Hem RecensionerSpelrecensionerPC Age of Empires IV

Age of Empires IV

av Joel Svahn

För dig som är helt ny till spelserien Age of Empires (specifikt IV): det är ett realtids-strategispel där ska bygga upp en hel civilisation från grunden. Du börjar i tidiga medeltiden, med svaga soldater och dåliga bönder/gruvarbetare/skogshuggare. Allt eftersom du samlar på dig mer av spelets fyra resurser kommer du kunna gå upp till nästa tidsålder och få tillgång till bättre soldater och uppgraderingar till byggnader, bönder/gruvarbetare/skogshuggare och tidigare trupper. Det finns tre olika sätt att vinna på: förstöra din motståndares landmarks, bygga ett under och hålla detta vid liv i en kvart eller aktivera tre stycken holy sites och behålla dem som dina i tio minuter. Låter det enkelt? Tyvärr står upp till sju andra spelare i din väg, och de vill göra samma sak som du.

Spelet går att dela upp i två lägen: ett enspelarläge och ett flerspelarläge. Trots att de ligger varandra nära till namnet, skiljer sig spelstilarna drastiskt åt beroende på om du spelar mot en dator eller en människa. Flerspelarläget är som vanligt riktigt bra. Allt blir roligare med kompisar och det är lätt att starta en match som blir precis som ni vill ha den. Det är också allt som finns att säga om det. Enspelarläget är dock där du börjar, och här finns mer att tala om.

Något som följt med Age of Empires från seriens början har varit bombastiska kampanjer (enspelarläget), nästan alltid kopplade till någon historiskt viktig person eller viktigt slag, ibland även sägner och myter om dessa. Vissa banor i kampanjen brukar också komma med en eller annan twist på hela konceptet. Hur gör du om du bara har tillgång till ett begränsat antal soldater, utan möjlighet att skapa fler? Du spelar som en ensam pilbågsman, hjälten i hela historien, och du måste infiltrera fiendens stad utan att bli upptäckt.

Allt detta hittar vi i Age of Empires IV:s kampanjer, men kopplingen till faktisk historia är lika stark som i spel nummer två. Du får spela dig igenom Normandies invasion av Storbritannien, leva rövare med Djingis Khan och återuppbygga Moskva efter att samme Khan lämnat dig ifred. Det är sig likt, men med en enorm skillnad i presentationen… 

Innan varje bana spelas en filmsekvens som sätter allt i sin historiska kontext. Det är en berättarröst, drönarbilder på grästäckta kullar och lite live-action sekvenser med folk i olika typer av rustning. Berättarrösten följer sedan med in under kampanjbanorna och ger vidare instruktioner och tips. Jag är i SHOCK! Vad hände med karaktärerna som gav en instruktioner under spelets gång? Vart är min halvdåliga Djingis Khan-röstskådespelare? Detta är en helt ny vändning för serien, och medan den kanske inte låter så stor blir tonen en helt annan.

I de tidigare spelen VAR jag Alexander den store och Vilhelm Erövraren, nu spelar jag SOM dessa karaktärer istället. Jag tillåts inte leva mig in i händelserna, utan hålls på armlängds avstånd med berättarrösten som ett slags oöverkomligt hinder. Det markeras tydligt att det jag spelar är en historielektion, inte en power-fantasi. Detta förstärks ytterligare då dina belöningar för att ha klarat av banorna i kampanjen är, korta filmer som behandlar medeltida historia.

Denna ändring känns oerhört tråkig. Visst är introduktionsvideorna välproducerade och fina, men min inlevelse klubbas ihjäl med varje ny kameravinkel av samma gamla kyrka. Jag förstår inte syftet och en del av det som fick mig att spela flera extra timmar av Age of Empires har tagits bort.

Nu har det gått många, långa år sen Age of Empires II först såg dagens ljus, men det är ändå dit tankarna går när jag tar mig en närmare titt på de karaktärsmodeller man valt att använda här. De är något platta och rätt så detaljfattiga, men du ser tydligt skillnad på vad som är vad. En spjutsoldat har sin enorma träpåle i högerhanden, det andra kavalleriet med sköldar är de tungt bepansrade riddarna och hästbågskyttarnas hästar har en annan färg än de andra hästarna i stallet. Jag kan dock inte undgå att känna lite besvikelse. Age of Empires III hade mer detaljrika modeller än vad du hittar här, fördelen är att spelet går att spela på en i5 processor driven av tio stycken potatisbatterier.

Något man lagt mer krut på rent visuellt är byggnaderna. Alla byggnader har blivit större, snyggare och faller i bitar när de förstörs. Att bygga hus ger visuellt mycket mer än bara en träbyggnad med halmtak; du får ett staket, några växter, en tvättlina och det byggs en liten väg från dörren. Flera byggnader kommer med dessa små vackra bonusar, och om du vill ta det lugnt och bygga en liten by bara för att det är vackert är det en möjlighet, kolla bara inte för nära på invånarna.

