Scarred

Vi kan nog alla minnas tillbaka till skoltiden med blandade instick av glädje och sorg. Men ibland minns vi sådant vi helst skulle vilja glömma. Det är de händelserna under sin utbildning som lämnar oss omskakade, förvirrade, och ja – ärrade.

Året är 2008, Singapore, och du finner dig på en plats som du helst inte skulle vilja vara på. Fastknuten till en stol, vid sidan av en person du heller inte velat vara nära. Du kan i ditt ögas periferi vittna till någonting som du helst inte skulle vilja tänka på, ett ljus där båda ändar brinner. Denna hänger och vinglar er emellan som en gungbräda, rakt ovanför de väl inoljade repen. Du vet inte varför du är här, eller hur du kom hit, men det finns någonting du har glömt. Någonting av allra högsta vikt du måste komma ihåg. Detta kan du möjligtvis finna om du låter drömmarna ta över.

Scarred är ett förstapersonsskräckspel med begränsad interaktivitet, likt walking simulators som de populära titlarna Amnesia Dark Decent eller Outlast. Det interaktiva sker framförallt inom pussellösningen och skräcksegmenten, vilket Scarred har en redig mängd av. Det är utvecklat av KOEX Studio från Singapore, publicerat av The Iterative Collective och är byggt på Unreal Engine 4. Du tar rollen som Allan, en skolpojke som oturligt nog funnit sig själv fastbunden i en stol. Hur kommer detta sig? Och vem har satt dig där?

Jag kommer hålla denna recension bitvis spoilerfri för er som blir intresserade av att utforska spelet för er själva. För min del kan jag dock inte ignorera den stora elefanten i rummet längre och brister därför delvis i min professionalitet, spelet är kort sagt väldigt… dåligt. Jag ska därför tala direkt ur skägget, om du är intresserad av skräckspel kommer förmodligen inte gilla detta. Jag erbjuder däremot dig som läser denna recension en utforskning på hur man inte ska göra ett skräckspel med walking-sim aspekter. Det kan emellanåt vara mycket intressant att utforska ett dåligt spel. Du inser alltid de små sakerna som kan vara avgörande i slutändan, dessa som inte märks i bättre titlar. Det är som att träda in i ett välstädat rum – du märker inte det själv om det inte var du som städade.

Var ska vi då börja med detta? Vi kan ta det som var mest avgörande först och gå in på bakgrundsdetaljerna senare, men först och främst självaste premissen. Du spelar först som Calvin men byter ganska snart över till Allan. Dessa två personer är de som jag tidigare lagt fram är bundna till stolarna med ett ljus dinglandes dem emellan som en variant av Damokles svärd. Du kan dock inte göra särskilt mycket från denna position, utom rör dig omkring och utforskar händelser och platser i drömmarnas värld. Dessa handlar framförallt om dessa två pojkar och deras relation med en tjej, en tjej som för några veckor sedan försvunnit. Detta är nog så långt jag tänker förmedla storyn i nuläget, utöver detta har vi 6 kapitel som går att klara av under 6 timmar. Vi går vidare in på de bristande detaljerna.

Fysiken bestämmer, börjar en sida sloka så är det över

Ljudbild och röstarbete är sådant som märks om de görs dåligt, men inte om det görs medelmåtta. Jag hade Scarred på engelska, vilket jag helst hade velat byta om jag hade möjligheten. Att spela på originalspråk brukar alltid vara en bättre upplevelse, problemet blir om texten är desamma. De engelska rösterna görs av skådespelare från Singapore och är märkbara amatörer. Leveransen är både tekniskt bristfällig och tonmässigt omkastande för den stämning de försöker sätta. Expositionen är klumpig och konstant. Scarred försöker vara väldigt seriöst och tar därför sig självt väldigt seriöst. Om ni någonsin sett en film som är så dålig att den blir bra, hamnar Scarred ganska nära denna gräns. KOEX lyckas bitvis bygga upp ett överenstämligt scenario där man kan hänga med, bara för att en viktig händelse ska falla platt på grund av någon banal detalj som vänder hela stämningen.

Här har vi exempelvis ljudeffekter. Om dessa inte är övertygande i sin leverans kan motsatt effekt tillkomma. Scarred skildrar svåra ämnen som mobbing, våld och sexuellt ofredande, en av dess centrala storybitar handlar om en video som togs i en av tjejernas omklädningsrum. Dessa är svåra ämnen som kräver seriös hantering och blir därför mycket svåra att göra rätt – vilket jag finner Scarred, till dess förtjänst, bitvis gör. Det är inte som att spelet gör narr på något sätt eller förminskar händelsernas allvar, snarare tvärtemot. Men spelets överhängande kvalité gällande mångt och mycket kan vara extremt omkastande i relation till detta. Ta exempelvis en scen där Allan får en lavett. Detta är ett tydligt exempel på mobbing, men detta skildrades med en obalanserad ljudeffekt av en saftig snärt och obekväma leenden från mobbaren, följt av ett av ett plötsligt avbrott. Detta var så omkastande att jag började skratta högt, och detta händer allt för ofta för ett spel som vill vara seriöst.

