Hem ArtiklarKrönika ”Förnuft är rakbladstunt” – En årskrönika (med en handfull av selfies)

”Förnuft är rakbladstunt” – En årskrönika (med en handfull av selfies)

av Emil Johansson

För att citera den svenska översättningen ur öppningen till av en av de bästa prologerna någonsin satt på film – The Libertine (2004): “Tillåt mig att vara uppriktig redan från början”.
De första raderna ni läser nu skrevs redan i juli, närmare bestämt kl 23:04 den andra juli, 2019. Detta för att jag inte ska glömma bort ett par saker som skett under året. Man glömmer så lätt saker som sker i nuet, saker man tänker: “Äsch, det där var kanske inte så stressigt ändå”. Människan förtränger för överlevnad. Det är naturligt, för att inte säga fascinerande.


Eftersom jag är en man som är svag för bra citat så lånar jag ett som egentligen är titeln på min vän, Josh Hadleys krönikeserie, för att beskriva mitt eget konstnärskap, särskilt under 2019:

Sanity is Razor Thin

Förnuft är rakbladstunt” – men ni anar nog inte hur tunt det är.

I skrivande stund har jag inte hunnit ta en kall sommaröl på en varm uteservering i eftermiddagssolen än, jag har endast en gång hunnit bada (med flit) och endast en gång har jag haft ro att lägga mig i gräset och läsa en av alla de böcker jag hade redo för sommarläsning. Vet ni varför? Det kanske ni gör i viss mån. Många av er vet nog att  jag har varit upptagen senaste tiden. Jag har haft en hel del personliga problem att hantera, en del hälsomässiga snedsteg och en jäkla massa med administration för de två filmer jag gjorde under 2018. Folk tänker nog inte på det, men att hålla på med film är inte bara att skriva, filma och klippa den. Sen ska du nämligen bestämma vad du vill göra med den. Då kommer funderingarna om hur den ska släppas. Gratis på en Youtube-kanal, kanske på det lite högre ansedda Vimeo eller för en blygsam kostnad på diverse streamingtjänster. Detta kan komma att ta tid, särskilt som indiefilmare; upp till ett extra år på produktionen för du själv ofta måste sköta allt. Oförståelsen för detta bland publik och (lustigt nog) andra filmare är slående stor, jag kan inte begripa hur man missar det om man vill bli tagen seriös eller nå någonstans överhuvudtaget. Visst behöver man inte sköta det på det viset men att människor som ändå håller på med samma sak som en själv inte kan sätta sig in i det tankesättet förstår jag bara inte. Det är på gränsen till ignorant om man dessutom påstår sig vara en filmare med flera filmer under bältet, då oftast släppta via snabbt utprintade (ibland hembrända) DVD:er. Jag uppmuntrar till själv-distribution, men då kommer än mer tid gå till det jobbet istället för nästa projekt man kanske vill göra, men det är en del av processen, lev med det. Låter jag bitter eller arrogant? Absolut, men ni har ingen aning om hur många människor det är som tror det bara är att skicka ut sin film på första bästa plattform och sen inte fattar varför de inte blir uppmärksammade. Mina filmer har blivit det i rätt kretsar och det ligger inget annat än hårt men smart/effektivt arbete bakom. Du kan arbeta hårt men fel och det kommer fortfarande inte lyckas. Arbeta aldrig bara hårt. Tänk efter, överväg alternativ, undersök – det hjälper, tålamod är en dygd. Man blir nästan blind av alla möjligheter, men i ett ödets ironi, på samma sätt som publiken blir av just alla dessa möjligheter. Friheten att kunna välja vad man vill ta del av är fantastisk men också begränsande, i viss mån åtminstone, om man inte aktivt söker nya ”outlets” eller ”marknadsplatser”. Hur många streamingtjänster ska en människa behöva egentligen för att kunna ta del av så mycket av någorlunda variation som möjligt?

En tillbakablick och påminnelse från slutet av 2017. Jag regisserade igen för första gången på länge. I år släpptes den filmen i det skick den blivit liggande i en lång tid. Ni kan se den gratis här.

