Record of Lodoss War: Deedlit in Wonder Labyrinth

Du ser en flicka liggandes på marken. Hon ser sig nyvaket omkring. Någonting saknas. Hon verkar leta efter något och helt plötsligt står där en man nedanför henne! Hon ropar ett namn som man får förutsätta tillhör honom, och försöker springa efter. Men stoppas plötsligt av en dam som stöddigt påstår: “Svär mig din lojalitet, så får du springa efter honom”.

Jag sitter på golvet framför tvn och ser den fyllas av pixlar likt en modern Castlevania-kopia. Musiken som strömmar ur högtalarna, kontrollen ligger bra i handen. Jag känner mig redo för ett riktigt äventyr i gammal kostym.

Innan jag hinner röra något presenteras ALLT på skärmen! Hur jag slåss, hur jag hoppar, menyn, fiendestatus. Man får sedan snabbt lära sig kontrollerna, vilket ledde till att jag fick lära mig att hitta i menyn då en viss korrigering av knappar krävdes. Enkelt och bra, nu iväg och äventyra.

Jag upplever spelet som ganska rättfram. Tjejen man får äran att följa med heter Deedlit, en högalv med vitt långt hår och en blå mantel som fladdrar i vinden där hon springer. Deedlit möter direkt fiender i form av vargar, troll och något flygande försök till en fladdermusskorpion. Fienden tappar vapen som man får plocka upp och snabbt utökas hennes arsenal. Hon hittar en ande av vinden, Sylph, och ande av eld, Salamander, och detta gör att hon nu är i kontroll av Elementen.

Spelet leker väldigt mycket med denna duo genom att utmana spelaren. Säg att en fiende kan spruta eld, vilket Salamander gör dig immun mot, men det gör också fienden immun mot Salamanders attacker. Sylph däremot kan skada fienden men tar istället skada av dess attacker vilket kräver att man låter dessa samarbeta för att övervinna motståndet.

Landskapet i detta actionplattform-äventyr är estetiskt mycket vackert och utforskandet blir snabbt intressant där man hoppar i underjordiska grottor och slottssalar utan att riktigt veta vad som ligger i nästa rum. Men efter några rum så tappar jag tråden, vad är jag ute efter? Jag får snabbt känslan av repetitioner då rummens fiender dels ser ganska lika ut, dels för att de är väldigt enkla. Jag önskar att jag kunde peka detta på mina otroligt skills men tyvärr så är det bara spelets gameplay. Efter några rum hittar jag dock min första utmaning: Abram!

Hur känner jag till detta namn, kanske du frågar? Jo, för att Deedlit säger det! Jag vet inte hur hon vet, men det verkar som att Abram och Deedlit känner varandra?!  Kampen i sig är tyvärr även den ganska enkel, vilket en första boss ska vara, med tydliga rörelsemönster och det enkla i att undvika attackerna. Återigen, önskar jag att det var tack vare mina skills men tyvärr.

31

Det är ungefär så här spelet fortsätter. Fler fiender kommer i ens väg och det visar sig att det faktiskt finns en stor katalog av olika bataljer man får möta och inte alls så repetitivt som tidigare. De olika rummen breder ut sig och man förstår att man befinner sig i någon form av labyrint, där kartan som HUD:en delar med sig av beskriver mer de väggar som stoppar än vilka dörrar som är öppna. Det skapar en frustration som väcker utforskardjävulen i mig. Den som måste utforska varje sten i Fallout, varje grotta i Skyrim och varje sätt att tortera min Simmar. Jag måste utforska hela labyrinten! I vissa väggar visar sig finnas gömda gångar och i andra genvägar till andra delar av labyrinten.

Man hittar vapen och uppgraderingar och ju längre man kommer i berättelsen, desto mer låser man upp och för varje ny boss ökar utmaningen. Varje gång man träffar på en ny person (t.ex. Ghim, en dvärg som likt en 4-åring stolt visar upp sin fina teckning, visar han upp sina varor när du närmar dig honom) pratar de med Deedlit på ett sätt som att de skulle känna igen henne, men deras meningar verkar inte nå henne. Hon verkar vara lika osäker på vad som sägs som jag!

När jag har sprungit kors och tvärs, träffat än fler människor med konstiga konversationer, slagits mot nya fiender, besegrat fler bossar… så byggs den märkliga storyn upp för slutstrid! När det sista slaget når slutbossens öga och eliminerar det sista liv han höll så hårt i och han exploderar i tusen bitar, så släcks även den värld vi vandrat i.

Deedlit vaknar upp ur en dröm i sängen i sitt hus. Hon går ut och möter någon vän, går bort till en gravsten och säger hejdå till sin kärlek. Snipp, snapp, slut…. Jag får säga att Record of Lodoss War: Deedlit in Wonder Labyrinth är en helt ok pusselplattformare med härlig estetik, härlig halvmäktig musik och jag har haft kul när jag spelat det.

Men… Jag måste säga att känslan av dialogen och storyn är något av en dimma. Känslan man får när man sitter i ett sällskap och zoomar ut något, när man sedan kommer tillbaka till verkligheten och inser att man missat totalt vad som pratas om. Där allting låter märkligt och ingenting hänger ihop. Den känslan.

Orsaken är enkel: Jag hade missat någonting!

Efter lite research hittade jag att spelet är baserat på en Fantasy bokserie från Japan med namnet “Record of Lodoss War”, skrivet av Ryo Mizuno, som sålt över 10 miljoner exemplar! Det finns en grundserien och mängder av fortsättningsserier, mangaserier, animes och spel. Det här spelet ska utspela sig precis före den sista novellserien Diadem of the Covenant som kom ut 2019 och ska följa Deedlit i en labyrint med både vänner och fiender från tidigare event. Det är klart jag inte riktigt hängde med i berättelsen, jag hoppar verkligen rakt in i snacket efter nyss nämnda utzoomning. Man kan mer jämföra det med att hamna i koma under världskriget och vakna till under 2021:s coronakarantän. Berättelsen blir därför svårbedömd om man inte sitter på en mängd förkunskaper.