Jag ska dock försöka bilda en bättre helhet av problematiken, det är ändå ’’mångt och mycket’’ som är bristfälligt. Ta grafiken, vilket gör sitt bästa framträdande i karaktärsmodellerna, men uruselt gällande miljöer. Texturer och objekt är gryniga, suddiga och oklara. Skuggor är kantiga och skarpa. Tematiken må inte vara vacker då det utspelar sig i en form av lägenhetskomplex som tydligen är väldigt vanligt i Singapore, men detta berättigar inte bristen på miljöernas detaljrikedom. Samlingsbara prylar finns och varierar sig från intressanta till irrelevanta, den återkommande varianten är sparrow coins som du kan slänga ned i gatchamaskiner för ytterligare samlingsgrejer. Det finns ett minimalt nöje i att samla dessa. Musiken börjar intressant med en form av dissonanta pianon, men försvinner nästintill totalt efter första kapitlet och blir i majoritet utbytta mot ambient luftkonditionering.

Nu är väl ändå detta ett skräckspel, hur görs detta? Tja, med de hitintills sämsta jumpscares jag varit med om. Dessa nådde inte ens upp till den dåliga varianten som är billiga – de var varken otäcka eller vältajmade. ’’Pykologisk skräck’’ fungerar inte heller som begrepp eftersom vi aldrig blir övertygade av storyn eller röstskådespelarnas förmedling. ’’Fienderna’’, så som jag citerar dem, kan knappast liknas detta eftersom de till största del antingen är statiska eller oövervinnerliga. Det främsta redskapet du har för att påverka saker kring dig är en basketboll, ett tillsynes underligt verktyg, men detta gör sig faktiskt ganska logiskt utefter storyn. Problemet ligger snarare till hur frustrerande denna var att använda när miljöernas gränser inte är väldefinierade. Många gånger skulle jag kasta bollen på någonting, bara för den att den ska kollidera med en kant som inte fanns där. Detta var också ett genomgående problem i de få platforming-segment som Scarred erbjöd, dessa var obeskrivligt frustrerande.

Hur väger ditt hjärta? Lättare nu när det är över

Nu känner jag mig lite som trasig grammofon, men vi har något enstaka kvar innan avslutningen. Backtracking används ofta för att dra ut speltiden, vilket kan vara extremt rofyllt om det görs som i exempelvis Resident Evil eller The Legend of Zelda. Kan ni gissa hur Scarred gör detta? Inte helt bedrövligt faktiskt, men inte heller bra eftersom det emellanåt är väldigt otydligt vad som föregick. Bitvis genomför du ett pussel eller dylikt, vilket ger dig en scen som ibland förvirrar mer än det informerar. Emellanåt behövde jag backtracka långt tillbaka, bara för att finna en viktig detalj någonstans jag inte tittat tillräckligt noga. Utvecklarna var nog medvetna om detta problem, vilket är varför det finns oerhört mycket platt exposition – ’’That sounded like a key dropping’’. Dessa blir i slutändan mycket nödvändiga på grund av otydligheten, men att förlita sig på dessa medel är rent narrativt klumpigt och oproffsigt.

Nu har vi granskat spelet och klarlagt dess brister, detta är sannerligen ett spel ni kan undvika. Utöver de stora detaljerna är rörelsen stel och jag fastnade på vissa buggar som tvingade omstart. Ljudeffekterna låter ibland som att de spelade in dem med en gammal Sony Eriksson mobil och är bitvis så malplacerade att de orsakar komediguld. Men tyvärr inte tillräckligt ofta för att skapa denna ”dålig att det blir bra” effekten. Jag märkte genomgående att det fanns många stavfel och felaktiga meningsbyggnader, vilket bara ger mig känslan av att de struntade i det nödvändiga kvalitetsarbetet.

En liknelse jag skulle kunna göra är mot några av de högt uppskattade modsen till Half Life eller Doom som Cry of Fear eller Unloved. Dessa må vara något rudimentära och skarpa i kanterna, men i slutändan hade det varit en förolämpning för dem att jämföras med Scarred. Jag kan inget mer än att avråda er från att lira denna, det hade varit om ni hade någon form av skadeglädje. Jag kan i alla fall svara på vem som blir ärrad i slutändan, det var jag, och detta ska ni vara tacksamma för! Nu slipper ni det!