Annars är grafiken helt okej. Vissa animationer är bättre än andra, de flesta skuggorna ser toppen ut, men det är inte nästa visuella nivå för RTS-genren som man hade hoppats att en gigant som Age of Empires skulle komma med. Det finns också annat som är både bra och dåligt, men låt oss börja med det positiva.

Spelet har numera ett kortkommandosystem gjort för människor. Tidigare så var till exempel byggnaden House kopplat till knappen H. Du valde en bybo, tryckte på H, och placerade ut ditt hus där du ville ha det. Så fortsatte det med alla byggnader, men ibland blev det fel. Till exempel Grannary. Här kan man tro att man ska trycka på G, men då börjar du i stället bygga en byggnad för pilbågsskyttar. Du var i princip tvungen att memorera om hela alfabetet, och det var en smärtsam process. Numera är den mycket smidigare, varje bybo, soldat och byggnad följer samma mönster. Om du vill bygga eller producera det som finns längst till vänster på menyn trycker du på Q. Om du i stället vill använda det alldeles bredvid trycker du på W, om du vill producera det under den knappen trycker du på S. Rutmönstret följer perfekt de tre mellersta raderna på ditt tangentbord, oavsett vem, eller vad du har markerat. Smidigt som sjutton, samt mycket lättare att komma ihåg. Du kan om du vill välja andra knappar på tangentbordet för detta mönster, men om du har memorerat om alfabetet efter Age of Empires kan du tyvärr inte överföra detta knappsystem hit. I denna ruta med kortkommandon kan du också snabbt läsa av hur många av varje byggnad du redan har byggt, vilket är otroligt praktiskt.

Lite till vänster om kortkommandorutan hittar vi de fyra resurserna som spelet kretsar kring: mat, trä, guld och sten. Om du hovrar med muspekaren över en av dessa, kan du se hur mycket av den resursen du får per minut, samt hur många bybor som förser dig med vilken resurs. Denna lilla ruta gör det otroligt smidigt och lätt att skicka rätt bybo till rätt plats. Du kan också i realtid se exakt hur bra varje specifik uppgradering är. Att du hackar guld 15% snabbare säger inte så mycket, men att gå från 220 guld per minut till 253 är en siffra som är lättare att ta på.

Prästerna är tillbaka! De säger inte riktigt ”wololo”, men typ. De kan konvertera fiendetrupper igen, men inte exakt som det sett ut tidigare. För att konvertera måste en präst hålla i en relic. Dessa kan annars ligga i ditt kloster och ge en ständig tillförsel av guld (och med en uppgradering, även mat, sten och trä). Att skicka ut spelets i princip svagaste soldat med ett praktiskt ekonomiskt verktyg är en risk, men det kan vara värt det. När du börjar din konvertering tar det någon sekund, sen omvänder du ALLA fiendesoldater som stod för nära din präst (när detta avslutas hörs något som kan likna ett ”wololo”). Att lyckas med detta är ytterst svårt mot en AI-motståndare, och närmast omöjligt mot en riktigt spelare, men med träning och åter träning hoppas jag på underverk. Detta förhindrar också den fruktade präst-armén som omvänder allt i sin väg då det på varje bana finns ett begränsat antal relics.

Överhuvudtaget är allt mycket större. Du skapar fler bybor, bygger fler byggnader och, framför allt, kommenderar över större arméer. Långt borta är tiderna då en ensam supersoldat kunde strosa in och förstöra allt din motståndare omsorgsfullt byggt upp. Eller ja, de finns, men inte alls i samma utsträckning som förr. Här handlar det om kvantitet över kvalité, vilket också blir mer episkt då större arméer helt enkelt ser coolare ut än små.

I tidigare spel har man behövt bygga en specifik byggnad innan man kunnat välja att gå upp till nästa tidsålder. I AoE4 har man slagit ihop dessa två handlingar till en, och för att avancera i ålder måste du bara bygga själva byggnaden, ett så kallat landmark. I utbyte tar denna byggnad tid att bygga, samt kostar en rejäl mängd guld. Det tar inte slut där… Varje kultur får välja mellan två (förutom en av kulturerna som får välja fyra, mer om Abbasidkalifatet senare) helt olika byggnader vid varje ny tidsålder. Valet står oftast mellan en mer ekonomiskt inriktad byggnad och en militärisk.

