Vengeful Guardian: Moonrider

Vengeful Guardian: Moonrider tar dig tillbaka till 90-talets tv-spel. Du spelar som en robot som krigar emot andra robotar i riktigt snygg 16-bitars design som sprudlar av nostalgi i deras design, soundtrack och effekter.

Vid första anblicken ser det ut och låter som ett Super Nintendo Spel i16-bitars grafik och 16-bitars grafiken är spot on! Den är snygg och använder en palett där lila, röd och blå är de dominanta färgerna, vilket gör det hela mycket snyggt att se på. Jag är uppvuxen med SNES men i ärlighetens namn spelade jag sällan ut mina spel på grund av att jag förlorade hela tiden och vid game over började spelen om från början. Allt slit var förgäves och det tärde på mitt humör och den stackars handkontrollen fick ta smällen av ännu ett nederlag, ofta genom att bankas hårt mot soffkuddarna.

Det knöt sig i magen när detta spel hamnade på mitt bord. Skulle jag återigen överrumplas av ett spel som för mig är omöjligt att klara? Kommer jag ännu en gång vara det där barnet på gatan som inte kunde ta sig till sista bossen? 
Men samtidigt var nyfiken stor. Efter att ha sett trailern var jag fast.

Spelet börjar med en kort filmintroduktion med bilder och text som visar att det är krig och du är en robot som ska kämpa mot andra robotar och varelser. Efter det kommer en meny med klassiska tre sparfiler, redan här är nostalgiska känslan på topp. Själva spelmenyn visar att den har 8 banor. Genom en tutorial-bana (som är frivillig att prova) lär man sig kontrollerna som är gå, springa, ducka, hoppa, hoppa på vägg, attack och special-attack, med andra ord inget avancerat och du kan snabbt känna dig varm i kläderna.

Spelet startar i en bestämd bana och när den är avklarad får du tillgång till resten av alla de andra banorna och du kan välja fritt emellan dom. Banorna består av två eller fler delar med mini-boss och boss. Om du dör får du börja om vid närmaste safepoint, men vid game over får du köra om hela banan från början. När du har klarat hela banan så sparas den! Du behöver alltså inte klara hela spelet på en spelomgång utan du kan ta en bana i taget och koncentrera dig. Det är det som gör Vengeful Guradian till ett modernt spel. Funktionen att kunna spara och med det kunna pausa, ”andas i fyrkant” och sen försöka igen är guld värt för en rastlös spelare som jag själv.

Det är svårt. Händerna krampar efter tionde försöket och jag förlorar och börjar om banan igen men för varje gång blir jag lite bättre. Jag lär mig fiendernas rörelsemönster och jag lär mig hur jag ska hoppa för att undvika deras attacker. Tillslut klarar jag den och lyckan är total! Min framgång sparas och jag behöver inte känna mig sämst för att jag aldrig klarar samtliga banor på ett försök. Det är kul och svårt! Framgångsmässigt är det två steg fram och ett steg bak men det är precis det som gör att jag fastnar. Jag känner ett hopp att jag kan fixa det. Vid klarad bana får jag även ett betyg! Vilket ofta blir det sämsta betyget men det gör mig ingenting. Om jag vill höja mitt betyg kan jag bara spela om banan igen. 

Soundtracket är jättebra, helt i linje med gamla spel så är det musik som tål att lyssnas på i timmar utan att du blir trött på det. I stilen är det elektroniskt och man vickar foten i takt till den och jag tänker om detta spelas på en klubb kommer jag vara snabbt ut på dansgolvet. Ljudeffekterna är klassiska och jag känner igen flera effekter från äldre spel och det gör mig så glad, tänk att få spela ett nytt spel och känna enbart nostalgi. 

Banorna har variation på miljö och spelmekanik. Banan då du sitter på en motorcykel som åker i rasande fart på en motorväg var extra kul för den var så annorlunda från de andra banorna, som oftast bara går från vänster till höger. 
Kreationerna i spelet är skrämmande bra, fienderna ser grymma och coola ut på samma gång. När du dödar en fiende med specialattacker så sprutar det pixelblod eller så exploderar skurken, det är kraftfullt i all sin enkelhet. 
Banorna innehåller hemliga datachips! Dessa ger dig fördelar då du kan aktivera två extra styrkor hos din karaktär. Du kan bland annat lägga till ett extra hopp, extralångt svärd eller att ta mindre skada. Men du kan också välja ett chip där du dör på ett slag. Det rekommenderas enbart för mycket vana spelare som vill ha en utmaning (absolut inget chip för mig). 

Storyn vet jag faktiskt inte så mycket om. Det kommer text ibland men jag bryr mig sällan om att läsa den för det behövs inte. Jag nöjer mig med att bara få trycka förbi allt prat och gå direkt in i fighten. 
Spelet är inte långt vilket är en fördel.

Ett perfekt spel att ta fram med kompisarna och spela tillsammans framför tv:n som man gjorde förr. Men också ett roligt spel att ge till yngre generationer som också kan bli en kul introduktion till hur äldre spel sett ut. 
Priset är mycket generöst, du kommer ha roligt, bli frustrerad och sen ha roligt igen.