När jag sökte efter plattformar som passade för våra alster var det ett steg in i en djungel jag aldrig tidigare hade sett från insidan på liknande vis. Alla olika krav, regler, kriterier, kontrakt-typer, etc. Kanske är det tur att det vi hade gjort kunde klassas som skräck- och, tydlig, genrefilm, för det är genrer som ständigt blomstrar (ibland som ogräs) och har en väldigt tacksam och ofta kärleksfull publik. Hade vi gjort ett regelrätt drama på ca tio minuter hade vi garanterat haft det mycket svårare att få ut det bland faktiskt intresserade och engagerade tittare.

Mig veterligen finns det inga streamingtjänster för endast dramafilm. De flesta är nischade för genrefilm (särskilt skräck och sci fi) vilket är ett dubbeleggat svärd.  Jag tog mig in med skräck, men är det allt jag vill göra, om inte, vart vänder jag mig då? Visst känner jag till ett par icke-genrebaserade plattformar, jag undersökte ändå möjligheterna när jag letade för skräckfilmerna och även en del av de mer nischade tar emot genrer som regelrätt drama, men det är glest därute. Jag kommer alltid vara tacksam till skräckgenren, den gav mig vänner och möjligheter bortom vad jag trodde jag skulle ha chansen till. Det är inte så att jag ”slagit igenom” och blivit ”ett namn att lägga på minnet”, inte i närheten och kommer heller aldrig inbilla mig så. Det kanske beror på hur man definierar ”att slå igenom”, men inte enligt mig, inte alls. Men redan nu oroar (starkt ord) jag mig för att jag i framtiden kommer vara fast i genren som många större och bättre än mig före mig blivit, trots tappra försöka att slita sig loss (eller bara få nosa på något annat än skräck en kort stund). Skulle ett drama jag verkligen vill berätta få fotfäste och i så fall var, än mer – skulle jag lyckas berätta en sån historia överhuvudtaget? Jag vill tro, till och med våga påstå, det då min början var i teater och drama och inte i underhållande ”våldsporr”. Missförstå mig inte! Som jag skrev är jag för evigt tacksam till skräck och kommer alltid ha kvar en fot där oavsett vilken annan genre jag ger mig på. Men jag vill kunna sträcka på mina vingar och se vart de kan bära mig i en värld av idéer och möjligheter. Vad är jag faktiskt kapabel till att skapa? Vi får se vad för möjligheter 2020 har att bjuda på.

Vi kan kika närmare på en grej som många kanske skulle kalla för dödfött redan från början idag: fysisk media. Det är nämligen så att folk fortfarande samlar på VHS, DVD och Blu-Ray på samma sätt många fortfarande köper vinyl eller fysiska spel. Det känns helt enkelt bra att hålla något konkret i handen, veta att du har det oavsett vad som sker i framtiden – om nu inte skivan endast innehåller en .exe-fil för en klient eller liknande, något jag råkade ut för med Duke Nukem Forever (2011) när jag inte hade en internetuppkoppling. Jag är inte för piratkopiering, men om inte företag erbjuder ett hållbart sätt för konsumenter att behålla de spel de betalar för få finns inte mycket annat att göra än att säkerhetskopiera via emulering och piratkopiering. Många äldre spel finns endast kvar idag tack vare att privatpersoner har kopierat originalkoden från en sliten spelkassett och lagt upp den på internet. Det backar jag upp till fullo och samma gäller film, musik och böcker – all kultur och media som kan bevaras i själva verket. För att citera tv-programmet Mystery Science Theatre 3000 (1988 – 1999) som delade denna åsikt:

Keep Circulating The Tapes.

