Förhandstitt: Diablo IV

Vägen kantas av blod. Du rör dig vaksamt fram genom en tyst korridor, alltjämt väntandes att något demoniskt ska hoppa fram ur skuggorna. Liliths framfart är svår att missa då den är obönhörligen brutal… Ytterligare ett kapitel i den mörka saga som är Diablo hägrar på den blodröda horisonten.

Hack’n’slash genrens fader är på väg att återuppstå, med en release framåt sommaren, och med ett gäng timmar under bältet kan nu våra initiala intryck äntligen framföras. Intryck som mestadels bådar gott – men som ändå kommer med ett gäng frågetecken. På många sätt är saker sig likt i riket. Demoner har återigen letat sig till Sanctuary, och din hjälte beger sig ut på ett mindre korståg, redo att rensa landet från oheligt oknytt, och leta upp och förgöra dess ledare; Lilith.

Blod…

Vad som står ut initialt är framförallt fokuset på berättelse och spelets ton. Denna gång fullkomligen dryper spelet olycksbådande skräck varvat med en somber ton. Diablo var ursprungligen betydligt mer skräckfokuserat i sin ungdom (Diablo 1 och till viss del 2), men denna iteration ser ut att återigen mer eller mindre djupdyka in i den gotiska stämning som i mångt och mycket saknades i trean. Lilith ser ut att vara en betydligt mer handgriplig fiende, som konstant känns skymta på håll, men alltid är precis utanför räckhåll. Men hennes underhuggare finns det rikligt av… något som varje Diablo-veteran säkerligen räknar med.

Tonen är dock allvarsam, tung och obeveklig under alla timmar vi fått testa spelet hittills. Något som inte bara märks av i spelets utseende, där karga landskap breder ut sig framför din hjälte. Världen har nästan en Edgar Allen Poe aspirerande svärta bakom sig, som får mig att känna att den är mer vibrerande än någon del tidigare. Med andra ord bådar det gott sett till det estetiska…

Men det fortsätter även i ljud och musik – där den redan nämnda tonen fortsätter. Ominösa stråkar, framförda av en välorkestrerad orkester skapar en skön symbios med vad vi ser i spelet, och adderar även det till en redan imponerande helhet.

Ett kungarike för en häst… (den dog ju direkt!)

Skapa en karaktär… eller varför inte ett tjog!

Omen…

Spelets hjärta är givetvis dess spelmekanik, som på gammalt hederligt manér tar itu med hack’n’slash perspektivet, men med några tydliga förändringar (i alla fall i kontrast mot tidigare spel i serien). Spelets ’skill-tree’ gör skäl av namnet ’träd’, då det förgrenar sig neråt ju fler poäng du placerar. Men skillnaden är att dina val enbart tillåter en viss mängd förmågor, och därför blir det en tydlig skiftning, då du behöver hitta några specifika förmågor, och rikta in dig på dessa. Om vi kommer kunna ha tillgång till alla förmågor – om du som spelare nått ’paragon’ nivå – mot slutet av spelet är inget vi vet i nuläget, men om det är som så att vi måste välja vilka förmågor, då ser jag det som en både tydlig och genuint bra utveckling för spelserien. I trean fick du mer eller mindre alla förmågor för varje klass, medan här blir det (förhoppningsvis) att du istället faktiskt behöver välja vad som väljs. Förvisso kommer du kunna nollställa ditt ’skill-tree’ och placera ut poängen på nytt, men med en limiterad mängd poäng blir det ändå att du behöver planera mer vad du ska sikta mot, istället för att bara få tillgång till allt efter ett tag. Huruvida detta blir väloptimerat i slutänden återstår att se, men i det vi testat bådar det gott.

Vad som däremot är ett ännu större frågetecken är avsaknaden av att placera statistikpoäng själv. För där förmågorna på många sätt osar ökar komplexitet och granularitet, hade jag gärna sett att de även låtit dig som spelare placera poäng på Intelligence, Strength, Dexterity och Willpower. Istället adderas dessa enbart automatiskt när du går upp i nivå eller genom att hitta specifika altare av Lilith – och framförallt utifrån vilka vapen du har. Allt detta är inte på några sätt något nytt, men om i kontrast mot den till synes goda komplexitet sett till förmågor, skär det sig lite. Om ni nu ska bli mer ’hardcore’, gå hela vägen! Det är givetvis en detalj på det stora hela… men ändå!

