That Time I Got Reincarnated Into a Slime ISEKAI Chronicles

Det har gått sex år sedan den här serien med sitt alldeles för långa namn dök upp som anime. Enligt många var den den bästa i sin genre, inklusive mig. Men hur fungerar den i spelform?

That Time I Got Reincarnated Into a Slime är en av de mer populära anime-serierna inom isekai-genren. För att snabbt sammanfatta genren: huvudpersonen hamnar i en annan värld, antingen för att denne dör eller blir transporterad med magiska medel, och lever resten av sitt liv i den nya världen. Så är även fallet här; vår anonyma protagonist blir knivhuggen och dör av sina skador. Under tiden han dör tänker han på olika saker, som hur ont det gjorde. En röst svarar honom medan han tänker, och innan han hinner förstå vad det är den säger, blir allt svart. Han vaknar upp en stund senare, men allt är fortfarande svart. Efter lite utforskande hör han en ny röst som pratar med honom.

Denna röst ger honom möjligheten att se, och han upptäcker då att han är en liten slime. Framför honom står en massiv drake, Veldora, som ger vår protagonist ett namn: Rimuru Tempest. De blir vänner. Rimuru absorberar Veldora och lämnar sedan grottan där han fram tills nu hade varit. Han träffar på goblins, orcer, troll och alla möjliga varelser under sin tid i den nya världen. Några är vänligt sinnade medan andra är mer fientliga av olika anledningar. Men Rimuru lyckas övervinna de olika problemen och bygger så småningom upp en stad för monster, som sedan börjar räknas som sitt eget land. Spelet sammanfattar detta i olika dialoger med lite strider och utforskande mellan dem. Samtidigt som spelet för berättelsen framåt har utvecklarna valt att lägga till en ny berättelse som sker samtidigt.

Nu har jag läst mangan för den här serien fler gånger än vad jag minns och jag kan tycka att det blir lite klumpigt att addera en helt ny berättelse bredvid den originella. Det är redan väldigt många karaktärer som introduceras i början och att då lägga till åtta nya resulterar i att de snabbt kommer att glömmas bort. Jag har inte nödvändigtvis något emot att de lägger till en ny story, faktum är att jag tycker att storyn i sig är rätt intressant. Men jag tycker också att det blir lite för mycket information på en gång med allt som händer, om jag inte hade haft koll på originalberättelsen från början är jag rätt säker på att min hjärna hade blivit slajm.

Ett av mina stora problem med det här spelet är allt pratande. Det känns som att spelet är upplagt med ungefär 85–90 % prat, medan den resterande delen av spelet består av strider och stadsbyggnation. Det innebär att jag som spelare ofta bara sitter i fem till tio minuter och väntar på att dialogerna ska ta slut innan jag kan spela i typ fem minuter, för att sedan komma till nästa dialog. Det går visserligen att snabbspola genom dialogerna samt låta dem gå automatiskt, men det kan bli förvirrande om du inte känner till berättelsen sen tidigare, eftersom det händer mycket i dialogerna. Jag lät dialogerna gå automatiskt, och vid ett tillfälle varade dialogen så länge att PS5 höll på att gå in i viloläge eftersom jag inte hade rört kontrollen på 20 minuter. Det är inte längre ett spel; det är en visual novel med spelelement. Jag kan visserligen bara trycka mig fram i dialogen eller skippa den helt och hållet om jag skulle vilja det, för jag kan som sagt originalberättelsen rätt bra vid det här laget. Men det finns en risk att jag hoppar över information för den nya berättelsen för de bitarna kan bara dyka upp lite när som helst.

Nu kanske du undrar vad det kan vara för spelelement i detta spel? Tja, du kan springa till en skog, besegra monster samt hitta skatter i den här skogen och besegra en boss som är ett starkare monster. När du är klar, kommer du tillbaka till staden och om du är i ett uppdrag kommer en dialog att startas automatiskt. Sedan är det bara att upprepa det här, fast du springer inte alltid till en skog, utan det kan vara grottor, träsk eller fält. Men oavsett vart du väljer att springa är konceptet alltid detsamma; besegra monster och hitta skatter. Du får dock erfarenhet samt material av de här uppdragen. Med erfarenhetspoängen kan du uppgradera karaktärernas olika attribut och förmågor, men förvänta dig inget stort här. Alla karaktärer har exakt samma uppgraderingar förutom en eller två punkter som kan skilja sig åt. Det hade varit kul om olika karaktärer hade varit bra på olika saker och jag kanske hade kunnat låsa upp nya attacker eller särskilda förmågor med erfarenhetspoängen.

