Nioh 3

I Nioh 3 kastas spelaren in i en värld där myt möter historia och hotfulla Yokais lurar bakom varje hörn. Spelet erbjuder en rik blandning av taktiska strider, komplexa system och utforskning, där varje framgång kräver både skicklighet och strategi. Med hundratals timmar av innehåll och utmanande bossar är belöningen en djup karaktärsutveckling och en episk berättelse som få Souls-liknande spel kan mäta sig med.

Vad gör egentligen en Shogun? Hallå, det vet vi ju alla – slaktar yokais och räddar världen såklart. Mitt namn är Takechiyo, och detta är min resa! 

Två syskons historia

Vi vaknar upp och möts av en uppassare samt vår egen bror Kunimatsu, som behandlar oss med kärlek och empati. Vid vår sida har vi vår skyddsande Kusanagi, ett flygande andeväsen som ser ut som en gullig liten varg eller räv med ett horn i pannan. Det skulle få vem som helst på gott humör, särskilt eftersom detta inte är vilken dag som helst – idag ska jag bli Shogun. Vi blir ombedda att kolla oss i spegeln för att göra oss presentabla, vilket genast startar spelets karaktärsskaparläge. Här kommer väldigt många spelare att spendera många timmar eftersom det finns extremt många alternativ att leka runt med. Detta kan lätt bli nästa stora Fashion Souls. Själv spenderade jag säkert 30–40 minuter, och flera menyer var dessutom låsta för mig, vilket antyder att ännu fler val låses upp längre fram. Små detaljer, som att uppassaren kommenterar det du gör – till exempel att hon minns när hon kammade ditt hår precis när du går in i frisyrmakaren – gör mycket för inlevelsen.

När jag är nöjd med min karaktär förs jag till en träningshall där vi genomgår en snabb test för att visa att vi vet vad vi håller på med. En Shogun behöver vara i form, säger de. Precis när vi är klara blir palatset attackerat av Yokais, spelets form av demoner. Våra lärare och vår bror säger att de tar hand om hotet och ber oss fly via den hemliga underjordiska tunneln genom brunnen på palatsgården. Som den snälla shogun jag tror mig vara är det bara att lyda, även om vi såklart gör kaffeved av de yokais vi möter på vägen.

Precis när jag hoppar ner i brunnen och ska få min frihet stoppas jag av min egen bror. Han tittar upp på mig med en galen blick och självlysande röda ögon. Tydligen anser Kunimatsu att jag inte är lämpad att leda, utan att det är han som borde blivit shogun. Det blir tydligt att han styrs hårt av sina känslor – stolthet, avund och besatthet – och allt kretsar kring titeln Shogun och mig, hans egna syskon. För att ta titeln tar han hjälp av Yokais och offrar sin själ. En episk strid bryter ut och vi får möta vår första boss. Det var väldigt länge sedan en boss piskade mig så hårt i ett spel. Det är uppenbart att vi inte ska vinna striden, och precis innan Kunimatsu ska hugga ner oss hoppar vår skyddsande emellan. Allt blir vitt, och när vi öppnar ögonen igen befinner vi oss på en helt annan plats.

För mig var berättelsen en höjdpunkt i spelet som står ut mot liknande spel i genren.  Det fungerar även som en bra morot för mig att komma vidare.

Kunimatsu min kära bror!

Vi tar oss fram genom en mörk skog och får syn på en general på andra sidan floden – Takeda Shingen. En general från fiendesidan som levde för väldigt länge sedan, vilket avslöjar att vi har hoppat tillbaka i tiden. Här får vi spela igenom ytterligare en inlärningsdel där spelets grunder lärs ut. Detta avslutas med en ganska tuff bossstrid mot just Takeda Shingen, som tog mig runt tio försök att besegra. Efter striden dyker en annan stor krigare upp, Tadakatsu, som berättar att fienden slåss med yokais. Han har sett oss slåss och skulle värdesätta vår hjälp. Med hjälp av en båt tar han oss till den plats där huvuddelen av äventyret kommer att utspela sig. Under färden förklarar han att landet håller på att förloras till Yokais och att hans mästare är en av de få som fortfarande står emot. När vi går i land pekar Tadakatsu mig i rätt riktning mot sin mästares slott och önskar mig lycka till på resan, innan han själv ger sig av.

