Jag var aldrig varit helt emot konsoler, men var på samma gång heller inte engagerad nog i mina yngre dagar att faktiskt skaffa en. Som PC spelare så hade jag allt tillgängligt och det kändes ärligt talat som att det inte fanns varken behov eller plats för ytterligare enheter. Men så en vacker dag tog Nördliv fart och jag kände att vi/jag behövde representera alla gamers därute. Varpå jag kom till insikten att jag minsann skulle köpa en ny konsol för att vi skulle kunna ge publiken ett större utbud….
Men initialt kom jag på mig själv att ifrågasätta detta val….men bara ett tag.
Lära sig nytt…
Länge satt jag stelt fast vid PC plattformen, dels av lättja, men även utifrån tillgänglighet. Jag hade ’Steam’ och världen upplevdes underbar, fin och hel och massor med andra underbara superlativ. Men frågan jag ändå ställde mig själv var; hur växer jag som spelare? Hur breddar jag denna till synes smala horisont?
Jag kom fram till att jag skulle skaffa mig en Playstation 4. Något jag var genuint sugen på då jag aldrig ägt en Playstation.
Jag föreställde mig hur jag enkelt skulle luta upp benen på vardagsrumsbordet, starta upp konsolen och flyga iväg till härligt exklusiva spelvärldar. Inga krusiduller eller laddningstider.
Det blev inte riktigt så….de exklusiva spelen var få till antalet. Och ärligt talat så förstod jag att jag aldrig skulle vara personen som lutar upp benen på bordet och spelar. Jag vill vara engagerad och involverad i spelet. Nära skärmen och framförallt känna inlevelsen flöda så som jag lärt mig genom många långa år.
Men i det tankesättet insåg jag att vanor och mönster är det som hindrar oss som både ’gamers’ såväl som människor. Så i sista sekunden så gjorde jag istället som så att jag flyttade mig närmare och närmare tv-skärmen och försökte utveckla ett (för mig) nytt sätt att spela. En slags kompromiss; där jag tog en stol och placerade mig närmare tv:n, och verkligen tog itu med spelen. Uncharted, Order 1886, Last of Us var några av spelen som lättade upp min pc dimma. Men tanken om full klarhet var ännu ej fullbordad….saknades inte någ
ot?
Då kom jag på att jag inte borde vara utanför Xbox sidan av det hela. Jag menar….hur ska jag på riktigt förstå konsolernas storhet om jag inte hade hela faderullan. Helhetsgreppet.
Så vips, for jag iväg och köpte ett Xbox One. Och satte mig direkt och började spela. Men de exklusiva spelen kändes tafatta, och plattformen kändes ärligt talat oklar (detta var i början av Xbox Ones livscykel). Men jag närmade mig tv-skärmen sakta men säkert och försökte instilla den där känslan av ”immersion” som så många påpekat gömde sig därbakom.
Plikttroget tog jag mig an spel (Halo Master Chief collection, Gears of War, Quantum Break), och sakta men säkert så vande jag mig även med denna plattform.
Att komma ut som konsolspelare
Idag så befinner jag mig på tre plattformar; PC, PS4 och Xbox One. Och trots att jag har PC som den naturliga mittpunkten. Så kompletterar konsolerna mig riktigt bra. Inte nog med att de ger mig en snabb åtkomst till spel (och ja, jag vet att det idag är busenkelt och framförallt snabbt även på PC), de ger mig också goda munsbitar med sina exklusiva spel.
Det jag kommit fram till är att de flesta vill placera en i ett fack. Är du Playstation fanboy, eller Xbox fanboy. Är du PC master race eller är du konsolkramare? Alla dessa förutfattade meningar och löjliga lägerbildningar är ärligt talat bara fånigt.
Bara att någon tagit tid att editera denna bild är en sak. Men den belyser verkligen ett ”mind-set” om att känna sig bättre än någon annan; bara på grund av vad den andra kanske tycker om. (Ännu en gång, denna bild är tillagd som ett exempel)
För det som står tydligt är att jag med tiden vande mig. Jag kom att tycka om konsolerna organiskt och kunde utan problem, peka ut konsolernas fördelar och nackdelar (och även PC:ns) bara för att jag (antar jag) gått in i konsol kriget på sena år.
”Ärligt talat; ni som sitter där ute och säger ”- Xbox är bäst!”, ”- PS4 slår allt!” och allt sådant är (enligt mina mening) mer eller mindre indoktrinerade i att sätta er på en ”sida”.”
De flesta gånger så fungerar en människa som så att om de börjar med en viss produkt, så är de efter det, den produktens fanboy. Inte för att de andra prylarna nödvändigtvis är sämre. Men för att man inte vill påvisa att man gjort fel val, eller har en pryl med defekter. Allt ska självklart vara ”fine and dandy”; för annars innebär det att beslutet man tagit i att skaffa just den prylen bara står kvar som ett dåligt val från ens sida. Att man gjort fel. Och ingen vill erkänna att de gjort fel.
Och sedan så vänjer man sig, och går vidare. Till slut så finner man sig själv på en sida, då man i mångt och mycket identifierar sig som den ”prylen”s fanboy. Och därefter så poängterar man det om och om igen; och slutligen finns ingen återvändo. Man är fast i sin egen villfarelse om att den prylen är den bästa, och allt annat därför bör vara skit.
Det är här jag kommer in i bilden….
Jag har haft förmånen och möjligheten att äga samtliga stora plattformar. Jag saknar i nuläget en Nintendo Switch, då jag även vill se dess möjligheter och exklusiva spel. Jag är inte en PC-masterrace spelare, Xbox fantast eller Playstation galning. Jag är bara en gamer som råkar vara både konsolspelare såväl som pc spelare. Och det känns jättebra. Alla plattformar är i sanning unika och ger spelupplevelser som berör, engagerar och påverkar mig.
Men du tjatade ju om ”närheten” till skärmen och att spelen saknade saker och ting?
Jag har tre skärmar vid datorn och tänkte plötsligt ”- Varför inte ha konsolerna vid datorn!?”. Så efter ett inköp av en HDMI-Switch så kan jag enkelt byta mellan de olika plattformarna. Smaka på många goda bakelser till spelupplevelser. Något som jag personligen skattar mig själv lycklig att ens kunna. Det är allt härligt att vara gamer idag.
För i slutänden så må de olika plattformarna ha olika typer av spel som passar eller inte passar dig; huvudsaken är bara att de finns. Så att vi alla kan finna de där mystiska involverande världarna som bara spel kan ge dig.
Tack och lov att jag inte är en fastgjuten fanboy; utan inser att alla plattformar har sin plats och publik, och att inget är bättre än det andra. I slutänden så vill vi ju bara spela…
