Hem RecensionerSpelrecensioner DOOM 64

DOOM 64

av Emil Johansson

Om man ska definiera de första Doom-spelen idag räcker inte first-person-shooter. Snarare first-puzzel-shooters, som jag lite skojsamt vill kalla det. Avsaknaden av en hoppknapp och “free-mouse-look” kan te sig väldigt handikappande för dagens spelare, den begränsade tekniken hade helt enkelt inte mycket annat att jobba med i början av 90-talet.


Doom (1993) och Doom II: Hell on Earth (1994) använde sig av dessa begränsningar på ett imponerande vis, designade verkligen sina banor kring dem och skapade historia. Varför har då inte så många hört om det Midway-utvecklade och Nintendo 64 exklusiva Doom 64 (1997)? Delvis beror det nog på att marknadsföringen inte fick det att låta som ett helt nytt spel i Doom-serien, utan som en portning, vilket det absolut inte är. Istället får vi vad jag och många andra skulle kalla för det “riktiga” Doom 3. Men det skiljer sig inte bara i att det är helt nya banor och ny grafisk design.

Även tonmässigt är Doom 64 otroligt annorlunda sina föregångare. Med en mycket grymmare attityd, mer fokus på skräck och ett soundtrack som kanske är den singulärt största skillnaden så bjuds vi på något ganska unikt i serien, som dock fortfarande känns som att det passar in med sina original.

Här måste jag lite snabbt prata om ljuddesignen som definitivt är spelets starkaste sida. Musikern Aubrey Hodges sattes på att skapa en mer skräckinjagande ljudbild och soundtrack. Istället för rip-offs på kända metal riffs á la Metallica, Black Sabbath och Megadeth, får vi nästan en tapet av hemsökande toner som faktiskt får det att rysa längst ryggraden på mig under vissa gyllene tillfällen. Förstå mig rätt: jag älskar Bobbi Prince och hans originalsoundtrack, något som går mer hand i hand med våldet och känslan Doom Slayer erbjuder i rebooten och dess uppföljare.

Till och med musiken av Mick Gordon i de nya spelen är mer i ton med första och andra Doom, även om det verkligen står på sina egna avsågade benpipor. Det Hodges har gjort tränger långsamt sig på, ligger i bakgrunden och förhåller sig relativt passivt till vad som sker på skärmen, och det funkar alldeles fantastiskt. Han stod även bakom soundtracket till bl.a. Final Doom (1996) portningen till Playstation, vilket blir uppenbart bara man hört lite grann från dem båda.

Hur står sig de “nya” banorna då? Nja, där är det lite sisådär, tråkigt nog. Visst att det känns som att utvecklarna sneglat på sina föregångare för att verkligen försöka återskapa rätt känsla och flöde. Men det är just det. Det känns som en kopia som inte riktigt förstått grejen till 100%. Många av de senare banorna tröttar ut mig med sin backtracking och påträngande pussel, de stannar upp flödet helt och hållet för att istället tvinga spelen leta nycklar eller spakar på ett sätt som jag absolut inte saknat och dessa hade jag inte ens gillat när det väl begav sig, när jag var en liten shooterälskande, slätrakad Baby-IndieEmil.

Kanske är det de nya utvecklarnas egen lilla “flare” och DNA som lyser igenom, och det är något jag utan tvekan uppmuntrar, men gör då något nytt istället för att försöka upprepa något annat – även i samma serie. För det funkar inte riktigt här, inte för mig. Det är en hårfin balans att kombinera något nytt med det gamla utan att alienera en redan etablerad fanskara, men samtidigt tilltala nya spelare, särskilt på en helt annan konsol, och med det ny marknad.

Att behöva “hemlighets söka” efter dörrar, spakar eller nycklar är helt enkelt inte bra bandesign, och Doom 64 förlitar sig lite väl ofta på just den här typen av banor. Inte så det blir helt oumbärligt, men tillräckligt för att få mig att himla med ögonen både en och två gånger under min genomspelning.

Vad som gör sökandet efter hemligheter så otroligt kul i till exempel DUSK (2018) men inte här är svårt att förklara, för jag vet inte själv riktigt. De hemligheternas lösningar och pussel är kanske bara bättre designade, lite tydligare än bara slumpvis trycka på väggar och olika objekt i miljön i hopp om att en lönndörr ska öppnas. Dock måste jag hylla att den mörka stämningen från musiken även läckt över i banorna, så trots en bristande design ur ett rent spelmekaniskt intresse är det en fröjd att röra sig runt i dessa mörka hallar, beklädda i innanmäten, helvetiska symboler och skallar. Tills man blir uttråkad vill säga…

En intressant sak som gjorts i den här remastern är att nya banor och storyelement har implementerats för att koppla det här spelet till Doom (2016) och med det även Doom Eternal (2020). Storyn har aldrig varit viktig i det här spelen, men det här är något jag verkligen uppskattar och det visar att det fortfarande finns lite kärlek kvar i industrin, då och då, trots min personliga avsmak för bolag som Bethesda. Men med en grym studio som Nightdive bakom remastern är det svårt att inte charmas.

De har gjort ett minst lika bra jobb här som de gjorde med sin remaster av Blood (1997) som fick det fräscha namnet Blood: Fresh Supply (2019), trots att den led av en del problem vid release men som snabbt städades upp.
Doom 64 hade dock redan innan en inofficiell PC-port i form av Doom 64 EX (2008 – 2014). Den är imponerande på sitt vis och det är så jag spelat Doom 64 mest innan, men den versionen är utan tvekan undermålig den nya officiella portningen.

I slutändan tror jag det hela kokar ner till att jag helt enkelt blir uttråkad och himlar med ögonen åt Doom 64 och dess forcerade backtracking och pussel. Det har nog inte åldrats så väl som man kanske önskar, men för mig är guldstandarden fortfarande första episoderna av både Doom och Doom II, de är onekligen fortfarande fantastiska spel. Doom 64 gör sig påmind om sin ålder och att det inte är samma människor bakom utvecklingen. Men för en ringa 50-lapp kan man inte slå fel om man fortfarande är sugen på lite monsterslakt efter en omgång med Doom Eternal, särskilt med tanke på att den här remastern är otroligt välgjord och flyter på utan problem, med en “lenhet” som endast hade kunnat förbättras om man hällt lite smält smör på den.


Specifikation

Denna recension baseras på PC-versionen.
Spelet finns även till Xbox One, Playstation 4 och Nintendo Switch.

DOOM 64. Lägsta pris ca 50 kronor enligt Steam 2020-04-03.

Recensionsex tillhandahållet av Bethesda.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

En stor mängd av spel- och produktrecensioner görs på Nördlivriggen som agerar testdator/testbädd.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar