Studion bakom The Evil Within och Ghostwire: Tokyo tar ut nya svängar med ett färgglatt rytmbaserat actionspel i serietecknarstil. Följ med Chai och hans kompanjoner på en oförglömlig resa för att stoppa Vandelay Technologies!
I huvudrollen har vi Chai, en 25-årig man med en handikappad arm som drömmer om att bli en rockstjärna. Chai åker till Vandelay Technologies för att delta i “Project Armstrong”, där han ska agera försökskanin för cybernetiska implantat. Utan att Chai vet om det konspirerar företagets chef, Kale Vandelay, bakom Chais rygg och tvingar Chai att jobba på företagets sopavdelning. Kale kastar bort Chais musikspelare som på något vänster hamnar i Chais kropp, vilket leder till att han börjar känna en musikalisk koppling till sin omgivning. Chai blir nu utnämnd till en defekt och blir anfallen av farliga robotar från kompaniet. Efter ett tag stöter Chai på en tjej vid namn Peppermint och får reda på att ett AI-program som kallas SPECTRA använder de cybernetiska implantaten för hjärntvättning. För att sätta stopp för SPECTRA måste de ta ner sex chefer som sitter på varsin nyckelkod.
Berättelsen i spelet kanske inte är den djupaste jag upplevt i mediet, men jag tycker fortfarande den är härligt lättsam och passar bra till övriga delar av spelet. Spelet sprudlar dessutom av referenser, från Jojo’s Bizarre Adventure till Xenogears och Persona 5 samtidigt som det tar sig an en serietecknarstil som för tankarna till Spider-Man: Into the Spider-Verse. Precis som i Spider-Verse har de nämligen medvetet animerat färre frames på karaktären än vad spelet rullar i, vilket ger den sköna känslan av att man bläddrar i en serietidning när man spelar. Detta bidrar till att spelet känns unikt och fräscht.
Hi-Fi Rush spelar lite som ett rytmbaserat Devil May Cry eller Bayonetta. Spelet utspelar sig i banor, eller “tracks” som de kallas, där du går igenom korridorer, slåss mot fiender, löser enkla pussel och sen slåss mot en boss på slutet. Chai har tillgång till två typer av standard-attacker, lätt och hårt slag. Lätt slag ska slås på varje takt för att vara effektivt och hårt slag ska slås på på varannan. Under spelets gång låser du upp nya kombos du kan använda dig av genom att kombinera lätt och hårt slag på olika sätt. Du har även tillgång till en superattack som kan användas när super-mätaren är full och lagattacker från kompanjoner du stöter på. Till exempel kan Peppermint skjuta ner blåa sköldar med sin pistol och den stora biffiga Macaron kan slå ner rustningar. Deras förmågor kan även användas i miljön för att lösa lättare pussel som hjälper dig att ta dig vidare i banorna. Utöver dina attacker finns det även en dodge-knapp och en block-knapp. Genom att använda block-knappen vid rätt takt kan du parera fiendernas attacker. Ibland kommer det ett quick time event från starkare fiender där du ska parera i en viss takt. Om du lyckas med tajmingen sprängs fienden i bitar.
Jag tycker mycket om det här stridssystemet, särskilt när det kommer till bossarna som använder sig av det på sina egna sätt. Det blir aldrig repetitivt att slå robotar i bitar när musikens takt ändras bana för bana. Det enda som jag stör mig lite på att att Chai ibland fokuserar på en ett annat mål än jag vill, men det händer sällan och är mer en småsak.
Spelets musik är en blandning av licens-musik, till exempel några låtar av Nine Inch Nails, men även en del egenkomponerad musik av Shuichi Kobori och Rei Uratani. Jag gillar hur bred musiken är. Det går från rock till klassiskt och allt däremellan.
Sammanfattningsvis är Hi-Fi Rush ett välgjort spel byggt med stor passion. Om du har Xbox Game Pass rekommenderar jag verkligen att testa detta. Kanske ett av årets största överraskningar, och då har året bara börjat!