Det sista som är riktigt bra är alla olika kulturer, mer exakt HUR olika de är. Fransmännen och engelsmännen spelar åtminstone samma spel. Du samlar på dig resurser genom bybor, bygger landmarks och har en balanserad spelstil mellan det offensiva och defensiva. Mongolerna kastar allt det du lärt dig om ekonomi i soptunnan, här får du extra guld och mat när du tänder eld på din motståndares byggnader, och du kan inte skaffa dig sten på vanligt vis. Istället måste du bygga en byggnad på resursen och denna byggnad går det bara att ha en av. Andra byggnader som står i närheten av denna kan få smaskiga bonusuppgraderingar, som förmågan att skapa två soldater på samma tid och för samma resurser (!) som det kostar att göra en soldat. Men detta kostar en extra slant av just sten, som du får i snigelfart. Utan sten bygger man heller inga murar, och den aggressiva spelstilen du kan ha som Mongol blir plötsligt solklar.

Annat är det med Abbasidkalifatet. Här kretsar hela din spelstil kring ditt House of Wisdom, en superbyggnad med superbra uppgraderingar. Desto fler byggnader du sätter nära ditt visdomshus, desto snabbare kommer du uppnå en guldålder, och med den en hel hög ekonomiska bonusar. Denna byggnad har även rollen som ditt enda landmark, och för att gå upp i nivå bygger du ut nya delar på dit hus, som alla har olika bonusar. Dessa behöver inte tas i någon specifik ordning, utan du kan välja vilken del som passar dig bäst just där och då. Variationen är riktigt bra och välbehövd, då det än så länge bara finns åtta olika kulturer/kungariken att spela med. Det kommer garanterat komma fler i framtida expansioner, men du behöver inte fler än dessa för att ha en riktigt rolig spelkväll.

Nu lite tråkigheter…

I kombination med större arméer har en specifik byggnad hamnat lite åt sidan, vakttornen. Dessa är numera inte ett hinder, utan snarare ett irritationsmoment och ett slöseri på dina resurser. Visst kan man bygga strategier kring dem för att göra dem så bra som möjligt, men det kräver sin strateg, då nästan varje armé som du kommer möta består av minst 20–30 soldater. Något som skjuter en pil med 10 skada varje sekund gör helt enkelt inte någon skillnad. Spiken i kistan för de stackars tornen är att du måste uppgradera varje torn individuellt med pilskyttar, till skillnad från i princip alla andra uppgraderingar i hela spelet som appliceras på allt av samma typ.

Numera har väldigt många soldater specialförmågor, många fler än bara en. Detta kan bli lite rörigt, och det kan ibland påminna lite om ett MOBA med för många spelarkaraktärer. Det kan få vissa trupper att kännas unika, men för att citera Syndrome i Incredibles: ”When everyone’s Super, no one is.”

Jag saknar också läget där du kan bygga dina egna banor, förhoppningsvis dyker det upp senare, men jag hade gärna sett att det var med i spelet från första början.

Ljudet är extremt bra, med välproducerade röst-klipp till dina soldater, samt unika läten till när dina olika byggnader har slutfört någon form av produktion. Dina soldater går och står inte helt tysta numera, utan pratar sinsemellan och ger upp ett ständigt stigande stridsvrål nar man ger ordern om att anfalla. Inlevelsen som försvann med berättarrösten återkommer något vid dessa tillfällen. Man har också lagt till en spelmekanisk nyhet, busvisslingen. När dina trupper får syn på en fiendetrupp hörs en skarp vissling som pockar på din uppmärksamhet. Du kan inte längre smyga upp på en ovetande motståndare i ett öppet fällt, istället får du använda dig utav det höga gräset som kan dölja trupper, samt klippformationer. Det känns riktigt bra, och långt mer realistiskt, att dina trupper i stället för att stå och stirra, faktiskt säger till när något är fel. Jag hade gärna haft lite mer bombastisk musik i själva spelet, men får nöja mig med den som spelas i menyn.

Avslutningsvis känns AoE4 väldigt mycket som spel nummer två, både spelmässigt och till utseendet, samt att spelen behandlar samma tidsperiod. Mycket har blivit bättre, men jag hade i ärlighetens namn hoppats på mer, speciellt med en prislapp på närmare 600 kr. Spelet är absolut inte dåligt, och jag har haft det roligt och lärt mig supermycket under recensionsperioden, men varför ska du köpa just Age of Empires IV och inte spel nummer två? Kanske för de unika kulturerna och kungadömena, men det mesta du ser här som är nytt är mest Quality of Life saker, inte nya fräscha spelkoncept.


Specifikation

Denna recension baseras på PC/Steam versionen.

Age of Empires IV.

 

i samarbete med PriceRunner

Spelet finns också tillgängligt från dag ett med Xbox Gamepass på PC. 

Recensionsex tillhandahållet av Microsoft.
Tillhandahållaren av spelet har inget inflytande över artikelns innehåll.

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar