The Last Guardian

Längst ner i en avgrund letar sig solens strålar in. De träffar en ung pojkes stillastående kropp och långsamt men säkert så vaknar pojken till liv och ser sig omkring. Omtöcknad och förvirrad, så upptäcker han att han inte är ensam. För i denna grotta, befinner sig även en enorm hundliknande best. Långsamt så rör sig pojken fram mot besten, medan denne ger ifrån sig ett lågmält morrande. Och det som följer är starten på ett enormt äventyr med pojken och den fågelliknande hunden Trico.

Att detta är ett ambitiöst spel har inte undgått någon. Efter nästan ett sekel i utveckling (även om det startat om p.g.a. plattformsbyte) så är förväntan hög milt sagt. Men med det sagt så kommer jag ändå försöka se bortom hypen och kolla på vad detta faktiskt är.

Story

Storymässigt så är det inledande biten precis som jag skrev i början. Du nalkas denna best och trots att den uppenbarligen är farlig, så hjälper du den. Och långsamt men säkert så drivs historien på av det enkla faktumet, att de båda vill komma vidare. Bort från denna miserabla plats; och ut i världen. Men allt är inte riktigt som det först verkar; vilket gör att pojken utsätts för både det ena och andra på grund av besten Trico. Och besten vice versa.

Hela upplägget känns som en frisk fläkt; du har ingen HUD, quest-logg eller liknande. Utan du får världen serverad framför dig, och måste således ta dig an den genom olika pussel. Och även om storyn verkligen kommer till sin rätt först i tredje akten av spelet, så är det ändå en maffig men ändå stillsam berättelse som målas upp. Pojken och besten Trico bildar en gemenskap som överförs väldigt bra genom spel mediet.

Storyn är fin och lågmäld och trots att inte många meningar utbytts mellan de två karaktärerna, så är det ändå ett stort känsloregister som uppvisas.

Gameplay

Om vi tittar på spelets hantering; så är det dessvärre väldigt upp och ner. Kontrollerna känns ogenomtänkta, och diffusa. Du kan nämligen med pojken ge kommandon till Trico, som ska få honom att t.ex. hoppa och slå. Men dessa kommandon utförs inte alltid. Du kan ibland inte ens veta om ditt/dina kommandon verkligen var det som fick Trico att göra det han gör. Eller om det bara var Trico själv som valde att göra något.

Visst hjälper det till att bygga upp bilden av att Trico faktiskt känns som en livs levande varelse. Men det är tyvärr väldigt frustrerande emellanåt. Särskilt om man kommer in i ett bra flöde på att lösa alla pussel, men plötsligt står helt still på grund av Tricos oförmåga att lyssna.

Och om vi tittar på pusslen i sig, så är de väldigt enahanda i längden. Det är i regel att hitta gömda tunnlar, dra ner i spakar och få Trico att göra vissa saker. Något som inledningsvis känns dynamiskt och betydligt mer logiskt. Men i och med att samma typ av pussel fortsätter spelet igenom, så blir det tråkigt från och till, när man bara vill veta mer av spelets story.

Grafik, animationer och utseende!

Spelets miljöer är verkligen fantastiska. Vinden blåser i trädkronorna, och spelets platser känns levande. Det är i sanning en vacker värld som utvecklarna har målat upp, även om pojken man styr känns aningen platt i jämförelse. Trico däremot är i sanning spelets höjdpunkt. Tricos fjädrar böjer sig individuellt i vinden, och hans animationer får honom att verkligen kännas levande. En sak som dock har sitt pris, när spelet från och till laggar till ganska ordentligt. Förvisso under väldigt korta stunder; men ändå påtagligt mycket under de stunderna.

Nu har pojken som man styr även han riktigt bra animationer; när han springer, ramlar och får ont. Det känns verkligen som att utvecklarna gått hela vägen vad gäller att få oss att känna för pojken när han ramlar sig igenom pussel och fantastiska cut-scenes. Tyvärr så är det inte sällan som man fastnar med honom i kanter; eller av någon anledning missar hopp. För att inte tala om när man klättrat upp på Trico, och ska hoppa av; och pojken av någon anledning hoppar åt helt fel håll.

Men om man ser till helheten, så kommer man ändå bortse från dessa fadäser, just på grund av storyn och framförallt Tricos uppenbarelse.

Berg och dal bana!

Om man tittar på spelet, så är det verkligen tudelat. Dels så får du alla dessa tekniska problem, men du får även ett äventyr som sällan ses i spelsammanhang. Och även om jag egentligen först fick en liten klump i halsen i slutet av berättelsen, så var det innan dess ganska svalt rent känslomässigt. Visst man lär sig att tycka om Trico och hans väldigt hundliknande manéer. Men helheten blir ändå lidande.