Whateverland

Om du skulle bli bestraffad av en individ med magiska kunskaper, genom att bli skickad till en slags skärseld. Skulle du då ta dig en funderare över vad som fick dig att hamna där från början och kanske ändra det i så fall? Precis den här frågan ställer Whateverland till oss, när vi lotsar Vincent genom denna märkliga världen.

I det här sidscrollande Peka-och-klickaäventyrsspelet tar vi på oss rollen som Vincent. Han livnär sig på att vara tjuv. Han dyrkar upp lås och stjäl människors förnödenheter. Gör han det för sin egen överlevnad, eller finns det någon annan förklaring? Allt kanske bara är en lek för honom? Frågan är om han själv vet svaret på dessa frågor? En kväll gör han hursomhelst inbrott hos en dam vid namn Beatrice och snor ett halsband från henne. Tyvärr visar det sig att Beatrice är en häxa och eftersom hon minst sagt blir upprörd över att bli bestulen, skickar hon Vincent till en plats vid namn Whateverland. Efter att ha fritagit och slagit följe med en svävande författare vid namn Nick, får Vincent reda på att i Whateverland bor bara individer som Beatrice har skickat dit av olika anledningar. Det kan vara allt från att ha gjort henne en orätt, eller att hon bara tycker att de är allmänt dumma eller irriterande. Vi får också reda på att ingen kan dö i det här landet samt att det tenderar att ta fram det värsta i människor. En del människor har dessutom ändrat form så att de inte längre ser mänskliga ut. En pretentiös poet har blivit till en korp och en lojal butler har förvandlats till en hund för att nämna några exempel.

Vincent och Nick har dock ett gemensamt mål i sikte; att ta sig tillbaka till den riktiga världen. Nick berättar att de sju första invånarna fick ett enda papper av Beatrice, med en trollformel som kan användas för att kalla på henne. Eftersom att dessa individer ville ha sin egna del av kakan, delades pappret i sju delar och enda sättet att få trollformeln att fungera är att sammanfoga alla delarna. Det finns två vägar vi kan ta för att lägga vantarna på delarna. Vi kan antingen hänge oss helt och hållet till Vincents förflutna som tjuv och försöka stjäla dem. Eller så tycker vi att det är dags för Vincent att ändra sina vanor och försöka hjälpa dessa individer istället, i hopp om att få pappersbitarna som belöning.

Där har vi spelets gimmick i mångt och mycket. Vissa dialoger ändras beroende på vilken riktning du väljer och framförallt påverkas pusslen. Väljer du tjuvvägen struntar du fullkomligt i att göra tjänster åt spelets andra karaktärer, utan du dyrkar helt enkelt upp deras kassaskåp så fort du fått reda på vart de befinner sig. I Whateverland existerar dock inga traditionella kassaskåp, utan det är extremt invecklade historier och ibland är det inte helt självklart vad du ska göra till en början. Till vårt förfogande har vi Vincents paket med dyrkar, som består av en skruvmejsel, hammare, fil och krok. Du måste zooma in kameran och panorera runt skåpet för att lista ut vilket verktyg som ska användas vart. Jag förstår att det ska vara klurigt, eftersom att vi har att göra med ett Äventyrsspel, men spelet förklarar inte överhuvudtaget hur den här mekaniken fungerar, vilket för med sig att spelaren riskerar att sitta i en frustrerande ovisshet.

Väljer du att istället ta den snälla vägen och vara en duktig gosse får du göra dig beredd på att springa runt och göra tjänster åt karaktärerna. Fördelen med den här vägen är att det är här du verkligen lär känna alla karaktärer och deras livsöden. Oftast handlar det om att karaktären vill ha en specifik grej och du måste då prata med en annan karaktär och göra en liknande tjänst åt denne för att få grejen du vill ha. Pussellösningarna i den här vägen är oftast minimala. Vincent använder rätt objekt för den aktuella situationen automatiskt, utan du väljer mest vilka repliker han ska säga.

Problemen och pusslen löses istället med hjälp av olika typer av minispel. Det kan vara att du till exempel ska rikta parabolantenner för att få en radiosignal att sammanhängande gå genom landet. Eller varför inte stå och sortera fisk utefter krångligare och krångligare kriterier. Det är egentligen inget fel på den här lösningen, men jag tycker att de känns lite väl oinspirerade ibland, eftersom att utmaningen i dessa är minimal. Jag förstår att detta är ett försök till att vara unik, men jag hade hellre sett mer traditionella pussel om jag ska vara ärlig. Ett återkommande minispel är ett slags sällskapsspel som lokalborna kallar för Bells and Bones. Här ska du styra ett lag med småfigurer som i ett slags turbaserat Rugbyupplägg ska framföra en boll från sin planhalva och göra mål bakom motståndarens målvakt. Jag fann ingen underhållning alls i detta, då det kändes väldigt slappt hopslaget och undvek det helt enkelt. Tyvärr är du tvungen att spela det för att komma vidare i spelet. Som tur är kan du samla på dig garnnystan runt om i världen. När du sedan spelar Bells and Bones kan du med hjälp av ett knapptryck frammana en Katt som automatiskt vinner matchen åt dig. Jag uppskattar på ett sätt att den aspekten finns, men känner också att det talar för att utvecklarna inte hade förtroende för inslaget från början. Varför inte bara skippa det helt och hållet då?

Kontrollmässigt brukar det inte vara mycket att orda om när det gäller Peka Klicka spel. Eftersom att du pekar med musen och klickar vart karaktären ska gå och vad han ska interagera med. Nu var jag dock tvungen att spela med handkontroll, eftersom att jag spelade på Switch och det är inte att rekommendera. Precisionen försvinner helt och hållet när du flyttar markören med vänster spak. Markören fäster sig dessutom automatiskt vid objekt och karaktärer, Vilket ibland gör det oerhört bökigt att flytta runt den. Vissa pussel är även drabbade av lite buggar. Jag har ibland varit med om att objekt som jag måste flytta runt på, har hamnat utanför området jag ska spela i och tvingas spendera extremt lång tid att få objektet att “bugga” tillbaka. Allt detta underlättas dock om du har möjlighet att använda mus.

Spelet har en handmålad grafik som jag faktiskt tycker fungerar för spelets humor och allmänt Tim Burton-aktiga stil. Det finns faktiskt en hel del partier som jag tycker är roliga och många karaktärer har roliga repliker. Musiken i spelet är faktiskt också riktigt bra. Återigen passar det spelets stil mycket väl och det märks att mycket tid har lagts ned på den. Ja visst syns det på spelet att det inte har en superhög budget, men tycker som sagt att utseende och musik är välgjort. Vissa av röstskådespelarna är även dem över förväntan ibland. Tyvärr gäller det bara birollerna. När det kommer till huvudkaraktärerna blir jag dock smärtsamt medveten om att det inte är några superproffs som läst in replikerna. Det är inte oumbärligt, men vissa replikleveranser är väldigt stela.

Whateverland är ett kort och mysigt litet Äventyrsspel som bjuder på knäppa karaktärer och en del humor. Tyvärr har utvecklarna valt att ha spexiga minispel istället för traditionella pussellösningar. Det hade inte varit något problem om dessa partier inte hade känts så oinspirerade. Det förtar en hel del från helhetsbilden, men jag tycker att om du gillar Äventyrsspel och ser spelet på rea, kan du i alla fall överväga ett inköp.