När vi sedan springer upp för den första kullen händer något som verkligen sätter tonen för resten av spelet. Introskärmen tonar in och texten Nioh 3 visas över skärmen. Framför oss breder en enorm värld ut sig, och ovanför slottet i fjärran svävar ett skrämmande fenomen som liknar en gigantisk flygande demon, även kallad The Crucible. Det är detta hot Tadakatsu varnade för – källan till Yokais framfart i området och en ständig påminnelse om vad som står på spel. Detta är i stora drag inledningen på äventyret.

Komplext men tillfredställande

Något nytt för serien är att Nioh 3 är ett semi-öppenvärldsspel där varje del av kartan är uppdelad i zoner med rekommenderad nivå. Du måste inte göra allt i varje zon, men ju mer du utforskar desto fler passiva belöningar får du. Den här semi-öppna strukturen känner jag ger en god balans mellan frihet och fokus – något som förvisso serien haft sedan tidigare, men som i kontrast mot andra Souls-spel gör att den känns mer fokuserat. Utforskning belönas utan att spelaren tappar riktning, vilket gör världen mer inbjudande utan att bli rörig.

Kartan är fylld av aktiviteter och klassiska prickar som lockar till utforskning. En viktig del av berättelsen kretsar kring andestenar – guldglödande stenar som föds ur tankar, aggression, hat och tro. De kan uppfylla önskningar oavsett om bäraren är god eller ond, vilket gjort dem till orsaken bakom många krig. Nackdelen är att de sliter hårt på både kropp och sinne, och går det riktigt illa förvandlas vi till en Yokai som bara bryr sig om att döda och samla fler stenar. Ofta innebär användningen av en andesten på en person att denne förvandlas till just en Yokai.

Ki är spelets form av stamina och styr allt du gör i strid. När du slår, undviker eller använder förmågor töms Ki-mätaren. Dör du, vilket kommer att hända fler gånger än någon orkar räkna eftersom spelet inte är lätt, tappar du all Amrita och din själkärna där du dog. Tar du dig tillbaka och plockar upp själkärnan får du tillbaka din Amrita, som fungerar som spelets erfarenhet. Amrita används vid helgedomar för att offras till gudarna och höja något av de sju attributen: fysik, hjärta, kondition, styrka, skicklighet, intelligens och magi. Alla vapen i spelet baseras på tre av dessa attribut, och ju mer du investerar i rätt stats desto mer skada gör vapnet.

Samurajens stridssystem bygger på tre olika stances: low, mid och high. High stance gör mest skada men är långsam, medan mid och low stance är snabbare men gör mindre skada. Vissa förmågor kan bara användas i specifika stances. En av samurajens viktigaste mekaniker är Ki Pulse. När du har slagit några slag och tappat Ki fylls en liten mätare upp, och genom att trycka på den knapp du valt för Ki Pulse utförs en puls som återställer en stor del av din Ki, ger snabbare Ki-återhämtning och dessutom rensar bort den lilla Yokai Realm som Yokais kan framkalla runt sig. Detta gör Ki Pulse helt avgörande för att överleva svåra strider.

Vad detta Ki-system skapar är en rytm i striderna som få andra Souls-likes lyckas med. Ki Pulse gör att du inte bara väntar på stamina, utan aktivt återtar kontrollen genom skickligt spel.

Under resans gång stiftar du bekantskap med flera skyddsandar. De fungerar som vägledare men ger även ökningar i olika egenskaper och färdigheter. Tillsammans med din skyddsande kan du transformeras till ett extremt kraftfullt tillstånd där du tillfälligt är odödlig. Förmågan drivs av en mätare som töms snabbt, särskilt om du tar skada, och det tar lång tid att fylla den igen. Förmågan försvinner om du dör men återfås när du plockar upp din själkärna.

