Viewfinder

“That which holds the image of an angel becomes itself an angel” är ett citat många fans av Doctor Who minns. Konceptet är att ett fotografi i sig kan bli levande i just det specifika fall då det är av varelserna “Weeping Angels”. Kombinera detta fenomen med Portal-spelen, så spottas Viewfinder ut.

I Viewfinder är det inte bara ängelstatyer som blir till verklighet vid fotografi eller annan avbildning – det är allt som finns i rummen. Ett fotografi av ett batteri blir ett till batteri, och vänder du på fotot av en husfasad, kan det bli ett golv. Det är detta som är det nytänkande konceptet bakom spelet. Viewfinder är ett pussel med förstapersonsperspektiv. Du rör dig mellan tydligt avgränsade nivåer och tar dig på det sättet framåt i världen. Genom att kombinera fotografierna med världen, löser du pussel som handlar om olika sätt att aktivera teleportrar för att ta dig vidare.

Bilderna eller fotografierna du placerar, läggs som ett lager över grafiken och spelarens trädande in i dem går lent. Är bilden du hittar svartvitt, så som fotografierna du senare själv kan ta, är även världen det. Plockar du upp en bild av en stereotypisk tidig dungeon crawler, är det så världen du träder in i ser ut. Detta är en väldigt fin detalj som inte bara får spelet att kännas mer intressant, utan även gör det tydligare var gränsen mellan fotografi och “verklighet” går.

Tyvärr gjorde spelets tighta synfält mig illamående under de första timmarna av spelet. Det fanns, som tur är, möjlighet att justera detta. Efter att jag återhämtat mig och justerat synfältet, kunde jag spela spelet utan problem.

Du startar spelet med en partner som du har kontakt med via ett kommunikationssystem. Partnerns upptäckarglädje är smittsam. Det låter verkligen som en vetenskapsman som är på gränsen till en stor upptäckt. Mitt humör lyftes av att lyssna på partnern. Kemin mellan karaktärerna var väldigt fin och varm – det var åtminstone min tolkning. Samtidigt är det svårt att veta då spelarkaraktären aldrig svarar. Valet att inte ha någon uttalad dialog från spelarens sida är intressant. Även när spelaren får frågor, är svaret tystnad. Detta ifrågasätts inte – kanske ska du som spelare se det som att ett passande svar givits. Oavsett gör att spelet inte tvingar på dig svar att inlevelsen fördjupas. Samtidigt skapas dock även en barriär mellan karaktären och världen runt dem.

Musiken är i början lugn, jazzig och lättsam men nostalgisk, men med spelets berättelse blir även denna, precis som grafiken, allt mindre lättsam. Nostalgin går över till något mer depressivt, jazzigheten till något mer panikartat och frenetiskt. Genom kvarlämnade post-it lappar, dagböcker och inspelningar kan du lära dig mer om världen som du springer runt i och hur den har kommit till.

Skiftningar i de estetiska tonerna gör tillsammans med stor variation i pusslen att spelet inte blir enformigt – det sker en stadig utveckling på alla fronter, och det blir tydligt att spelet bygger upp mot ett crescendo.

Det kommer inte som en överraskning när spelet ställer en stor, viktig och tung fråga.

En fråga som för mig fortsatt att eka i bakhuvudet på väg till tåget, på jobbet, i samtalen med partnern.

Hur kan vi hela världen?

Det kan vi självfallet inte göra med pusselspel, men kanske med hjälp av att fler ställer sig den frågan. Och förstås, stora förändringar i världspolitiken för att bromsa klimatkatastrofen. Spelet har definitivt ett tydligt budskap om att rädda planeten från mänskligheten. Budskapet är påtagligt, men känns inte påklistrat. Ingen kan förstås rädda planeten med ett spel, men ser man nivån av innovation som finns i Viewfinders spelmekanik, blir man också påmind om att det finns en hel del kreativa lösningar kvar i världen. Vi får helt enkelt hoppas att mänskligheten kan komma överens om att det är viktigt nog.

I pauserna mellan försöken att förändra, kan vi som individer träna vår kreativa lösningsförmåga genom att ta oss an ett pussel eller två i Viewfinder.