Lost Records: Bloom & Rage – Part one: ”Bloom”

Studion bakom Lost Records: Bloom & Rage är DON’T NOD, skaparna av ikoniska spel som Life is Strange. Deras styrka ligger i att leverera berättelsedrivna spel där dina val verkligen betyder något, och det här spelet är inget undantag.

Jag kan inleda recensionen så här: om du är ett fan av deras tidigare verk kan jag lova att du kommer älska även detta. Bloom & Rage fångar essensen av vad som gjort studion så omtyckt: starka karaktärer, moraliskt komplexa beslut och en värld som formas av dina handlingar.

Men för er som aldrig har spelat ett Don’t Nod-spel tidigare ska jag snabbt förklara kort för er vad spelen handlar om. Här spelar dialogvalen en central roll och varje beslut påverkar inte bara handlingen utan också dina relationer. Kanske avslöjar du en hemlighet du lovat att hålla tyst om och riskerar att förlora en vän. Eller så stöttar du en karaktär i nöd men sviker någon annan på vägen. Spelet utforskar gråzonerna i våra val och konsekvenserna de får – ibland omedelbart, ibland långt senare. Samtidigt kryllar spelet av andra, rätt så irrelevanta val. Vad ska din katt heta? Vilka snacks tar du med dig på äventyr? Detta är ett narrativt, dialogtungt och engagerande spel som får dig att lägga lite extra uppmärksamhet i dialogerna.

I Lost Records: Bloom & Rage följer vi en grupp på fyra tonårstjejer, alla med unika personligheter och utseenden. Autumn är en självständig och stark ledartyp. Kat är en liten, vass och verbal person som alltid bidrar med dynamik i samtalen. Nora är den glada punkrockaren som älskar musik, skateboarding och humor. Och slutligen har vi huvudkaraktären Swann, en skygg videograf som långsamt men säkert blir en del av gruppen. Alla har sina egna bekymmer, vare sig det är killar, föräldrar, elaka syskon eller Swanns blygsamhet. Don’t Nod säger att varenda karaktär skulle kunna vara huvudkaraktären – och de ljuger verkligen inte! Alla fyra känns utvecklade, intressanta och, viktigast av allt: realistiska.

Från vänster: Swann, Nora, Kat och Autumn.

Spelets berättelse återberättas retrospektivt. Året är 2022 och gruppen träffas för att diskutera sommaren som förändrade allt. Det är genom tillbakablickar till sommaren 1995 som handlingen vecklar ut sig. I början är allt frid och fröjd – fyra vänner som har en fantastisk tid tillsammans. Men snart börjar underliga saker ske: mystisk graffiti dyker upp, skuggor rör sig i periferin, och ni känner er bevakade av okända ögon. Vad var det egentligen som hände den där sommaren? Mycket av Lost Records: Bloom & Rage utspelas under sommaren 1995 och valen du gör där kommer att påverka hur framtiden utspelas.

Och där tänker jag inte berätta mycket mer om berättelsen – resten får du upptäcka själv! Spelet börjar i ett ganska lugnt tempo men utvecklas gradvis till något mycket större. Bara själva karaktärsutvecklingen är fantastisk att följa; Swanns resa från en blyg och osäker tjej till en mer självständig och självsäker individ är en av spelets höjdpunkter. Samtidigt behåller hon en charmig klumpighet som gör henne mänsklig. “I’m still the same old Swann”, som hon uttryckte det.

Det som verkligen gör karaktärerna levande är det enastående röstskådespeleriet. Det är svårt att tänka sig att det kan bli bättre än så här. Dialogerna känns inte som det typiska ”nu pratar du, sedan pratar jag”-upplägget där samtalen blir stela och mekaniska. Nej, här får vi uppleva genuina diskussioner som fångar tonårens hela spektrum – blygsamhet, missförstånd, klumpiga kärleksförklaringar och allt däremellan. Röstskådespelarna lyckas verkligen ge karaktärerna liv och deras röster matchar personligheterna perfekt.

Du kanske ser bilderna ovan och tänker: “Shit, vilket fint spel det här är!”. Och då har du inte fel! Lost Records: Bloom & Rage är ett bedårande spel – verkligen, något oerhört vackert. Ljussättningen, miljöerna, färgerna – allt är hur fint som helst. Det som imponerade mig mest var dock detaljrikedomen. Du kan, med din kamera, zooma in till nästan mikroskopisk nivå och ändå se gott om detalj i karaktärernas ögon, smycken och kläder. Likaså kan du studera varenda fjäder på fåglar och varenda grässtrå på marken. Det är inte bara imponerande, men också engagerande, då du använder kameran en hel del genom spelets gång. Det enda jag kan peta på är att depth of field-effekten är ganska överdriven i många fall, med inget alternativ i inställningarna för att stänga av det.