Folk som samlar på fysisk media gillar även att äga modern film på det viset. Men eftersom kortfilmer och många indiefilmer endast släpps digitalt så riskerar dessa att försvinna i framtiden, många filmer har redan gjort det efter att t.ex Amazon rensat bland sitt utbud på Prime. Jag känner några av de drabbade som uttryckt sin sorg och totala uppgivelse för detta slag under bältet, en nådastöt i en redan döende scen. Dock rensar inte Amazon bland de större våldsammare filmer som drar in mycket mer pengar än de mindre, de finns fortfarande tillgängliga så dubbelmoralen är inte lite uppenbar. Men vi är vana, bara trötta. Jag fick ett mail häromveckan från våran brittiska distributör som höll på att sälja in en samling där två av våra filmer ingick till japanska Amazon som hade bett oss censurera innehållet i en av de jag varit med och producerat. Distributören valde då istället att helt dra tillbaka samlingen och meddelade på sin hemsida att boende i Japan kunde utan problem och censur streama hela samlingen på Vimeo istället för att vi censurerade något alls för Amazon. Jag är evigt tacksam för deras val och lär backa upp dem i alla liknande lägen i framtiden. Även ett bolag som Troma och Lloyd Kaufman kämpar mot att jättar som Google och Youtube svingar sina klubbor genom att blocka och censurera deras filmer på så många ställen de kan komma undan med. För att fira sina 40 år i branschen så laddade Troma själva upp i stort sett hela deras bibliotek på Youtube, gratis med reklam, för ett par år sedan. Flera av dessa filmer har under åren plockats bort på grund av “olämpligt innehåll”. Det här sker många kanaler på just Youtube, men detta har varit genomgående för Troma under åren med biograf- och videobutikskedjor som plötsligt vägrat visa deras filmer – trots tidigare kontrakt eller tidigare tillåtna visningar. Många spår leder tillbaka till bolag som Google, Youtube och Blockbuster som inte vill förknippas med mycket av det som erbjuds från det oberoende hållet. Vår egen film Unplanned Parenthood (2018) drabbades av detta eftersom vi har ett avtal med Troma och skulle visa den på TromaDance 2019, deras egna filmfestival. Men kort innan festivalen skulle gå av stapeln (eller om den precis hade börjat) fick Troma reda på att de inte fick nyttja lokalen de hade hyrt till fullo, de skulle bli tvungna att lämna platsen timmar innan det schemalagda avslutet. Indiescenen har alltid och kommer för alltid spottas på, att vi torkar bort loskan med ett leende på läpparna är det bästa sättet vi kan visa vår eviga trots på. Det är ett “vi” och “dom”; ansvaret att det blivit så ligger inte på oss. Tro mig – vi har försökt att accepteras i många år.

Mottagandet på just Troma har visat sig vara riktigt bra, så till den grad att Lloyd Kaufman själv tweetat om det. Jag ska inte säga att jag inte är stolt över vad vi åstadkommit.

Men vad har detta med fysisk media att göra!?” kanske ni skriker på mig nu. Fullt förståeligt. Vi kan “undvika” censur genom att dra tillbaka innehåll från diverse sidor, men snart kanske plattformarna för oss att visa våra saker på är minimala och då föredrar många att bara ha “de farliga filmerna” i hyllan i säkert förvar. Detta är något vi jobbat på länge och vi har fått ut en av våra filmer på en DVD i Kanada, dock inte utan problem och lite suspekta omständigheter. Detta är något vi gärna undviker i framtiden även om vi upptäckte att folk sett vår film via just denna DVD och det är alltid kul när man märker av att det man gjort ses av folk. Vi håller fortfarande på med en DVD-deal för Tyskland, men snubben som äger det bolaget har en heltidsjobb, en splittrad familj och mängder av andra projekt som står i kö före oss. Han sköter i princip allt ensam och man kan inte klandra honom för att saker och ting tar tid, dessutom levererar han alltid kvalitativa produkter när de väl kommer ut.

För att locka folk att spendera sina surt förvärvade kronor på något som en fysisk utgåva sätter vi ihop så mycket extramaterial som vi kan: bakomfilmer, bortklippta scener, kommentatorspår, etc. Vi ser även över möjligheterna att inkludera planscher och klistermärken, allt för att göra det värt att faktiskt äga för den intresserade. Det känns konstigt överhuvudtaget att kränga ens egna grejer, en väldigt olustig känsla att få någon att spendera pengar på något de själva inte bett om som är till för att roa som kanske inte alls faller i deras smak, jag ryser bara jag tänker på det. Att göra en film är väldigt utlämnande, man öppnar upp sig för all möjlig form av spott och spe, men också otroligt fina lovord och beröm, men ångesten är så gott som oundviklig om du inte är lite väl naiv och precis som med lite scenskräck och fjärilar i magen innan man ska gå upp på scenen eller hålla tal så tror jag att nervositeten är nyttig. Den håller en grundad, jordnära och förhoppningsvis realistisk.