Världen…

Denna gång får du som spelare tillgång till en enorm världskarta, där det är upp till dig att upptäcka varje hörn – från norr till söder. I vårat test har vi bara kunnat utforska ett enda område, men vad jag kan säga är att världsbygget verkligen lutar in i open-world aspekten. Det finns här och var ’Dungeons’, där vissa har slumpmässiga miljöer, men på det stora hela är det en millimeterbestämd värld – något jag verkligen uppskattar utifrån ett berättelsenarrativt perspektiv. Men hur blir det att spela om och om igen? Det är ändå kärnan i Diablo – en spelserie som i grund och botten är ett härligt ’grind’-fokuserat lir, där spelets slut, snarare är en början mer än något annat.

Världen levererar även spännande event som sker på olika platser, som lite grädde på moset. De är fixerade mer eller mindre, vilket gör att de i mitt tycke känns lite repetitiva, men å andra sidan blir de nog bra att använda för de som vill levla. Tack och lov verkar världen vara enorm, vilket borgar för att du utsätts för många olika event och därmed inte få samma återupprepande känsla.

I goda vänners lag…

Diablo har alltid varit förenat med co-op, och det fortsätter även här. Men till skillnad från föregående spel, kan du se andra spelare i din värld. Du kan välja att interagera med de, och byta prylar eller göra uppdrag. Men det är upp till dig. Skapar du en klan däremot, och bjuder in spelare, så ger du de möjligheten att lättare tjäna XP, och framförallt ge dig en möjlighet att lättare se när dina vänner kommer online. Detta går hand i hand med open-world upplägget, då ni utan problem kan utforska olika delar av världen, men vara i samma klan. Något som skänker en frihet, men som samtidigt innebär att om ni väljer att klara en ’dungeon’ ihop, också kan tjäna mängder av XP tillsammans på ett smidigt sätt.

Tillräckligt mycket nytt?

I början av beta-perioden var serverproblematiken tillbaka. Det var första dagen ibland enorm köbildning, för att kunna komma åt spelet, och är i mitt tycke en av de största frågetecknen inför dess lansering i sommar. Vi vet alla hur upprörda spelare har blivit av dålig åtkomst till servrar, och här blir det extra påtagligt då spelet måste spelas på detta sätt. Hade det varit ett mer obundet spel, sett till nätverksspelande, hade det nog varit att föredra, så jag hoppas för allt smör i Småland att Blizzard ser till att ha en enorm serverpark vid spelets release. Servrar har dessutom kickat ut mig under en och annan spelomgång, vilket också ger mig misstro. Det finns få saker som får dig som spelare att tappa sugen, som att inte ens kunna starta upp det.

Med det sagt, det var en stängd beta vi utgick ifrån, något som är till för att testa servrar och spelets tillförlitlighet, därför tänker jag att de förhoppningsvis rättar till dessa aspekter till releasen.

Sedan har vi spelet i sig själv, som ändå är lovande. Jag hoppas få mer klarhet i vad som sker i ’endgame’, och om spelets ’paragon’-nivåer skänker spelet det djup som det säger att det har – men inte riktigt levererar. Kanske det är för att det ska vara på en viss nivå för en så stor mängd spelare som möjligt, men jag känner att kontrasten mellan spelets detaljrika ’skill-tree’ och i övrigt mer automatiskt uppsatta statistik ger mig än mer skepsis.

Förstå mig rätt, jag hade sannerligen roligt under det test jag fått ta del av, men vill hålla nere mina förväntningar i fall att. Vad som däremot kan sägas med rätta är att spelets atmosfär, grundläggande stridsmekanik och utforskande verkar väldigt lovande – och potentiellt kan göra detta till ett av årets största spel. Men det kan också bli för monotont om det inte har större variation ju längre du spelar. I vårt fall kunde vi bara testa ett visst område på kartan, vilket i sig skapar en monoton känsla, då vi inte kunde komma vidare – det var ändå stängt för oss. Men trots det, är suget efter kunskap om vad Lilith håller på med, och spelets ton så stark att jag ändå ser fram emot att dras in i världen igen framåt sommaren!