Och vad är det egentligen med den här kameran som jag pratar om så mycket? Jo, Swann råkar nämligen vara en gedigen videograf. Hon älskar att filma sin omgivning och menar att skapa en sorts memoar från sommaren. Genom att högerklicka kan du ta fram VHS-kameran och börja filma alltifrån fåglar och växter till hus, graffitin och dina vänner. Mycket av spelet ses genom kamerans sökare, som ger allt en härlig 90-tals effekt. Genom kameran kan du också utforska alla (mystiska) ting i omvärlden – och karaktärerna reagerar till och med när du filmar dem!

Kameran hade dock kunnat utnyttjas mer kreativt. Trots att spelaren uppmanas att filma sin omgivning är det sällan nödvändigt eller påverkar berättelsen på ett meningsfullt sätt. Det finns kanske två eller tre tillfällen där kameran används för att lösa konkreta problem – som att använda den inbyggda ficklampan eller zooma in på något mystiskt i fjärran. Dessutom kan du klippa och redigera filmklippen för att skapa snygga memoarer, men eftersom dessa inte har någon större betydelse för spelet känns funktionen tyvärr ganska meningslös.

Jag har redan öst beröm över spelet, men jag måste lyfta fram en sista höjdpunkt: musiken. Soundtracket består av 18 unika spår som sträcker sig från rock och punk till electropop och ambient. Särskilt imponerande är rockmusiken (obs: mindre spoilers finns i musikvideon), som harmoniserar perfekt med spelets rebelliska, punkiga underton. Det här är inte bara ett soundtrack – det är ett album som jag faktiskt skulle vilja äga på vinyl. Och vet du vad – det kan vi.

Kat – en verbal men självständig typ.

Ett av spelets största nackdelar i dess nuvarande form är längden och strukturen. Lost Records: Bloom & Rage har delats upp i två delar: Bloom, som är tillgänglig redan nu, och Rage, som släpps den 15 april. Bloom-delen tog mig ungefär 7 timmar att spela igenom, och även om dessa timmar var fyllda av fröjd, skulle jag inte påstå att det helt rättfärdigar priset på 40 euro (~450 kronor). Visst är det ett snyggt drag att Rage kommer att vara gratis för alla som äger spelet, vilket förhoppningsvis drygar ut spelet till 16-20 timmars spelande, men uppdelningen känns ändå otillfredsställande. Särskilt eftersom så mycket av Bloom används för att introducera spelets karaktärer och mekaniker, vilket lämnar själva berättelsen i ett ganska långsamt tempo som bara börjar bli riktigt spännande precis innan slutet. Spelet avslutades precis då jag blev riktigt insatt i berättelsen, vilket lämnade mig med en tom känsla.

När vi väl når slutkärmen känns det nästan som att bli avbruten mitt i berättelsen, och det har vi verkligen blivit – för den slutar nämligen på en stor cliffhanger. Jag väntar ivrigt på Rage, men den kommer verkligen behöva knyta ihop handlingen på ett tillfredsställande sätt och med ett högre tempo för att väga upp för Blooms långsamma utveckling. Trots en del fantastiska ögonblick känns Bloom ibland utdragen och något forcerad mot slutet, vilket lämnar mig med blandade känslor inför helheten.

Ett annat minus är prestandan. Den är något galet dålig, särskilt i vissa skogsmiljöer. Även för min rätt-så-starka RTX 4060 kunde vissa scener dra mig ner till 40 FPS på 1080p. Visst – det finns DLSS/FSR tillgängligt och den fungerar faktiskt hur bra som helst, men det är ingen ursäkt för att detta linjära spel med små scener ska kräva så mycket jos. Om valet står mellan att sänka spelets fantastiska grafik och detaljrikedom för att höja prestandan, då väljer jag faktiskt grafiken först. Ändå känner jag att förbättringar kunde ha gjorts i detta avseende.

Vem kommer att bli din bästa vän?

Slutsummering

Om du gillar narrativa spel och berättelsen låter spännande – då kommer Lost Records: Bloom & Rage vara ett bra köp för dig. Den fantastiska grafiken, tillsammans med oförglömliga karaktärer, härlig musik och en spännande berättelse höjer detta spel rejält. Ett självklart köp för den om älskar Don’t Nod-spel.

Spelet är dock inte utan sina brister. Den uppdelade strukturen mellan Bloom och Rage lämnar en viss otillfredsställelse, särskilt med tanke på Blooms långsamma tempo och plötsliga avslut. Kamerans potential känns outnyttjad, och prestandan lämnar utrymme för förbättringar. Men trots dessa problem är Lost Records: Bloom & Rage en fantastisk upplevelse för de som älskar berättelsedrivna spel och är redo att investera i ännu en resa fylld av känslor, mysterier och spännande val. Rage har en stor roll att spela för helhetsintrycket, och jag ser fram emot att se hur historien knyts ihop i april.

Jag ger därmed spelet ett försiktigt “Bra Köp” i skrivande stund. Medan jag älskar spelet på nästan alla sätt och vis, känner jag samtidigt att 40 Euro för knappt 10 timmars spelande är blodigt. Om Rage lyckas bli en längre upplevelse i något högre tempo skulle detta vara en solklar rekommendation, men i nuläget har jag tyvärr svårt att bedöma spelets värde i dess helhet.