Hem ArtiklarKrönika Emils fem favoritalbum att skriva till

Emils fem favoritalbum att skriva till

av Emil Johansson

När jag skriver en krönika, en recension eller ett manus – ja, vad som helst egentligen, så vill jag gärna ha bakgrundsmusik. Inget som stjäl min uppmärksamhet, utan något som fungerar lite som en väldesignad tapet som binder ihop ett rum med annars väldigt kala och döda väggar. Fyra väggar och ett tak gör inte hem, det ansvaret faller delvis på tapeten (och övrig inredning förstås).


Känslan en tapet kan ge ett rum kan vara avgörande för vad som sedan görs i detta rum, så det är bra att ha olika tapet i olika rum. Ibland vill man kanske ha en helsvart eller blommiga bordar, allt beror på känslan man vill uppnå. Är min halvtaskiga jämförelse tydlig?

Beroende på vad jag skriver så behöver jag helt enkelt olika typer av musik, olika typer av tapeter. I många fall har jag fondväggar i mina rum – många olika känslor i ett och samma rum; en spellista med olika typer av musik på helt enkelt. Men ibland vill man bara ha ett klart och tydligt rum, ett rum där man vet vad man får. Ett rum där man kan vidhålla en specifik känsla konstant. Där kommer album in; i mitt fall särskilt soundtracks. Om jag fortsätter med tapetseringstänket så vill jag inte ha en för plottrig tapet, med massa mönster och franska liljor, utan något rent. Jag vill alltså inte ha en spellista eller ett album med sång då det distraherar mig från min egen inre röst, som försöker skriva ner vilken tanke jag än försöker få på pränt. Det utesluter inte album med sång, men det får inte vara huvudfokuset.

Så jag tänkte dela med mig av fem album, utan inbördes ordning, jag ofta låter gå på repeat när jag skriver. Låt oss börja!


  1. Maniac (2012)

    Många soundtracks till skräckfilmer har stingers och jump scares inkorporerat i sina kompositioner. Därför kan det vara svårt att hitta ett soundtrack från en skräckfilm som inte känns som att det försöker återberätta det visuella via sitt eget medium; eftersom dess syfte ofta “endast” är att förstärka det som sker på duken.
    Musiken till remaken av Maniac gör inte det, snarare tvärtom. Det målar upp något större och grandiost som fyller upp filmens ljudbild istället för att bara understryka vad som än sker; mord eller inte. Inspirerat av 80-talet, eller snarare av vår nostalgiska tillbakablick av neon och syntar, så målar kompositören Rob upp vad jag endast kan förklara som en färgstark bild som kompletterar det hårda mörker och de starka kontraster som filmen erbjuder.

    Man gungas in i en resa som snart trollbinder lyssnaren på ett sätt jag personligen inte funnit någon annanstans, det påminner om en perfekt berusning, där alla kemikalier i kroppen bara fallit på plats och funnit frid. Det är svårt att inte drömma sig bort när man lyssnar, och för mig är det perfekt när jag skriver. Albumet avslutas med låten Juno, den enda med tydlig sång av sångerskan Chloë Alper, som inte bara leder en ur filmens dystra ton, utan även försiktigt smeker lyssnaren för att säga: “Du – det är dags att vakna nu”. Otroligt vackert.

    Smakprov på musiken från Maniac här.

 

  1. Pathologic 2 (2019)

 