Självtagen promobild inför en podcastintervju med Kettle Whistle Radio.

Nu, i slutet av året, har de två kortfilmerna jag regisserat under 2018 – 2019 blivit upplockade av flera distributörer, kontrakt har skrivits på, festivaler har avklarats och filmerna är nu så gott som klara att “överges”. Det är inte förrän nu jag faktiskt kan blicka ut över framtiden och ponera över vad jag vill ska komma härnäst, helt enkelt ta tag i det konstnärliga i film igen. Administrationen är en enorm del om man vill att folk ska se vad man gjort, vare sig det är festivaler eller streamingtjänster, allt det måste skötas om man vill nå ut med sin film. Sköter man allt själv (vilket många indiefilmare snabbt lär sig att de kommer behöva göra) så kommer man definitivt behöva lära sig lite om allt, bara så man har en översikt på vad allt man kan stöta på under jakten efter sin publik, särskilt den som vill betala för sig. Vad för licenser gäller för vad och var, hur får man använda sig av det, får man ta betalt för sin produkt om man väljer att använda saker under olika licenser – det är en rättighetsmässig härva som skrämmer bort de allra flesta intressenter, men vikten av att bara kunna minsta lilla kan hjälpa lång väg vid rätt tillfälle.

Inspelningstillfället är oftast kort och snabbt över, intensivt ja, men själva nötandet kommer sen som ni kanske förstår. Vem som helst kan skriva ihop ett manus, oavsett korrekt format eller erfarenhet – vem som helst kan få ner text på ett papper som berättar vad som ska ske i scenen. Många gillar inte skrivprocessen, tycker den är tradig och långsam, men den är bra att börja i för tålamodets träning, särskilt om man inte har en läggning för juridik eller administration, för det kommer förr eller senare och har man inte en vän som gillar sånt kommer inte nötandet bli lättare och tålamodet kommer tryta snabbare.

Självklart uppskattar jag en snabb producent eller författare som kan starta upp en produktion nästan omgående, men om inget är i ordning kommer inget heller bli bra. En del saker kan man skjuta från höften och ett väloljat team kan klara av sånt utan problem. Allt beror förstås på projektets storlek och hur noggrann man vill vara, men vill man göra en bra film bör det understrykas att förberedelse, kommunikation och rätt folk på rätt plats är nödvändigheter. Vill man rätt och slätt bara göra en film så är det helt enkelt bara att börja – skriv ner ett par scener på servetter, grabba tag i dina motvilliga aktörer (alias familj och vänner), grabba tag i mobilen och börja filma. Bara gör det! Det är en start som jag utan tvekan uppmuntrar, men den filmen kanske inte köps upp eller visas på festivaler men det är inte heller vad du i det läget räknat med hoppas jag.

I grund och botten är det bara film och det finns mycket viktigare saker i världen än film. Men kontentan är den att ha kul, men vill du få ut mer av det du skapar så kräver det mer av dig på alla tänkbara sätt. Det är sällan kul och risken att göra någon upprörd är stor, många glömmer bort att skilja på privatliv och jobb, inte konstigt i konstnärliga sammanhang jo för sig.

Det har funnits många tankar under året om vad jag vill skriva om när det väl var dags för en årskrönika. Som jag skrev i början av texten skrev jag de första raderna redan i juli för att inte glömma de tillfällen man annars så lätt förtränger, ni får därför ursäkta min sporadiska spretighet. Det har varit svårt, fruktansvärt i vissa fall. Inte bara på grund av film och poddande, utan för en sviktande hälsa och en lite dimmig framtid som inte riktigt ligger i mina händer. Att göra film, från att hjälpa en glad amatör som inte riktigt inser att det är just vad han är till att utbyta mail med namn som jag aldrig jag trodde skulle finnas i min kontaktlista, har delvis hjälpt mig genom ångesten, men jag har heller aldrig varit så trött på film som jag är nu – både att göra och se. Det är en glädje jag absolut vill få tillbaka och som ett par i ett förhållande som ska göra precis allting tillsammans tror jag att balans är nyckeln till det mesta i livet. Paret behöver antagligen egna liv och saker att göra på egen hand för att inte börja irritera sig på varandra; jag behöver göra annat än att skriva, podda och filma. Detta innebär förstås inte att ni kommer gå miste om ert “o så nödvändiga” Emil-content under första kvartalet av 2020, självfallet inte. Poddavsnitt finns inspelade (av Cultpodden, som vi för övrigt startade i februari i år och som ni alla gett fantastisk kärlek till – vi kommer vara evigt tacksamma för ert enorma stöd) och ett par krönikor är så gott som redo att publiceras, jag kommer hela tiden finnas kvar och aktivt göra saker bakom ridån för att kunna ge er innehållsrikt material värdig er tid, kära läsare.