En kan ju tro att med materialet som samlas in kanske det kan användas för att förbättra karaktärernas utrustning, det känns ju rätt passande för ett rollspel. Men icke, allt material används istället för att bygga hus och förbättra staden. Inte ens det är kul, du går till en tomt, väljer en byggnad att bygga och om du har tillräckligt med material så byggs byggnaden. En intressant grej är att olika byggnader ger olika attributsbonusar. Men du kan bara bygga byggnader på bestämda platser så det finns ju ingen direkt planering här heller, utan det är bara att pumpa ut byggnader och springa ut igen. Det är dock allt du gör under delarna där du får spela. Hade varit kul om jag hade kunnat samla in material som jag sedan kunde göra om till utrustning, det finns ju ändå både smedjor och sömmerskor i staden jag bygger upp. Men nu är det mer bara för att komma vidare, och det är inte mycket till motivation.

Striderna är faktiskt lite av spelets höjdpunkt, mestadels för att det är då jag får spela som mest. I varje område där jag utforskar finns det en viss mängd rum på kartan. Första gången jag kommer till ett nytt område vet jag inget om vilka rum som har monster eller vilka rum som har skatter. Men när jag väl har upptäckt det kommer rum med monster alltid ha monster och rum med skatter kommer alltid att ha skatter. Hade varit kul om de hade varierat rummen så att det inte alltid var uppbyggt på samma sätt, men det här funkar det också. Under själva striderna pucklar jag på fienderna med mina kombo-attacker och magier för att först få ner deras sköldar och sedan få ner deras hälsa. Bossar får tillbaka sina sköldar efter en kort stund så det gäller att ge dem ordentligt med stryk medan skölden är nere.

Vissa bossar, som är viktiga för berättelsen, kan även få en boost när de har förlorat tillräckligt mycket hälsa och gör då än mer skada mot mig. Problemet här är att spelet kan lagga till när det här sker och jag kan då åka på rätt mycket stryk på grund av lagget. Det här är ett problem som har hänt flertalet gånger under spelets gång vilket får det hela att kännas lite orättvist. Men om spelet ska spela orättvist kan jag också göra det, för om jag gör en magisk attack blir min karaktär osårbar fram tills animationen för den attacken är klar. Kanske lite fult av mig men helt ärligt bryr jag mig inte eftersom jag inte spelar mot andra. Särskilt inte när striderna blir svårare ju längre in i berättelsen jag kommer, inte supersvåra men tillräckligt för att jag ska känna mig frustrerad när lagget dyker upp.

Jag tycker ändå att spelet ser okej ut, men jag önskar att de kunde bestämma sig om de ska använda stillbilder från animen, animerade scener eller animerade scener med 3D-karaktärer. För de hoppar nämligen hela tiden mellan de här olika sätten när de visar vad som händer. Plus att det finns några grafiska buggar jag irriterar mig på som att byggnader blir halvtransparanta när jag springer bakom dem i staden. Jag gillar dock att de har framme animerade porträtt som faktiskt pratar under dialogerna. Det underlättar lite för nya att hålla koll på vem som är vem. Alla karaktärer har dessutom röster i alla dialoger som uppstår, vilket jag också tycker är en bonus. Jag tror dock mycket av dialogerna kommer från animen men det finns ju helt nya scener och det är samma röster här med.

Musiken är trevlig att lyssna på och det är samma musik som från serien, men har inte mycket mer att säga om den. Det är svårt att ta till mig av den dramatiska musiken när jag bara har en stillbild och huvuden som pratar. Kontrollerna är inget avancerat heller. Jag rör mig från vänster till höger när jag utforskar och har en knapp för attacker, en knapp för magi, en knapp för att ducka samt en knapp för superattacker. Det behövs inte mer och alla uppfyller sina funktioner mer än väl.

Jag har varit rätt hård mot det här spelet under textens gång, och det har sina skäl. Dels är det en serie jag tycker om men det beror mer på spelets prislapp som ligger på nästan 600 kronor. Det här är inte ett spel som är värt den prislappen, jag skulle tycka att 400 kronor hade varit mer rimligt, även om det kanske fortfarande hade känts lite högt. Men att ha ett “spel” där jag mestadels bara väntar på att dialogerna ska ta slut så att jag kan få spela en liten stund är inget kul. Och det är där problemet ligger här, det är inte kul. Om du är intresserad av Rimurus berättelse är det bättre att du läser mangan eller kollar på animen. Låt bara bli det här spelet.