Transference

I Transference får vi dyka in i den depraverade vetenskapsmannen Raymond Hayes otäcka simulation i hopp om att förstå vad som hände med hans familj. Du, som en okänd protagonist, tar dig in till deras lägenhet där du får bevittna Raymond, Katherine och deras son Benjamins dunkla familjeliv. Allt var nämligen inte guld och gröna skogar i denna lilla lägenhet.

Escape the Simulator

Denna psykologiska thriller-upplevelse anammar ett ”escape the room” game-play, dock är det fortfarande till större del en ”walking simulator”. Det är ett väldigt kort (ca 2-3 timmar) och linjärt, vilket kändes helt okej. Transference är ett bra exempel på att ett spel inte behöver vara dussintals timmar långt för att ge en bra upplevelse, ibland fungerar det helt enkelt med spel som är kort och koncist. Genom att hitta föremål och lösningar för att avancera vidare, pusslar du successivt ihop en väldigt obehaglig bild av sanningen. De olika pusslen i spelen är inte så värst komplexa. Vissa kanske tog lite extra tid att klura ut, men spelet ger ofta bra hintar för att gå vidare. Till största del handlar det om att man måste hitta specifika föremål och lägga det på rätt plats. Ibland ger t.ex. spelet en hint i form av korrupt eller saknad data/objekt.

Spelets olika instanser skiftar även mellan tre perspektiv: Raymond, Katherine och Benjamin. När du löst ett pussel för att komma vidare i storyn så ändras perspektivet. Raymonds perspektiv har till exempel mer inslag av teknik, som den galna vetenskapsman han är. Benjamins perspektiv har klotter på väggarna och det är svårt att gå miste om pojkens kärlek till sin hund. Katherines är först på ytan det mest ”normala” men kanske är det mest otäcka när man inser att metalldörrarna symboliserar hennes psykiska ohälsa samt hur instängd hon känner sig i sitt äktenskap. Utöver dessa tre perspektiv så finns det ytterligare ett element, det vill säga ljusströmbrytare som tar en till en annan dimension i simulatorn. Vissa föremål måste man nämligen hämta från en dimension till en annan för att kunna lösa ett pussel.

Anpassat för VR

Det är inte pusslen som i spelet som är frustrerande, speciellt om man inte har tillgång till VR. Transference är utvecklat för en VR-upplevelse och det märks tydligt, speciellt om man spelar utan VR med t.ex. en kontroller istället vilket jag gjorde. Protagonisten tar sig framåt väldigt långsamt och hanteringen är allmänt seg vilket garanterat beror på att minska ”motion sickness” som kan uppstå med VR. Denna recension baseras inte på VR-versionen, men jag tror att upplevelsen definitivt hade varit mycket mer intensiv med VR. Det hade varit intressant att i framtiden få uppleva Transferance i VR. Transference är i mångas ögon en ”walking simulator” och avsaknaden av fängslande action-element kan göra vissa besvikna. Visst, det finns ett monster som dyker upp då och då men det förhindrar inte spelarens avancering i spelet alls. Monstret är något som jag önskar de kunde utvecklat mer. Är det en manifestation av Raymond Heyes? Det finns en del ”plot holes” och även om Transference ger spelaren en del svar, så lämnar det minst lika mycket frågor i slutet. 

Någorlunda innovativt

Men det är inte i själva spelets game-play där Transference skiner, utan dess användning och samklang av ljud och bild. Transference är kanske inte lika innovativt som Elijah Wood försökte få det att framstå på E3, men det är inte heller en flopp. Det finns en vacker, om än en mörk, symbios av båda som få narrativa spel i denna kategori lyckats bra med. Spelet har inslag av välgjorda live-action videos och ljudupptagningar som är integrerade på varierande vis för att driva berättelsen framåt. Det kan vara ett tal av Raymonds, en film från en familjehändelse eller helt enkelt en inspelning av Katherines ljuva och lugnande stämma. Man sugs helt enkelt in i denna otäcka värld, eller snarare simulation, och sitter konstant på helspänn. Det är tydligt att protagonisten är i en simulation som inte är färdig och dess instabilitet gör det hela mer skrämmande. De olika skeva perspektiven tillsammans med loopningar av rösterna från Raymond, Benjamin och Katherine framställer lägenheten som en klaustrofobisk mardröm. Även om spelet är annonserat som en psykologisk thriller så finns det inslag av skräck, ett par jump scares som utvecklarna faktiskt använt på ett bra sätt. Det finns ett par inslag då jag ansåg att ljudet var lite ”over the top”, dock inte så pass mycket att det förstörde helheten. Om man vill ha ett bra exempel utöver Transference så kan man likna spelets atmosfär med Silent Hills PT:n som släpptes för ett par år sedan, på många sätt är båda dessa spelupplevelser väldigt lika sina koncept.

En sista varning…

Det hade varit snällt av utvecklarna ifall de hade gett en innehållsvarning utöver epilepsi-varningen, då det förekommer inslag av olika former av misshandel, grov psykisk ohälsa, alkohol- och drogmissbruk. Under spelets korta tid så tas det upp många olika obehagliga ämnen som kan vara väldigt triggande för människor som har någon sorts erfarenhet av dessa. Jag märkte själv att det var jobbigt att ta mig genom spelet, inte för att det var frustrerande fysiskt, utan psykiskt. Jag vill helst inte ge bort för mycket men jag tycker dock att det är viktigt att nämna att spelet tar upp inslag av barnmisshandel. Jag uppskattar att utvecklarna SpectreVision och Ubisoft Montreal har vågat tänja på gränserna, då spel och upplevelser som dessa får människor att prata om något som i det moderna samhället kan vara väldigt tabubelagt. Det är, i min mening, en viktig dialog att ha och jag välkomnar att använda gaming. Det som gör Transference specifikt och innovativt är att de använder VR som ännu ett medium där ämnen som dessa kan framföras.

Priset vid release kanske inte är det optimala, det är en slant för ett spel som är kort och inte har mycket replayability. Det finns samlarobjekt i form av videos och ljudfiler, något som en nitisk person kan hitta under den första genomgången av spelet. När man väl spelat Transference kanske man inte vill sätta sig ner och spela om det igen, utan istället kanske man vill gå ut och lukta på blommorna..