Fantomtjuvarna är tillbaka, den här gången i en blandning mellan RPG och musou. Är Persona 5 Strikers en värdig uppföljare till originalet eller känns det som en lat spin-off? Här kommer mina första intryck av Persona 5 Strikers.
Det första jag vill nämna är att Persona 5 Strikers är en uppföljare till Persona 5 och inte Persona 5 Royal som släpptes förra året. Det betyder att karaktärer som enbart dyker upp i Royal inte dyker upp i detta spel. Storyn går dock att hänga med i oavsett vilken version du spelat tidigare eftersom händelseförloppet i båda spelen i grund och botten är detsamma, förutom några små justeringar i Royal.
Persona 5 Strikers utspelar sig sommaren efter slutet av Persona 5. Vår huvudkaraktär Joker åker tillbaka till Tokyo för att besöka gamla vänner. De bestämmer sig för att spendera sommaren ihop, men innan de hinner smida planer tar allt en oväntad vändning när modestjärnan Alice Hiiragi kommer till staden. Joker och hans vän Skull får av en händelse kodordet till Alice i metaversumet, den parallella dimensionen våra kompanjoner utforskar med sina personas för att stjäla folks hjärtan. Den här gången kommer de inte åt metaversumet genom MetaNav-appen på deras mobiler, den möjligheten försvann i slutet på förra spelet. Istället kommer de åt metaversumet via EMMA, en app som vem som helst kan kan använda sig av.
När våra vänner kommer till metaversumet märker de att området skiljer sig från de palats de besökte i sitt förra äventyr. De har nämligen hamnat i Alice Hiigaragis fängelse, vilket är en bild av hela stadsdelen Shibuya utifrån hur hon ser den. Fängelset består av stora öppna ytor istället för tighta korridorer som i föregångarens palats. Väl inne i fängelset stöter Joker och Skull på en liten flicka som visar sig vara AI, som manifesterar sig mänskligt i metaversumet. Denna flicka heter Sophia och blir en del av fantomtjuvarnas team eftersom även hon är en personaanvändare. När våra vänner kommer tillbaka för första gången från fängelset blir de bemötta av polisinspektören Zenkichi Hasegawa, som anklagar fantomtjuvarna för Alice beteende. Det som skulle bli en lugn sommar blir istället en tid för att lösa uppdraget att ställa samhället tillrätta. Mer än så vill jag inte säga om storyn, men den har helt klart potential att bli bra och mer koncis än föregångaren, eftersom vi vet att spelets längd kommer att landa på runt 30-45 timmar (till skillnad från föregångaren som kan ta upp mot 100 timmar om du gör allt).
När det kommer till gameplay presenterar spelet en blandning av Persona 5’s stridssystem och de actionfyllda strider vi bland annat hittar i Dynasty Warriors. Precis som i Persona 5 kan du skapa unika Personas med förmågor, styrkor och svagheter som du kan använda i strid. Väl i strid kan du använda fyrkant och trekant (med Playstation-kontroll) för att hacka och slasha på dina fiender, precis som i vilket musou som helst. Fyrkant är en standardattack medan trekant är till för mer karaktärsspecifika förmågor, till exempel Jokers pistoler eller att Fox gör sig redo med sitt svärd. Utöver dessa kan du använda L1 för att pausa tiden lite kort och ta fram en meny för din Persona. Här kan du skrolla bland dina förmågor och använda magi för att ta dig förbi fiendens svagheter. Precis som i andra Persona-spel blir fienden knockad när du använt förmågor de är svaga mot och det kan du utnyttja för att göra en all-out-attack mot dina fiender. Eftersom det är horder av fiender du slåss mot här blir den enda skillnaden att du inte kan träffa alla fiender samtidigt utan enbart ett gäng inom en viss radie. Vissa fiender, till exempel bossar och starka fiender, blir inte knockade av enbart en attack utan de kräver att du slår ner deras sköld först, vilket innebär att du måste vara strategisk. I bosstrider finns det ofta saker i miljön du kan använda för att ta ner skölden enklare utan att ta slut på mana för fort.
En unik aspekt för Strikers gentemot Persona 5 är att varje karaktär i ditt lag har en Showtime-mätare. När den fyllts till max kan du använda Showtime-attacker, stilistiska superattacker som gör extra skada.
Persona 5 Strikers är till skillnad från många andra musou-spel INTE en buttonmasher, om du inte spelar på easy mode förstås. Du måste ta hänsyn till svagheter, styrkor, statuseffekter och SP-konsumtion (resursen som går åt när du använder magi) – samtidigt som du tar dig an horder av fiender. Striderna blir ganska utmanande redan efter fem timmar, men det beror inte bara på att fienderna är tuffa utan främst på att SP är en så pass sällsynt resurs som är lätt att ta slut på. Förhoppningsvis blir detta ett mindre problem senare i spelet när jag har tillgång till bättre medel för att återställa resursen, men tidigt i spelet skapar det ett irritationsmoment för mig. Trots detta tycker jag mycket om stridssystemet. Jag tycker att de lyckats foga samman de två genrerna bra, vilket i praktiken kan vara svårt då den ena utgår mycket från strategi och den andra från renodlad action.
Något att anmärka på är att det, enligt mitt tycke, läggs för lite fokus på “social simulation”-aspekten som vi fick mycket av i Persona 5. Du kan fortfarande utforska städerna (delen jag spelat hittills utspelar sig bara i Tokyo, men du kommer kunna åka runt till sex olika städer under spelets gång.) Som i föregångaren kan du gå och handla i affärer och prata med personer som ger dig information och som hjälper dig i metaversumet, men förutom detta finns det inte så mycket att göra här, i allafall inte i Shibuya-delen. Den “vanliga världen” används istället för att föra storyn vidare. Social Links och Stats, som är två viktiga komponenter i föregångaren, har ersatts av Bond-levels, som representerar bandet mellan dig och resten av fantomtjuvarna. Du går upp i level genom att utforska fängelser och genom att ta dig vidare i storyn. När du går upp i bond-level kan du spendera bond-points på att förbättra dina stats i ett skilltree. Det kan till exempel vara att dina partymedlemmar får mer liv eller blir starkare. Jag gillar det nya systemet, även om jag föredrar det gamla. Eftersom fokuset här ligger på utforskandet av metaversumet tror jag det var rätt av utvecklarna att byta ut systemen på det sätt de valt att göra.
Det Atlus i min mening alltid träffar rätt på är grafiken och musiken och än så länge håller de sin standard. UI:n är lika stilren som vanligt och musiken går mer åt rock för att passa de actionfyllda striderna, samtidigt som de behåller “persona-känslan”. Även när det kommer till röstskådespelet håller det samma klass, både på engelska och japanska. Mycket tack för att det är samma röstskådespelare som återvänder från förra spelet.
Mina första intryck av Persona 5 Strikers av övervägande positiva. Hittills lyckas det med att matcha två unika genrer samtidigt som det för storyn av original Persona 5 framåt. Jag hoppas dock att SP-konsumtion blir mindre av ett problem senare i spelet och att det finns mer att göra utanför metaversumet ju längre man kommer.
Denna recension baseras på PS4 versionen, spelat på PS5 via bakåtkompabilitet.
Spelet finns även till Switch och PC.
Persona 5 Strikers. Lägsta pris 629 kronor enligt Prisjakt.nu 2021-01-11.
Recensionsex tillhandahållet av Atlus.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.
En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.