Varför spelar man Realtids-strategispel? Är det för att få möjligheten att få bygga upp en stad och ett samhälle efter eget tycke och se det växa sig till episka proportioner? Vill man kanske strunta i allt vad stadsbygge heter och bara skaffa sig världens största armé för att likvidera motståndet? Diplomacy Is Not An Option lägger fokus på stadsbygge och försvar. Frågan är då om vi får se spelet resa sig mäktigt likt babels torn, eller kommer det rasa samman likt Jerichos murar?
Diplomacy Is Not An Option låter oss inträda rollen som en lite motvillig regent. Texten som ger oss bakgrundshistorien och de fnissväckande mellansekvenserna verkar antyda att man bara styr för att man råkar vara den förre regentens son. Han verkar bara vilja sitta vid sitt bord och dricka sig berusad på rödvin. Vi ser honom flertalet gånger kasta pengar på sin tjänare, bara för att slippa dåliga nyheter och bli lämnad ifred. Tyvärr är inte befolkningen särskilt förtjusta i de män som styr på kontinenten av någon anledning. Bråkstakar som de är räds de inte att marschera rakt mot stadsmuren, banka sönder den och sedan gå bärsärk i den stad vi har lagt så mycket blod, svett och tårar. Vilka uslingar!
Spelet går ut på att vi i ett öde landskap med bara ett stadshus och några stackars arbetare till ditt förfogande ska bygga upp en stad. På klassiskt RTS-manér ska man förutom att se till att byggnader byggs upp, även se till att resurser såsom träd och sten samt föda ska finnas i tillräckligt stora mängder. Dina invånare kommer bli fler och den en enda sak du kan räkna med är det att de är hungriga som vargar. Glöm för guds skull inte bort att bygga upp en ordentlig armé och omringa staden med en ordentlig mur. För de tidigare nämnda uslingarna kommer att komma i ett antal vågor, starkare för varje gång och försöka tillintetgöra det du har byggt upp så fint.
Jag tänker köra med lite öppna kort här: jag är ingen strategispelare och när jag klarat av spelets introduktion blir jag påmind om varför. Jag får nästan panik över vart jag ska lägga mitt fokus och vad jag överhuvudtaget ska göra. Som tur är kommer man in i spelet efter ett tag; jag blir till och med förvånad hur engagerad jag blir. Jag sitter och styr över min stad samt ser hur den växer sig mäktigare. Motståndarna har jag även lyckats hålla på halster, men plötsligt kommer fienden med en ovanligt stor armé eller anfaller från flera håll samtidigt och på nolltid är min stad ett minne blott. Efter att ha startat om spelet från början igen och nu även är nöjd över min armé, kommer så klart de där nedrans fienderna och slår sönder allt i sin väg igen.
Även om spelet är lätthanterligt, till och med för en genre-novis som mig själv, är det fruktansvärt svårt att bemästra. Även på spelets andra bana blir uppförsbacken riktigt brant och jag känner att man framförallt i nivå två är nästintill chanslös mot fienderna. Vi har dock ess i rockärmen: vi kan nämligen använda magi. När man inte måste försvara sig från yttre hot kan man ta med sig sina mannar på upptäcktsfärd. Här kan man hitta gömda dyrgripar som guld, sten och trä.
Ett annat problem jag har är att stadens resurser plötsligt kan vara tomma. De som ena ögonblicket har en bra summa i sig, kan plötsligt knappt producerar någonting. Det är inte heller bara att anlita nya arbetare eller militärer utan då hotar spelet med att man har för få invånare i staden. Hur ska man göra då? Bra fråga. Jag antar att man ska bygga hus, men ärligt talat verkar det inte göra någon direkt påverkan överhuvudtaget och det blir fruktansvärt frustrerande att spelet inte är tydligt på den här fronten. Ibland kan det faktiskt vara skillnaden mellan vinst och förlust.
Spelet ser väldigt trevligt ut med sina avskalade modeller, men ändå detaljrika miljöer. Ljudbilden består av stämningsfull medeltida musik och har även flertalet ljudklipp med röster och varnande stridstrumpeter som förmodligen får de mest vurmande Age of Empires hjärtan att slå varmt.
I sitt nuvarande stadie tycker jag att Diplomacy Is Not An Option är ett underhållande strategispel. Det är tillräckligt lätthanterligt för att en glad nybörjare skulle kunna ta sig an det, men det finns givetvis en hel del utmaning för att tillfredsställa alla veteraner där ute. Utmaningens stegring känner jag dock är något för brant och det tar inte lång tid för spelet att placera dig i ett hopplöst scenario där vinst känns som en omöjlighet. Jag rekommenderar dock fans av genren att hålla ögonen öppna efter detta spel.
