I del två av Emils krönikeserie om Postal-serien tittar han närmare på originalet. Spelet som startade det hela. Kort och gott – Postal.
Om ni missat del ett så finner ni den här.
Kort prolog:
När min familj införskaffade oss vår första dator spelade jag en del Command & Conquer (1995). RTS var definitivt min favoritgenre under många år och särskilt Westwoods grymma C&C-serie och särskilt Red Alert-spelens underbart ostiga mellansekvenser, med skådespelare som Ray Wise (Twin Peaks) och Udo Kier (Riget) i dem. Men första spelet i serien var lite mer grundat i verkligheten, det inkluderar även de skrik soldaterna gav ifrån sig när de sköts till en pixlig blodig sörja som sedan snabbt försvann ner i marken. I ett misslyckat försök att dölja skriken för mina föräldrar kopplade jag in ett par typisk 90-tals datorgrå hörlurar i datorn, trots det fortsatte högtalarna spela upp soldaternas vrål med ett ibland tillhörande datoriserat ”Unit lost”. Jag vill minnas att jag även fick tag på en demo av första Postal (1997), och kanske efterkonstruerar jag nu eller omedvetet skapar något för ren dramatisk effekt; men kanske var det inte soldaternas vrål som fick dem att begränsa min tillgång på våldsamma spel. Utan snarare när mina föräldrar hörde någon stackare stöna fram ”I can’t breath” följt av ”Don’t be a sissy” och en nådastöt i form av ännu en skottsalva i den pågående massakern.
Innan ens menyn dykt upp så låter inte spelet vänta med att demonstrera sin mörka ton.
Hötta med ena näven, onanera med den andra. Så kan man beskriva många av de människor som protesterar någonting på moralisk grund. Det intressanta är att folket på Running With Scissors borde vara förebilder för många med tydliga ställningstaganden mot riktigt våld, mobbing, sexuella övergrepp och utnyttjande av konsumenter – i det fallet är de i alla fall genomskinliga när de väl gör det. Vi pratar om ett bolag som valde att ta avstånd från och själva sluta sälja “sin” nya produkt efter en kort period på marknaden med Postal III (2011). Självklart är det enklare när man är ett mindre bolag med färre instanser som kan protestera mot ett sånt beslut, men av exakt samma anledning – alltså att de är ett litet bolag – är det beundransvärt när de stoppar försäljningen av “sin” nya stora vara. Varför “kaninöronen”? Vi kommer till det senare…
Men jag har dessa människor som förebilder framför vilken konservativ troende, med en bok full av ”moraliska regler” som helst varje dag i veckan (dock inte Vince Desis politiska ställning). Även om jag personligen kanske inte skulle vilja hänga med RWS på heltid på grund av deras ofta juvenila humor så respekterar jag dem mer än de flesta andra utvecklarna där ute.
Bara valet av titeln sätter tonen – Postal.
Desi anser att Postal är väldigt humoristiskt och delvis håller jag med honom. Att lockas med ett storband som marscherar ner längst en gata när man har molotovs på sig är svårt att stå emot. Eller röster som säger ”Stupid shooting you sick bastard, I’m already dead” när man gått loss lite väl hårt på en redan relativt tom på bana visar på tydlig humor, en absurd och mörk en. Desi växte upp i Brooklyn och för honom var våld en del av vardagen, och humor blev ett naturligt sätt för honom att hantera världen omkring honom.
Kanske är det just det synsätt på världen som Desi hade som förmedlas i Postal-serien, dock uppvridet till max.
Konceptbild på ”The Postal Dude”. En mycket mer tragisk ton anas. Här ser vi total rädsla, ren och skär fasa. Ett skadat djur inträngt i ett hörn…
Vid första anblick är inte första Postal särskilt kul egentligen, vare sig spelmekaniskt eller tonmässigt. Det hela öppnar med Postal Dudes hus och trädgård i ett fågelperspektiv. Utanför står en flyttbil tillsammans med en polisbil, man har nämligen precis blivit vräkt och ska tvingas från platsen. Allt detta berättas endast visuellt och avslöjar väldigt mycket om vem man spelar som. Men laddningsskärmarna avslöjar något djupare, något mer störande. Postal Dude är övertygad om att regeringen släppt ut en giftgas som ska döda alla i den stad, Paradise han flyttat till. Läser man dock manualen träder en mer tragisk historia fram. Postal Dude ser världen drabbas av en pest som endast han själv är immun mot, han är således den ende som kan stoppa den. Dessa inlägg i manualen rubriceras först som dagboksinlägg för att snart övergå till en “krigsjournal” där Postal Dude beskriver sin resa, krigföring och rädsla mot denna pest och de människor som drabbats av den. En liten förändring som texten mellan banorna förändrar helheten totalt på häpnadsväckande vis. Det gör inte spelet i sig bättre, men definitivt intressantare. Det understryks dessutom av att den “coola och roliga” rösten när karaktären spottar ur sig oneliners eller liknande görs av Rick Hunter, en röst som befinner sig i Postal Dudes eget huvud, medan den verkliga rösten, som när karaktären blir skadad görs av Desi själv. En liten men ack så talande detalj som gör stor skillnad i narrativet.
Trots att handlingen kanske är det mest intressanta egentligen, så är det inte vad som ligger i fokus varken från spelet självt eller när man oftast talar om Postal. Utan det är just den arkadiga shoot em up känslan som försöker efterliknas, kanske inspirerade av Robotron: 2084 (1982) som utvecklarna tidigare hade nosat på. Dessvärre känns det för det mesta klumpigt och fram till att källkoden släpptes för några år sedan (2016, endast efter att ett fan lovade att denne skulle porta spelet till Dreamcast) så var det än mer obarmhärtigt att styra the Dude. Det lutade oftast mer åt frustration än underhållning, men detta har som sagt de senaste åren förbättrats av trogna fans som fått tillgång och välsignelse av RWS att fixa till grejer som detta. Andra mer rogivande tekniska tillkortakommanden finns det gott om.
Småkul buggar där man ser en byggnad med “öppen dörr” där fiender ska komma ut men istället droppar de in från himlen. Jag antar att någon spawnpunkt inte riktigt funkade som den skulle, men det är inget som påverkar spelandet i sig och leder till en del skratt.
Att inte se the Dude när han springer genom buskar eller bakom hus och träd är ibland frustrerande, särskilt om man försöker hålla koll på varifrån man anfalls, det är dock något som verkade åtgärdas i expansionspaketens banor och i portningen till smarttelefoner.
Vi kommer till mobilspelen långt senare i den här krönika-serien.
I grund och botten kan man inte säga att ett spel där en fiende kan skjuta genom ett stängsel med värmesökande raketer, eller när man spränger en explosiv tunna som får det att explodera på andra sidan skärmen är ett mästerverk, eller ens jättebra egentligen. Jag rekommenderar inte heller att spela det här och Hatred (2015) (som onekligen “inspirerats” av just första Postal), då knappen för avrättning i Hatred är “Q” medan den i Postal är för självmord; trots att båda spelen innehåller avrättningar. Inte det bästa om man tagit sig igenom en svårare bana bara för att råka blåsa skallen av sig själv när man ska göra det av någon annan. Varför avrättningen ens finns är en fråga i sig då det inte ger dig någon bonus eller liknande och NPC:erna ändå avlider efter en stund. I Hatred är det i alla fall det enda sättet att få tillbaka hälsa, här känns det som en meningslös feature som kanske räknades till innovation inom interaktion, på samma sätt som alla smådetaljer i Duke Nukem 3D (1996) gjorde när man kunde “spela” biljard och liknande, men till ingen nytta.
Rekommenderar jag att man spelar Postal? Om man är nyfiken på vart kontroversen började så javisst. Vill man dock spela en mer raffinerad och utan tvekan bättre version av “samma” spel är remaken Postal Redux (2016) bättre på alla sätt och vis.
Trots rena lögner och påståenden mot RWS från etablerade, och vad man skulle kunna anta vara respektabla medier så har den lilla studion i Tuscon, Arizona lyckats hålla sig kvar och någorlunda relevanta. I en artikel i en sensationssökande blaska… jag menar ett respektabelt magasin, påstods det att man i Postal kunde mörda barn. Lite av en nådastöt för vilket spel som helst som ni nog kan förstå. Inför denna artikel hade Desi intervjuats, men hans ord hade förvrängts. “Journalisten” erkände dessutom för Desi när han ringde upp redaktionen och undrade vad fan som hade hänt mellan deras första samtal och publicering, att denne inte hade spelat igenom spelet, om överhuvudtaget alls. Men han hade ju sett ett par klipp och det borde ju räcka var försvaret. Desi tappade förstås fattningen, skrek och gormade om vad han skulle göra med denne stackars “journalist om han någonsin fick tag på honom. Harangen kulminerade i att Desi hotade med att besöka journalistens kontor, beväpnad med sin pistol nästa gång han besökte New York. En timme efter att luren hade slängts på i vredesmod ringde telefonen och när fortfarande upprörd Desi svarade var det FBI på andra sidan. De hade fått in en anmälan om ett mordhot mot en journalist på ett “respektabelt magasin” i New York från denna spelutvecklare i Arizona som var ansvariga för ett av världens då mest kontroversiella spel.
Banan där man ”mördar barn” är spelets sista mellansekvens och visar på hur psykiskt sjuk the Dude är. Han bryter ihop. Han kan inte mörda några barn. Allt är en stor psykos. Det är en tolkning i alla fall.
Om detta ledde till bra eller dålig PR för RWS är svårt att säga, men en sak som skedde (inte bara på grund av saker som “artikeln”) var att utgivarna av Postal, Panasonic/Ripcord drog tillbaka det från de flesta butikshyllorna. Snart blev det svårt för de intresserade att hitta en kopia utan att behöva söka med lampa och lykta. En kul sak som skedde under den här perioden är att ett svenskt bolag, Streamtheory erbjöd människor med en duglig internetuppkoppling att ladda ner spelet mot en billig peng. Vi hade tidigare sett digital distribution prövas på utan framgång på konsoler som Dreamcast och till och med till viss del på ännu äldre konsoler, dock utan större framgång och så blev även fallet här. Det finns inte mycket information om Streamtheory (så lite att jag inte ens vet om det var så de stavade sitt namn), att försöka gräva fram något anmärkningsvärt om publicerings- och distributionshistoriken för Postal har inte varit det lättaste jag gjort för en text som relativt få kommer läsa jämfört till hur lång tid efterforskningen till dessa krönikor tagit mig.
Det känns nästan som jag själv varit låst bakom denna dörr i förberedelse för dessa texter. Total dårskap, I tell you!
Trots alla motgångar så nådde Postal i alla fall ut till folks persondatorer och skapade sig en liten lojal fanbase som bara skulle växa genom åren. Spelet fick faktiskt ett par expansioner och specialutgåvor. I Japan släpptes Super Postal (1998) med två exklusiva banor baserade på Tokyo och Osaka med nya röster (på japanska förstås, dock inte på the Dude) och nya karaktärsmodeller. I väst släpptes tillägget Postal: Special Delivery (även det 1998) där en bana tar plats inne på en fiktiv version av Wal-Mart där the Dude beklagar sig förvånat över att butiken inte säljer Postal (ett tydligt steg i den riktning i vad som blev seriens ikoniska typ av humor. Ett paket med originalspelet och de två expansionerna släpptes 2002 under namnet Postal Plus (Postal: Classic & Uncut i Europa) tillsammans med ett demo på uppföljaren Postal 2.
Det “digitala gift”, som senatorn Joe Lieberman hade kallat Postal när det kom, spred sig snabbt världen över, trots alla “rättfärdiga” människors försök att agera motgift.
”Digital poison.”
RWS VD Vince Desi (t.v.) och senatorn Joe Lieberman (t.h.)
Avslutningsvis vill jag säga det att uppnosigheten hos, ofta folkvalda representanter som kritiserar utan att förstå eller ens sätta sig in i ämnet de ska behandla för andra med en övertygelse om kunskap och insyn. Borstar man bort översta lagret kan man se att dessa människor inte har mycket att komma med eller ens tillägga, trots deras onödiga eller obefogade oro och missriktade ilska och oförståelse. Det gäller förstås inte dem alla, men definitivt en majoritet, särskilt när detta begav sig. Det var helt enkelt lättare att bara slänga en snabb blick på något man redan var skeptisk till för att sedan fördöma det till fullo. Ett genomgående tema vi kommer se upprepa sig så länge människor finns, trots tillgången på nästan oändlig information och den tillgänglighet som internet inneburit. Jag säger inte att man ska djupdyka i precis allt men låt klippet nedan demonstrera bristen på kunskap hos journalister och den uppenbara brist kontroll som råder inom viss media. Källkritik och en genuin nyfikenhet kommer försäkra dig att du inte ser ut som en idiot.
Nästa gång ska vi kika på det spel som den här serien onekligen är mest känt för, ett spel som hållit RWS flytande genom merparten av deras existens och vad som kommer vara det onekliga framtida testamentet, när de väl går i graven, för hur mycket de brydde sig om sin produkt och sina fans.