Kanske tycker ni att jag inte alls förser er med underhållande material och bara tagit upp er, faktiskt, värdefulla tid nu under högtidernas timma. I så fall tackar jag ändå för att ni kanske skummat igenom det här och uppmuntrar er definitivt att gå tillbaka till er familj eller de ni nu valt att spendera er tid med. Förhoppningsvis har i alla fall mitt och Mattias galna upptåg med att göra ett mini-avsnitt som en liten nördkalender för varje dag fram till julafton underlättat resorna till jobbet eller skolan en aning. Om inte får ni så gärna komma med feedback till oss så tar vi det med oss för framtiden.

”Vad är det här?”
Vi kan kalla detta en teaser för vad som komma skall. Jag råder er att följa regissören Phil Stevens om ni vill veta mer.

Nu vill jag ju inte lämna er med en alltför dyster (om än realistisk) känsla i kropp och sinne. Emellan allt jobbigt så har såklart mycket kul skett, varav vissa av dessa saker jag redan belyst. Att få jobba med vissa helt otroliga människor utan vars inblandning saker och ting kanske inte blivit gjorda, att göra sanslösa cameos i andras filmer på andra sidan världen, att få gratulationsmail från folk man ser upp till, att intervjuas för det skräp man snickrat ihop med hjälp av fjälster och latex är för mig väldigt oumbärligt och otroligt ödmjukande – jag kommer aldrig ta det för givet och jag kommer för evigt vara tacksam. Ibland kan jag uppfattas som pretentiös, arrogant eller högfärdig; utav dessa tre går jag med på att jag i vissa fall är arrogant, kanske till och med pretentiös då och då, men aldrig högfärdig. Den som påstår det kan jag garantera är en oerfaren, inkompetent, avundsjuk eller, kanske bara en dum fan och får gärna säga det till mig i person. Inte för en fysisk konfrontation, jag vill bara veta vad som ligger till grund för ett så ynkligt uttalande. Jag har hört det från människor som jag alltid har ett passande ordspråk för: “Skit i ena handen och önska (eller genuint tro som många av dem verkar göra) i andra och se sedan vilken som fylls först.” I mitt fall kan man väl säga att jag har en orolig mage medan jag håller Lloyd Kaufman i handen; mannen som gav explosiv diarré ett ansikte.
Men vi ska lämna den här krönikan med stjärnan i topp och glöggen i kopp – så tack ni som följt vad vi gjort under året, kära läsare. 2020 står vid dörren och bara väntar på att få ta plats med ett nytt decennium. 

Foto:
David Eric Nilsson

Hoppas musten runnit, pepparkakorna knaprats och klapparna uppskattats.
Själv sitter jag förhoppningsvis med en stor kopp stark hemmagjord glögg, underbart sällskap och lite annat smått och gott uppdukat framför mig. Nästa år tycker jag vi alla ska sikta på mindre ångest, fler framgångar och framförallt en god hälsa. Vi kommer alla behöva kämpa för de målen på våra olika vis, men det kommer vara värt det i slutändan – tro mig, jag vet.

Som ett avslut på året låt mig bjuda på min favoritversion av den klassiska julsången Silent Night, framförd av Raya Yarbrough och Bear McCreary. Otroligt skört och sanslöst vackert – precis som förnuftet.


Tack för er värdefulla tid, kära läsare.

Gott nytt år på er!

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar