Yep, det låter kanske lite hårt, men nostalgi är ett lika intressant och omtyckt som farligt verktyg när det kommer till våra minnen. När vi pratar spel är det ganska tydligt och kastar vi in lite ’fanboys’ och ’fangirls’ i receptet så har vi en kombination som är bäddat för subjektivitet och partiska åsikter, helt på bekostnad av objektiv information. ’Fandoms’ är ett helt annat ämne som förtjänar en egen artikel, men precis som nostalgin så är det styrt av en subjektiv, väldigt personlig upplevelse och preferens. Det är ett intressant dilemma och som skribent och recensent är det mitt jobb att delge information. Vill jag berätta vad jag själv tycker kan jag starta en egen blogg där jag rabblar upp mina personliga erfarenheter. Eller skriva en post på Facebook.
Nostalgi är vår egen lilla lögnare, den del av minnesbanken som selektivt väljer ut vad vi ska minnas för att skapa ett så behagligt minne som möjligt. Alla har väl hört diverse historier från lumpen eller något jobb som någon berättat om, där vi i slutändan sitter och skrattar åt galenskaperna. Detta är bara den del vi VILL höra. Vi sållar gladeligen bort det dåliga och låter våra handplockade minnen stå för helheten. Det är likadant i alla situationer av våra liv och spelvärlden skiljer sig inte från mängden i det avseendet.
Att informera utan att informera
Trots sina mindre beundransvärda sidor är ändå nostalgi fantastiskt, men bara för personen som känner sagda nostalgi. Skulle jag berätta om min erfarenhet i Secret of Mana och hur jag och min kusin låg och spelade det i timtal, i en klädskrubb (den var stor!) på 90-talet skulle ingen kunna förstå varför det spelet fick ett så magiskt intryck på mig. Min personliga upplevelse för spelet säger inte nödvändigtvis något om hur bra spelet faktiskt är.
Ett vanligt förekommande problem jag ser när det kommer till att definiera och betygsätta spel är hur tydligt de personliga åsikterna lyser igenom ibland. Förstå mig rätt, personliga åsikter är viktiga för att ge en intressant text, men om du inte kan formulera varför du tycker som du tycker så spelar det liksom ingen roll.
I vissa ögon nostalgi och fandom, i andras ögon en axelryckning!
Jag känner människor som är besatta av Pokémon; som hyllade Pokémon GO bara för att det hade rätt titel. Att spelet hanterades väldigt dåligt av utvecklarna, både vad gäller buggar, uppdateringar och kommunikation med spelarna den första perioden var bara petitesser som inte behövde nämnas. Det hade rätt namn, så därför var det ett bra spel. Det faktum att det var ett AR-spel (augmented reality) som lyckades få de mest soffpotatis-aktiga människor att ta sig ut på kilometerlånga promenader varje dag, där främlingar glatt hejade på varandra och gjorde världen en smula varmare och snällare nämndes aldrig. Det var Pokémon. Punkt. Om denne skulle skriva om spelet är hens personliga kärlek till serien helt oväsentlig då det inte talar för gemene persons intresse.
Jag har även hört envisa försvar för Mass Effect: Andromeda, där det med ett ärligt ansikte har påståtts att animationerna (innan fixen) inte är mycket sämre än vad de var i trilogin i samma serie. Att påstå det får den där unkna fandom-lukten att sprida sig, då personen ifråga helt ignorerar att de jobbar med en ny motor, med ett färskt animationsteam och tja, att spelet helt enkelt såg förjävligt ut i början. Att envist försvara det och ignorera det som ligger bakom får mig att tappa allt förtroende för den personen. Faktan är oviktig och det enda som prioriteras är att få rätt, med sin egen preferens och åsikt. Inte lyfta fram en helhet, där vi kan förklara den undermåliga animationen med att det är EA som ligger bakom (alldeles för tidig deadline), samt att teamet aldrig har jobbat i Frostbite tidigare. De är ursäktade, men det gör inte spelet snyggare.
Ansiktsanimationer som spökar än idag.
Destiny 2 är ett annat bra exempel på detta då en del har spelat föregångaren och genast kopplar samman de två, medan andra kommer uppleva det för första gången i samband med Destiny 2. Bungie har dock gett oss en nystart (på ett snyggt sätt!) för att nya spelare ska kunna komma in i storyn också. Att bara utgå från vaga formuleringar baserade på egna åsikter från det första spelet säger inte nya spelare någonting alls. De saknar kontext och får inga bra argument för varför Destiny 2 är så underbart. Nostalgin tar över och de fantastiska jämförelser och förbättringar som personen ifråga pratar om har bara kontext för henom, inte personen som får informationen.
När nostalgi fungerar som bäst
Självklart finns det otroligt positiva aspekter med nostalgin också, men precis som elden måste den hanteras på ett ansvarsfullt sätt. Annars kommer den göra mer skada än nytta. Jag är väldigt aktiv på spelkanaler på youtube och får min huvudsakliga information därifrån. En av mina favoriter när det kommer till spelanalys är bl.a. Gameranx, då de känns tillräckligt neutrala för att ge en rättvis bild av spelen de pratar om. Det kanske bara är så att jag håller med dem för det mesta, men jag vill tro att de har en så pass objektiv syn på speljournalistik att de kan ge en rättvis bild för ALLA som är intresserade av spelet, oavsett preferenser. Om de tar upp personliga åsikter motiverar de varför de känner så och åsikten blir så mycket tydligare. Deras objektivitet, oavsett om jag håller med eller inte, ger en så mycket tydligare bild av spelen ifråga och jag vet mycket bättre vad jag har att se fram emot jämfört med många andra.
Ett annat sätt att frossa i andras personliga minnen och åsikter är topplistor med de bästa vintervärldarna, de bästa bosslåtarna eller konstigaste skärpen – det finns något för allt och alla och vi ser det för vad det alltid borde vara; underhållning. Inte information.
Den bekanta känslan ger oss en effekt som går utöver själva spelupplevelsen. D.v.s. en högst personlig sådan som är unik för varje person. Men just på grund av detta, så är den många gånger oviktig eller rentav ointressant ur andra människors synsätt. Såvida vi inte går in på djupet på varför vi känner som vi gör, och vad det härrör från.
Jag började fulgråta när jag spelade Final Fantasy IX och Zidane bestämmer sig för att göra saker på egen hand. Musiken i samband med dialogen och det som händer var alldeles för bekant i mitt dåvarande tillstånd, så allt kändes alldeles för bekant. Det är egentligen en ganska generisk ’plot’ som använder mer än lovligt klassiska element vi sett så många gånger förut. Men musiken, tillsammans med händelserna gjorde allt så mycket personligare. Jag grät av lycka när den där speciella låten går igång innan Shagohod-fighten i Snake Eater. Jag tror de flesta, om inte alla, skulle skaka förbryllat på huvudet om de hörde det då det inte finns något som egentligen kan utlösa en så stark känsloreaktion i något av spelen.
Men jag har mitt liv i bagaget med mina egna personliga erfarenheter och Final Fantasy IX träffade på helt rätt ställe. Jag älskar Metal Gear-serien och efter att ha hört låten ifråga, som jag fullkomligt älskar (dels i egenskap av musiker), blev det en särskilt stark känsla. När jag sträckspelat från start, för första gången och slutligen kommer till just det där ögonblicket är känslorna starka. Att klockan var sex på morgonen och jag förmodligen var övertrött kan ha spelat in också. Men det är i slutändan bara min personliga upplevelse av det. Att påstå att Final Fantasy IX och Snake Eater är tårdrypande spel som väcker starka känslor vore en lögn. Om jag skulle nämna det tillsammans med den här förklaringarna skulle läsare som inte delar mina erfarenheter förstå så mycket bättre.
Jag är en sån där tråkig person som föredrar ”praktisk” information när det kommer till spel och det som intresserar mig mest är spelmekanik, design och dramaturgi. Att prata om storyn kommer bara riskera att spoila saker och jag kommer fortfarande bara ge en väldigt personlig bild av vad jag tycker om den då den kan påminna mig om en massa andra saker. Ett spel kan ha hur hög upplösning och detaljerade texturer som helst, men om det inte levererar vad det avser kommer det inte vara bra. Uncharted-serien har medioker gameplay, men en spännande story och fantastiska animationer och röstskådespel. Bayonetta har en ganska trist och generisk story, men ett fantastiskt gameplay. Båda spelen gör vad de valt att fokusera på alldeles lysande. Det ena bygger på story och filmsekvenser, det andra bygger på gameplay.
Om jag spelar ett spel måste jag kunna gå in med rätt mentala inställning till det. Att gnälla på att rollspelselementen är dåliga i Street Fighter V är ju lite dumt då spelet aldrig har försökt vara det. Pratar vi om knapprespons, framerate och gameplay är vi inne på rätt spår. På samma sätt kan vi inte kritisera Final Fantasy-serien för att ha dåligt plattformande eller Gradius V för att ha dåligt röstskådespel. Om vi fokuserar på fel sak kommer givetvis bilden av spelet bli missvisande. På samma sätt har vi nostalgin som stör vårt omdöme, dessvärre på ett mycket mer undermedvetet sätt.
Nostalgi är ett starkt verktyg, men det måste användas rätt. Som privatperson är det bara att frossa i det, men var medveten om att din åsikt om något som nostalgin berör kan bli väldigt missvisande och personlig. Vad som är fantastiskt för dig kan vara enormt tråkigt och bortkastat för någon annan. Ta bara en titt på den fandom som finns för Sonic och vad för typ av spel han har fått på sistone. Undantaget som bekräftar regeln är ironiskt nog spelet som rakt av bygger på nostalgi – Sonic Mania. De går tillbaka till pixelgrafik och bekanta banor, allt för att återuppväcka de där varma minnena som så många Sega-ägare fick på 90-talet.
Nostalgin är vår mentala vän som påminner oss om forna dagar av fantastiska äventyr, upplevelser och känslor. Det är dock även din fiende om du försöker förmedla något till någon annan.
Skrivet av Nakadai Sundström – Gästskribent
