Innehållsförteckning
När jag recenserade den första delen Bloom av Don’t Nods senaste spel Lost Tapes: Bloom & Rage lämnades jag med en tom känsla. Berättelsen tog slut abrupt, mitt i en pågående resa, utan något riktigt klimax eller avslut. Då tänkte jag: okej det här är trots allt bara halva historien. Den andra delen Rage skulle förhoppningsvis knyta ihop trådarna och ge berättelsen ett värdigt slut.
Problemet? Rage lämnade mig med nästan exakt samma tomhet. Och den här gången vet jag att det inte kommer någon fortsättning. Ändå måste jag erkänna att det här är faktiskt en bra, gripande och genuint intressant berättelse.
Part two: Rage
Innan jag går in på helheten vill jag kort fokusera på spelets andra del; Rage. Medan den första delen Bloom tog mig cirka sex timmar att spela igenom, var Rage avklarat på bara tre. Tråkigt, för jag hade hoppats på något mer än 10 timmars spelande i helhet. Nyfikna spelare kan nog dra över denna siffra till ungefär 12 timmars spelande, vilket ändå är fullkomligt godkänt. Jag måste dessutom erkänna att jag gärna hade spelat om spelet igen, bara för att se hur andra dialogval skulle påverka berättelsen. Men ändå; det skulle absolut inte skada om Rage var något längre, av anledningar som jag nu ska lyfta.
I min recension av spelets första del (som du kan läsa här) kritiserade jag dess långsamma takt, som egentligen bara blev spännande mot slutet. Det kan dock självklart ursäktas med att spelet bara försökte bygga upp en relation mellan rollfigurerna. Jag måste dock tyvärr rapportera att detta oerhört långsamma tempo återigen är fallet i Rage , denna gång värre än sist. Rage inleds nämligen oerhört långsamt, med ett dödstrist tempo under dess första timme. De två andra timmarna blir intressanta särskilt mot slutet, men jag hade verkligen önskat mer rus här i helhet.
Och slutet? Tja… det kändes aningen forcerat. Efter fem timmar av karaktärsbyggande tänker jag att det ska ta fem fler timmar för berättelsen att rundas av, men när jag insåg att jag började nå slutet tänkte jag bara: “is this it?” Missförstå mig inte, jag gillar berättelsen i stort, men tempot kändes ofta helt fel.
Lost Records: Bloom & Rage i helhet
För er som inte läst min recension av spelets första del Bloom kommer här en kort sammanfattning av berättelsen. Fyra tonårstjejer, spralliga och fyllda av tonårsentusiasm, beger sig ut på äventyr för att fly undan föräldrar, syskon, ansvar och tja… allt. Det hela börjar som en klassisk coming-of-age-historia med sena sommarkvällar, skogspromenader och oskyldigt bus. Men snart vänder stämningen. Mörka och oförklarliga fenomen börjar dyka upp och en traumatisk händelse inträffar som får gänget att splittras. Det är just vid denna punkt Bloom avslutas och Rage tar vid.
Från ett berättarperspektiv är spelet i helhet starkt. Att följa och kunna påverka relationerna mellan de fyra huvudpersonerna är onekligen spelets starkaste sida. Dialogerna är oftast trovärdiga (om än stundtals klyschiga), skådespelet är fantastiskt och karaktärsutvecklingen är intressant att vara del av. Dessa relationer och känslor intensifieras desto mer i Rage och knyts ihop mot slutet på ett tillfredsställande sätt.
Känslorna intensifieras i Rage.
Kort sagt: om du tycker att denna premiss låter intressant, kommer du inte bli besviken med detta spel. Don’t Nod har lyckats skapa en berättelse som är lika intressant som den är emotionell, och jag kan absolut tänka mig spela om Lost Records igen för att se hur berättelsen kunde ha utvecklats mot ett annat håll om jag hade tagit andra dialogalternativ.
För mig kändes dock slutet något tomt. Problemet ligger i att Bloom & Rage, likt Life is Strange, flirtar med sci-fi och övernaturliga inslag, men till skillnad från den serien känns det här underutvecklat. Spelet introducerar mystiska figurer i skogen, hotfulla slukhål och kusliga målningar, men utan att ge någon förklaring… de bara finns där. Denna mystik var till en början intresseväckande, men blir snabbt frustrerande när den genom spelet förblir vag och oavslutad, särskilt när mystiken (utan att spoila för mycket) senare blir en oerhört central del av spelets berättelse. Det är därför jag lämnades med samma tomma känsla. Inget händer, inget förklaras, inget förändras. Den övernaturliga biten finns bara där för att stundtals ge dig en liten chock och går sedan vidare.
Är Lost Records: Bloom & Rage värt att köpa?
I grunden är Lost Records: Bloom & Rage ett mycket enkelt spel med uppriktigt tråkig gameplay. Spelaren går runt i vackra miljöer, kan plocka upp och inspektera objekt och kan filma runt lite på måfå. Detta blir enformigt efter ungefär tio minuter. Ibland dyker roliga mini-games upp, som att packa en väska eller smyga förbi syskon, men dessa är sporadiska och varar i bara några minuter. Om du är här för bra gameplay , spring!
Samtidigt lyckas spelets starka karaktärer och spännande berättelse fylla detta tomrum, även om den inte sällan är långdragen och antiklimaktisk. Vi har här ett gäng karaktärer som alla är intressanta och enkla att tycka om, med en berättelse som faktiskt ändras efter spelarens dialogval och handlingar. Visst, tempot är inte sällan helt fel och i vissa dialoger önskade jag att det fanns en skipp-knapp, men för mig är det ändå ingen fråga om saken – om du gillar Don’t Nod-spel eller genren i helhet, då kommer Lost Records: Bloom & Rage vara suveränt för dig.
Samtidigt finns det uppenbara brister i berättelsen. Det tar en nästan outhärdligt lång tid för spelet att bygga upp relationerna mellan karaktärerna och omvärldens mystik för att sedan, nästan abrupt, avsluta berättelsen. En av spelets centrala teman, mystiken utvecklas aldrig och saknar djup. Av de 9-10-ish timmar som detta spel tar att klara av är ungefär hälften dialoger, som medan de är intressanta kan ibland bli för mycket.
Slutsats
Min summering av Lost Records: Bloom & Rage är mycket enkel: om du tycker att karaktärerna är intressanta och vill ge dig in i ett gripande dialogdrivet spel där dina val och handlingar gör skillnad – då är detta ett suveränt spel. Den tickar alla nästan alla boxar, trots dess något spretiga berättelse. Om detta inte låter intressant för dig, undvik Lost Records: Bloom & Rage!
Uppenbarligen är det just så Don’t Nod vill ha det: ett spel som passar för deras publik. Trots att jag är något besviken med berättelsen, i synnerhet dess takt och outforskade mystik, är jag ändå oerhört glad över att ha upplevt den. Och det tror jag att många andra också kommer att vara. Skådespelet är på topp, grafiken är vacker och karaktärerna är fantastiska. Lost Records: Bloom & Rage får därmed utmärkelsen “Bra köp” av mig, som (i detta specifika fall) motsvarar ungefär en 7/10, även om det finns potential här för ett mycket bättre spel.