Spelet erbjuder 14 olika vapen, alla med egna färdighetsträd, samt separata färdighetsträd för samuraj och ninja. Sju av vapnen tillhör samurajdelen och de andra sju fokuserar på ninja. Utöver detta finns tre distansvapen: pilbåge, gevär och en form av kanongevär. Dessa saknar egna färdighetsträd och är långsamma att använda, men fungerar bra för att starta strider om du inte blivit upptäckt. Jag råkade dock ut för en bugg där min karaktär ibland drog upp bågen för att sikta, men direkt lade ner den och drog upp den igen, vilket gjorde att jag knappt kunde röra mig eller slåss. Inget hjälpte förutom att starta om spelet. Hur som helst blev min favorit snabbt det tvåhandade svärdet medan de andra vapnen jag testade kändes klumpiga. Inget hjälpte förutom att starta om spelet. Personligen så blev min favorit snabbt tvåhandade svärd medan de andra vapnen jag testade kändes klumpiga. Detta var nog en personlig preferens.  Vapnet som jag älskade i Nioh 2 var Switchbladen vilket kan liknas vid en form av lie.

All utrustning i spelet kan bäras, men utan rätt attribut får du inte tillgång till dess positiva effekter. Jag testade tidigt att spela en hybridkaraktär för att kunna göra allt, men det blev som att spä ut grädde med vatten – kvar blev bara mellanmjölk. Som tur är kan du när som helst nollställa alla attribut helt gratis och testa en helt ny spelstil.

I Nioh 3 kan du spela både samuraj och ninja och när som helst växla mellan dem med ett knapptryck genom två olika utrustningsuppsättningar. Samurajen är långsam men extremt kraftfull och gör brutal skada, medan ninjan är snabb, smidig och använder mindre Ki men gör betydligt mindre skada. Ninjan saknar Ki Pulse men har istället förmågan Mist, som aktiveras mitt i en kombination precis innan du blir träffad. Då undviker din karaktär attacken och dyker upp bakom fienden. Ninjan har även tillgång till ninja-verktyg som kunais, kaststjärnor och minor, vilka återfås genom att slåss i närstrid.

Det här stridssystemet fungerar så väl eftersom det hela tiden belönar aktivt beslutsfattande. Varje slag, undvikande och stance-byte känns som ett medvetet val snarare än en rutin, vilket gör att även vanliga fiender kräver fokus. Bara det faktum att spelet har pareringsmöjlighet som adderar till inte bara spelupplevelsen – men även svårighetsgraden på ett positivt sätt, gör att Nioh 3 verkligen kräver fokus men samtidigt blir väldigt belönande när du väl lyckas få till dessa.

Nu blir det party!

Ondskan lurar bakom varje hörn…

Yokais och människor är spelets två fiendetyper. Människor är mer taktiska och defensiva, medan Yokais är aggressiva och har större hälsomätare. Här märks det dock att många fiender och bossar är återanvända från tidigare Nioh-spel. För fans av serien känns de igen direkt, vilket både är nostalgiskt men också lite tråkigt. En av de häftigaste fienderna i spelet är faktiskt en enorm version av spelets allra första fiende, vilket visar hur effektfullt större Yokais kan vara. Just därför hade jag gärna sett fler helt nya och större Yokai-varianter som verkligen utnyttjar spelets öppnare miljöer.

Crucible är något helt annat. Det finns endast en Crucible per större kartdel och den fungerar som en egen Yokai-dimension. När du går in i en Crucible hamnar du i en separat bana där målet är att besegra den person som styr över Cruciblen och därmed stoppa yokais framfart i området. Det finns även mindre Crucible-zoner ute i världen som fungerar som arenor där du låses in tills alla fiender är besegrade, ofta i flera vågor och vanligtvis avslutade med någon form av boss. Belöningen är alltid bossens själkärna och ibland en kistor med värdefull utrustning.

Crucible-systemet tillför det där lilla extra trycket – pressen som förändrar hur du närmar dig striderna. Den permanenta förlusten av maxhälsa skapar direkt en nerv som få spel lyckas skapa – och gör att varje misstag blir kännbart och tvingar fram ett mer beslutsamt spelande. Något jag personligen – de gånger jag inte kände mig girig i jakten på att komma vidare – faktiskt kunde uppskatta.

Om du tar skada från fiender i eller nära Crucible-områden sänks din maxhälsa permanent. Denna förlust finns kvar även om du dör, vilket gör dessa områden extremt riskfyllda. Maxhälsan kan dock återfås genom att du själv delar ut närstridsskada mot fiender, eller genom särskilda läkande föremål som är relativt sällsynta. Detta skapar en ständig press på spelaren att spela aggressivt och effektivt för att överleva.

