan välja att spela eller hoppa över om man kan genren, vilket uppskattas av de inbitna. Tyvärr är den inte lika hjälpsam för oss färskinga; den är inte ingående nog för att vara till så mycket hjälp. Grafiken är duglig för ett RTS, man ser ändå inte mycket av karaktärerna så varför ödsla tid på att polera den till perfektion? Här kommer en bra anledning. Tyvärr ser man inte heller riktigt vad som försiggår på skärmen. Ljudeffekterna är desto bättre. Tack vare ljudet kan man höra det man inte kan se – utan ljudet vore man dövblind. Allt detta bidrog till frustrationen som infann sig under spelandets gång.

Det som gjorde mig mest frustrerad var att inställningarna var undermåliga. Man kan inte ändra svårighetsgrad vilket vore välkomnande för nya spelare eller kamerans rörelsekänslighet som är överdrivet hög. Dessutom har kameran momentum, den stannar inte direkt när man slutar flytta på den. Det i samband med den höga känsligheten ger kameran en slags isfysik. Vems idé var det? Man vill sällan ens ha isfysik på marken. Jag känner mig lyckligt lottad som inte har lätt för att bli åksjuk.

Som jag sa hade jag svårt att komma in i spelets tänk. Bara den första faktionens (Dracul) akt tog oändliga försök då man får börja om hela akten om man förlorar en fight! Behöver jag ens säga att det byggde på frustrationen? Lyckligtvis kunde jag spela andra spellägen än kampanjen; Sandbox och Skirmish. Skirmish är det läget jag spelade mest. Här fokuseras det enbart på de mindre arenastriderna. Man väljer vilken karta man ska spela, sin och motståndarens fraktion, uppställning samt lordens förmågor och utrustning. Det finns väldigt många val att göra, alltså, extremt många val. Sandbox har en större karta än Skirmish, men den är ändå ganska liten. Inställningarna här är bättre än resterande spelet, men inget att höja på ögonbrynen åt. Man kan välja ’win condition’ (försten till nivå 20, ta över motståndarens alla fort etc) och hur mycket fördel och nackdel (om någon alls) lagen emellan ska ha. Man kan bland annat justera skada, liv och hur mycket erfarenhet man får.

Immortal Realms: Vampire Wars är ett spel som är vad det är – varken bra eller dåligt. Att det finns olika spellägen är kul, men varför inte ha ett multiplayer-läge eller lägen som inte är så pass snarlika? Det taktiska i spelet är hyfsat och att landa en attack bakifrån för massiv skada känns riktigt härligt. Dessvärre kan jag inte rekommendera spelet om man är ny för genren, som jag; tröskeln är för hög, tutorial är inte välkomnande nog och den röriga HUD:en komplicerar saker och ting.