Pharaoh: A New Era

Som farao är det du som bestämmer! Eller, nja gudarna har ett och annat att säga till om. Och ja, dessutom måste du se till att polis, arkitekter och doktorer får sitt och säga till om… Ja herregud till och med en sabla grönsakshandlare kan diktera min vardag i Pharaoh: A New Era! Suck, alla ska ha ett ord med i leken, allt medan jag bara försöker göra deras vardag – och i förlängningen min dräglig. Ska det verkligen vara för mycket begärt att de bygger mig en enorm idoliserande staty och ger mig all sin uppmärksamhet! Fnys!

I begynnelsen var det ett par stadsbyggarspel som stod ut; SimCity, Afterlife, ActRaiser, The Settlers och Ceasar var några av de mer nämnvärda exemplen. Just det senare exemplet med Ceasar blir i detta sammanhang extra viktigt då dess isometriska vy samt fokus inte bara på stadsbyggarelement, utan även människorna och deras behov gjorde att det snabbt fann sin publik. Impressions Games – skaparna av Ceasar – fortsatte sedan med Pharaoh, och idag ser vi en remake mer eller mindre av detta spel. Idén är densamma idag som då, hitta en balans mellan ekonomi, gudadyrkan och människors dagliga behov; mat, leverne, jobb och religion.

Spelet bjuder på en rik kampanj samt ett mer fritt läge – där den förstnämnda fungerar inte bara som ett sätt att bjuda in dig på en historisk resa, utan att även ge dig möjligheten att få in spelets komplexa system. För det tåls att säga redan nu, detta är inte för alla. I många andra sammanhang är stadsbyggarspel tämligen rättframma, och fokuserar mestadels på balansen mellan att bygga ut och hålla en god ekonomi – men här läggs det på ett par nivåer kan du milt sagt säga.

För varje byggnad du placerar, behöver du se till att arbetare finns tillgängliga. Okej, fine, inga konstigheter. Men att dina innevånare enbart rör sig inom ett visst område, och att du dessutom behöver förse varje tum av yta med diverse distraktioner som får dina innevånare glada – det gör detta betydligt svårare. Visst, vi har sett mycket av detta i spel som exempelvis Anno 1800 eller rentav den andliga uppföljaren Nebuchadnezzar som kom häromåret, men jösses detta blir snabbt ’hardcore’ på ett djupare sätt.

Just kombinationen av att behöva se över varje yta, förse surkartar till innevånare med först mat och dagligvaror – för att sedan även inkludera Egyptiska gudomar som ger sig i kast med både din stad och för att inte tala om invaderande styrkor från omkringliggande länder, gör detta till ett i mitt tycke för spretigt upplägg. Bara det faktum, att självaste Ra kan få för sig att bränna upp några av dina byggnader om du inte ser till att han ges den vördnad som han behöver (den egocentriska jäkeln!) adderar till en redan utmanande spelstil. Varje byggnad förser närliggande byggnader med resurser, men manskapet som ska dra dessa resurser måste även de ha en byggnad – och på grund av detta blir det väldigt viktigt hur du placerar, och att du både gör det relativt snabbt, samtidigt som du inte kan fullkomligen slänga ut hus.

Varför kanske du frågar dig – om vi då bortser från den uppenbara ekonomiska aspekten. Initialt har du inget sätt i kampanjen att få in pengar, utan behöver bara klara av uppdragets någorlunda lätta mål för att gå vidare. Men sedan eskalerar nivån av balans och ’micromanagement’ rejält. Vissa fält där du harvar mat, är årstidsbaserade, och kan bara ge resurser under vissa perioder. Så inte nog med att du behöver se till att dessa (som i regel är svåra att nå) har manskap, dess mat behövs lagras och räcka för resten av säsongen innan du kan harva mer mat. Och det är bara en enda aspekt! Lägg därtill idén om att innevånarna behöver känna att de är skyddade med polisens hjälp, att arkitekter ser till att husen inte rasar in i sig själva och att dysenteri inte bryter ut på grund av avsaknad av läkare… bara dessa steg gör att komplexiteten ökar.

Men är då detta dåligt? Både ja och nej. Först, spelet har aldrig sagt sig vara något annat än vad det faktiskt är. Men nostalgin från originalet – en tid där spelkoncept fortfarande filades på – lyckas inte riktigt övervinna mig. Särskilt då med tanke på att denna komplexitet bara är underhållande för vissa, och på många sätt avskräckande. Men oavsett hur du ser på det, är det tydligt att spelets balans är svår att legitimera många gånger, då vissa saker upplevs tydliga i vad som gör vad i spelet – medan andra nära nog känns slumpartade! Hur stort avstånd kan du placera byggnader ifrån varandra egentligen? Hur länge klarar du dig på en enda föda, eller vad är egentligen det roliga i att det ska vara överkomplicerat? Några enkla frågor, även om den sista är betydligt mer subjektiv.

Jag känner aldrig att ett svar riktigt uppenbarar sig – och då var jag ändå betydligt mer öppen för exempelvis det snarlika Nebuchadnezzar något år innan. Men där var spelet mer strömlinjeformat och välbalanserat sett till vad som byggs, och när du kan bygga det. Här tappar spelet momentum allt eftersom du spelar, och även om jag gillar dess klassiska grafik som på något sätt transcenderar och ger spelet en unik ’look’ idag – bara för att få spel använder den – kan jag ändå inte riktigt fullt ut rekommendera detta. Just att tempot är av och på, i ett spel som till ytan känns som något som borde vara mer meditativt gör att det tappar fart. Att det dessutom ibland praktiskt taget brinner i knutarna gör att du kliar ditt huvud och undrar hur du kom hit!

Spelet har några ljusglimtar, och för rätt person är det definitivt värt att kolla in, men för dagens publik kommer det kännas obalanserat i svårighetsgrad och med lite väl många ’micromanagement’-segment som både gör att tempot skjuter i höjden såväl som går i snigelfart.