Spelets viktigaste bossar är nästan alltid människor. Det är personer som vill ha mer makt eller kraft och som använder andestenar på sig själva. Ofta möter vi dem först som människor i en strid, för att senare se dem offra sin mänsklighet och förvandlas till något betydligt mäktigare för att kunna besegra dig.

..men lite ljus finns det!!

Runt om i världen hittar du Scampuss, runda kattliknande varelser som vill leka. Följer du dem tills de är nöjda belönas du med unika belöningar.

Kodamas är små vänliga yokais som bor vid helgedomar. Räddar du dem får du Kodama Merits som kan spenderas på passiva bonusar som bättre elixir-effekter, ökad skada eller minskad skada under korta perioder. Jizo-statyer fungerar på liknande sätt men deras välsignelser gäller endast i Crucible-områden.

Scampuss, kodamas och Jizo-statyer ger alla tre tillgång till små uppgraderingar som kändes väldigt små rent siffermässigt men gjorde spelet kul för man ville ju hitta alla. Samtidigt som de 

Helgedomarna fungerar som spelets sparpunkter. Här kan du levla upp med Amrita, byta utrustning, magier och färdigheter, offra utrustning till gudarna, aktivera passiva förmågor, spela co-op och nollställa alla attribut utan kostnad. Här finns även stridspergament, som fungerar som sidouppdrag där du återvänder till tidigare platser i spelet för extra utmaningar och unika belöningar.

Ett berg som är värt att klättra över

För mig slog Nioh 3 alla mina förväntningar. Men det är verkligen inte ett spel som kommer passa alla på grund av de massiva bergen man behöver bestiga, i form av de svåra fienderna och extremt tuffa bossstriderna. Men är du redan en trogen entusiast av Souls eller tidigare Nioh-upplevelser kommer detta vara ett självklart köp.

För det som gör att Nioh 3 fungerar så bra för mig är hur alla system drar åt samma håll. Strid, progression och utforskning belönar konsekvent fokus, disciplin och anpassningsförmåga, vilket skapar en upplevelse som är krävande men djupt tillfredsställande. Bara det faktum att möjligheten till nollställning av alla din karaktärs atttribut kan göras utan någon kostnad uppmuntrar experimenterande och lärande. I mitt fall skulle jag säga att det sänker tröskeln för spelare – genom att kunna testa nya builds utan att på något sätt handikappa spelet. I alla fall om vi ser till dess dess utmaning.

Musiken i spelet är varierad och blir intensiv vid bossar och i Crucible, vilket förstärker atmosfären rejält. Grafiken är imponerande men kräver hög prestanda, och det är ofta bättre att sänka inställningarna för att få ett stabilt flyt. Under mina över 100 timmar var spelet nästan helt buggfritt, bortsett från mindre animationer och osynliga väggar på platser där det såg ut som att du borde kunna hoppa till.

Just det faktum att spelets bossar fungerar så väl eftersom de är utformade att lära dig spelets system och inte bara testa dina reflexer gör att spelet blir intensivt på ett häftigt sätt. Ett som både oerfarna såväl som veteraner inom genren – gör att varje misslyckande faktiskt upplevs som det ger ny information snarare än att ha blivit orättvist besegrad. En balans svår att uppnå i de flesta Souls-spel i min mening.

Efter över 100 timmar och i princip allt innehåll avklarat har jag njutit av varje sekund, även när jag dog ett tjugotal gånger på samma boss. Svårighetsgraden kommer att avskräcka vissa, men fans av Souls-spel och tidigare Nioh-titlar kommer att älska detta. Nioh 3 är alltså mycket riktigt ett svårt spel, samtidigt som det är det på ett krävande men rättvist sätt. Spelet straffar slarv och girighet, men belönar disciplin, inlärning och anpassningsförmåga snarare än rå styrka eller tur. Belöningen när du lyckas ta dig framåt blir därför är enorm, både i karaktärsutveckling och berättelse. Historien känns rörig i början men knyts ihop på ett imponerande sätt längre fram med historiska personer och japanska folksagor. Nioh 3 ger spelåret en fantastisk start, och den sista frågan återstår: har du vad som krävs för att bli shogun?

Testdator: Intel Core i9-11900K, 32GB DDR5, RTX 3090