Debatten om spel är konst dum. Spel kan tveklöst vara konst. Om någon ifrågasätter det finns det alltid ett par spel jag slänger upp som exempel: This War of Mine, The Void, Journey och särskilt, Pathologic 2. Spel som medium är byggt med sitt främsta syfte att underhålla, kanske är det därför många kritiker anser att det är ett konstfritt medium; frågan om underhållning och konst alltid är separerade är en fråga för en annan dag. Dessa kritiker har uppenbarligen aldrig spelat eller förstått syftet med ovannämnda spel. Deras främsta syfte är inte att underhålla, utan mer att ifrågasätta sina spelare och får dem att överväga mer existentiella frågor, än att bara tas sig från a till b och “vinna”. Bristen på en ren vinst kan nog avskräcka många, men då har man missat syftet.
Oavsett så kan nog ingen neka att musiken i särskilt Pathologic 2 väcker något djupt rotat inom en. En känsla av att precis allt är brådskande, men att oavsett vad du än väljer att göra så kommer du vara otillräcklig. Det är få gånger jag stött på ett soundtrack som lyckas frammana samma desperata och frustrerande känsla som verket det härstammar ifrån.
Det hela utstrålar en utomjordisk och främmande känsla som är ytterst svår att sätta fingret på. En kompott av stilar och genrer från all världens hörn och ett språk som inte påminner om något, i alla fall inget som jag är bekant med. Du känner dig som en främling på bästa, och ibland värsta, tänkbara sätt. Imponerande.

Låt mig påpeka att jag särskilt syftar till musiken av Vasiliy Kashnikov, då Pathologic 2 även har ett soundtrack av neofolkbandet Theodor Bastard. Deras soundtrack innehåller ett par låtar som tveklöst avger samma känsla som Kashnikovs, men på det stora hela så räcker de inte riktigt ända fram; detta enligt mig, ingen objektiv sanning.

Smakprov på musiken från Pathologic 2 här.

 

  1. Lost Themes (2015)

 

Merparten av den här listan är soundtrackalbum av den enkla anledningen att de sällan innehåller sång. Men det finns förstås artister som gör instrumentalmusik, och kul nog faller John Carpenters album Lost Themes mittemellan ett instrumentalt album och ett soundtrack.
Carpenter är mest känd som regissör för klassiska kultfilmer som Halloween och The Thing. Vad folk kanske inte tänker på är att han även ofta gjort musiken till sina filmer, ibland tillsammans med kompositören Alan Howarth. Det fantastiska med att Carpenter ofta gjort sina egna soundtracks är att han då vet exakt hur han vill “rama in” det visuella, hur musiken ska komplettera och med det lyfta det övriga till nya nivåer; allt med samma ton och vision. Min lilla jämförelse med musik som en tapet kommer från mannen själv som beskrivit musiken till sina filmer som just det – en tapet.

Tack vare att han vet vad han vill berätta både med det visuella och audiella så har han alltid kunnat skapa fantastiska stycken som passar filmerna som handen in handsken. Med flertalet ikoniska teman under bältet är det då inte konstigt att hans första album som inte är ett soundtrack lyckas leverera med varje låt. Om alla låtar på detta album (och Lost Themes II) är temalåtar som aldrig hittade en film att höra hemma med är svårt att säga, men det skulle lika gärna kunna vara fallet. Dock känns det billigt att påstå det, men jag kan inte hjälpa det – nästan varje låt känns som att den skulle passa in på en icke existerande Carpenter-film som jag personligen hade älskat att se!

Det finns många artister som blivit ett med sina instrument; vissa mer än andra. Carpenter är ett med sina syntar; en maestro som skapat världar av digitala instrument som inte bara gör sig perfekta som soundtracks, utan även kan stå egna ben utan problem. Visst är några av soundtracken skräddarsydda efter vad som sker på duken, Halloween är praktexemplet och faller fint ner på det där viset jag tidigare nämnde gällande skräckgenren. Men Lost Themes är tveklöst ett album som klarar sig på sina egna meriter. På tal om Carpenter…

 

Smakprov på Lost Themes här.

 

  1. The Hateful Eight (2015)

 

(Spoiler för ödet av en karaktär)

Carpenter regisserade som sagt filmen The Thing, en film han inte direkt gjorde musiken till så mycket som han pusslade ihop stycken han fick komponerade av den nyligen bortgångne mästaren Ennio Morricone (1928 – 2020). Resultatet är lågmält och rysligt, kanske aningen lite väl lågmält för att hamna på den här listan.
Vad som är intressant är att Morricone använde delar av sin komposition till The Thing när han gjorde soundtracket till Quentin Tarantinos västern The Hateful Eight, som även den har Kurt Russell i en av huvudrollerna. Jag kan missminna mig, men jag tror faktiskt att musik från The Thing används under dennes ganska så råa dödsscen. Vore inte det poetiskt, så säg!

Det här är ett album jag köpte på vinyl så fort det släpptes, något jag sällan gör. Samma gällde filmen. Jag såg den på bio och så fort den släpptes på Blu-ray så köpte jag den. Någon del i mig ville in i den där ödesdigra stugan mitt ute i ödemarken så snabbt som möjligt igen, studera karaktärerna och det fantastiska bildspråket, ren och skär njutning. Till den njutningen hör även soundtracket hemma, som är en intressant mix av komponerade stycken, mer vanliga radiolåtar och musik som spelades in live under själva inspelningen. Allt det ackompanjerat av några väl valda repliker ur filmen, på samma sätt som många andra soundtrack från Tarantino-filmer är.
Sätter man igång ett Tarantino-soundtrack är det svårt att bara stänga av, för det känns verkligen som att man avbryter någonting på det mest ohövligaste av vis. The Hateful Eight är inte annorlunda för börjar man lyssna vill man göra det till slutet.

Morricones bidrag skiljer sig ganska kraftigt från hans tidigare verk men känns trots det fortfarande troget både han själv och genren han kanske är mest känd för. Det är tungt och segt, släpar sig fram på ett klumpigt vis som påminner om en elefant som löper amok i ett fullsatt cirkustält – allt med en graciös, rå ton. Det är inte Morricones bästa, långt ifrån, men det är definitivt ett av mina favoritval när jag ska skriva.

 

Smakprov på musiken från The Hateful Eight här.

 

  1. Tron: Legacy (2010)

 

Tron är en sån där filmserie som antingen älskas eller helt glömts bort. Visst har jag träffat folk som ogillar filmerna, men ingen vad jag vet som hyser något direkt hat mot dem. Första filmen var revolutionerande på sin tid, så till den grad att den diskvalificerades från Oscarsgalan på grund av att de hade använt sig av dataeffekter – jo, det är sant!
Dess uppföljare, Tron: Legacy, var en tidig användare av att föryngra en av sina skådespelare (i det här fallet Jeff Bridges) med hjälp av digitala medel. De har aldrig varit några stora succéer, men har alltid varit innovativa.

Däremot var musiken i första inte den mest superintressanta. Helt ärligt så minns jag den inte på rak arm. Inte dålig, bara lätt att förglömma. Annat är det med soundtracket till Tron: Legacy som gjordes av den franska duon Daft Punk. Det kompletterar resten av filmen på ett sånt sätt att det till och med skiner över själva filmen i sig, som i sig inte heller var särskilt dålig, men lite av en besvikelse.

När den kom jobbade jag i något vi på den tiden kallade skivbutiker, barn. Vi sålde många fler exemplar av soundtracket än filmen. Det gick till den nivån att vi bytte ut de senaste Eminem och Rihanna plattorna och spelade soundtracket i butiken istället för vad som då var de stora radiohitsen. Folk kom faktiskt fram och frågade vad det var vi spelade och i många fall så köptes ett exemplar på studs. Enda anledningen till att vi slutade spela soundtracket var för att vi tillslut fick sälja vårt demoex.

För de som inte är så förtjusta i Daft Punks techno/electronic-stil så kan jag med glädje meddela att det är något annorlunda detta, trots att det märks att fransmännen ligger bakom det hela. Ett par låtar, skapade för väldigt specifika scener, känns som något de skulle spelat upp på en vanlig konsert. Medan andra låtar är mycket mer grandiosa och storslagna, så till den grad att det skickar rysningar längst min ryggrad. Det är ett fantastiskt album som bör upplevas med bra hörlurar eller ett fantastiskt högtalarsystem. Det här vill ni inte missa.

Smakprov på musiken ur Tron: Legacy här.


Vilka är några av era favoritalbum? Skriv gärna nedan!

Du kanske också gillar

Lämna en kommentar