Halloween är nog min favorit-högtid. Inte för att det egentligen är en högtid i Sverige, särskilt med tanke på att jag rent traditionellt föredrar Alla helgons där vi minns de som inte längre finns med oss. Men Halloween…. Det är då vi kan fira skräck och avsky i alla dess former.
Så idag vill jag ge er några rekommendationer ni bör kika närmare på eller återbesöka under kommande skräckmånad. Vissa är uppenbara men jag tycker fortfarande att man bör slänga en liten kikare på dem, andra har ni kanske aldrig hört om alls innan och det kanske är just de som ni verkligen bör kolla in.
Spel
Ibland ska en låst dörr förbli låst… Ett av de där tillfällena i spel som får en att känna på djupet.
- Call of Cthulu: Dark Corners of the Earth (2005)
Visst fick vi två nya H.P. Lovecraft-inspirerade spel kort efter varandra med Call of Cthulu: The Official Video Game (2018) och The Sinking City (2019), men inget av dem kom i närheten av atmosfären i Headfirst Productions Dark Corners of the Earth. Visserligen mer baserat på Lovecrafts novell The Shadow Over Innsmouth (1936) än den titulära The Call of Cthulu (1928), men det finns inte många regelrätta adaptioner av specifika verk av Lovecraft för det är helt enkelt väldigt svårt att få det att funka. Till och med i skriven form är många av författarens texter bristfälliga, hans styrka var fantasi och jämförelser med samtiden (som dessvärre ofta var väldigt rasistiska).
Dark Corners of the Earth har en fantastisk första halva och en, minst sagt, bristfällig resterande andra halva. Ambitionerna var stora och vad som återstår är ett spel som är lika mystiskt som många av entiteterna i Lovecrafts egna historier.
Se till att ni köper GOG-versionen och inte den tekniskt katastrofala utgåva Steam sitter på.
Så många gånger jag lagt benen på ryggen efter att ha stött på de här…
- Amnesia: The Dark Descent (2010)
Sugna på mer Lovecraft-inspirerad skräck? Det finns en hel uppsjö, det gäller bara att hitta de bästa av dem och Amnesia var en av de stora för snart tio år sedan. Utvecklat av den svenska studion Frictional Games, som innan dess hade gjort Penumbra-serien och som efteråt gjorde det filosofiska skräckspelet Soma (2015), fick de ett enormt genombrott på skräckscenen där de redan gjort sig ett namn med Penumbra. Det är imponerande hur de kunde ta något som nästan var parodiska schabloner på genren och göra dem fruktansvärt otäcka igen: minnesförlust och ett stort mörkt slott. Det handlar om hur man använder dessa “tropes” och Frictional visste precis hur de skulle snickra ihop något fruktansvärt otäckt med små medel.
Vill ni spela ett spel som fick mig att gråta av ren och skär skräck behöver ni inte söka vidare? Vill ni inte gråta så kan ni istället kolla in den fristående uppföljaren Amnesia: A Machine for Pigs (2013) utvecklat av The Chinese Room.
Kassettband driver handlingen framåt och för varje du hittar blir klumpen i halsen större…
- ANATOMY (2016)
Amnesia må vara ett spel av en indiestudio, men ANATOMY är ett indiespel från en “ensam” utvecklare. De senaste åren har flera ensamma utvecklare på skräckscenen poppat upp, vissa riktigt bra, andra fruktansvärda människor som utnyttjat Steam Early Access för att tjäna en snabb hacka. Men Kitty HorrorShow har ständigt visat sig vara en utvecklare att följa och ta del av. Hennes historier är udda och sätt att berätta dem på snudd på unika. ANATOMY var det spel som gav mig en mindre existentiell kris när jag var klar med det, och det är man snart då det klockar in på under en timme, dock med flera slut så man har anledning att spela igen. Att utforska ett hus utan att veta vad som väntar runt hörnet och aldrig veta om man är i faktiskt fara eller inte kan driva vem som helst till vansinne, ovetskap och rädsla för det okända är den renaste och äldsta formen av skräck. När något lyckas skrämma dig på ett okonventionellt vis vet du att det tagit sig under skinnet på dig…
Låter er inte luras av hur upplyst eller trist det kanske verkar, det här spelet gömmer mycket under huven.
- Stories Untold (2017)
Kanske är någon av våra läsare gammal nog för att komma ihåg “text adventures” där man helt enkelt spelar via att läsa en text som beskriver vad som sker omkring din karaktär och du bestämmer vad som ska göras genom att skriva in textkommandon. För en yngre publik kanske inte detta låter särskilt spännande, men det är snarare tvärtom, när du väl sitter där och världen börjar måla upp sig framför ditt inre har du aldrig varit så involverad. Stories Untold är ett episodiskt spel med flera genrer så om du inte gillar “textäventyret” (som jag ändå prompt måste rekommendera) så finns det flera fristående småhistorier med annorlunda spelmekanik, allt som en riktigt bra novellsamling för en billig peng med en härlig 80-tals estetik utan att bli övertydligt flörtande med det neonfyllda decenniet.
Det är välskrivet med en påträngande skräck som hellre smyger sig på dig och din ryggrad än att kasta något groteskt i ansiktet på dig med ett tillhörande skrik.
I det här läget tror jag inte att en bön hjälper!
- Night of the Nun aka Nun Massacre (2018)
Vi kanske ändå ska inkludera ett typiskt “katt och råtta”-spel, dock med en liten twist. För ett tag sedan var det populärt med spel som knappt kan kallas färdigställda, med dumma premisser och knapp spelmekanik. Av någon anledning blev den typen av spel jättepopulära och flödade över. Ett av dessa flöt upp till ytan och fångade mitt intresse, nämligen Puppet Combos Nun Massacre. Puppet är ännu en av de där indieutvecklarna som verkligen tagit sin plats på skräckscenen och det med rätta med flera kvalitativa spel som de alla har sina små egenheter som får dem att sticka ut i mängden. Nun Massacre är ganska rättframt med den vanliga formulan av dagens skräckspel: smyg runt din fiende, lös ett pussel, hitta grejer, ta dig ut. Men återigen handlar det om hur man använder sig av dessa ingredienser för att lyckas med sin soppa och Puppet har här gjort en utsökt och skräckinjagande liten gulasch med lite jumpscares, mystik och en intressant bakgrundshistoria – allt för att mätta ett svultet skräckfan i höstmörkret.
Film
Åhåhå, vilken atmosfär scener som denna har. Tvättäkta klassisk skräck med hög mysfaktor.
- Dracula (1931)
Jag vet, jag vet… Det är kanske förutsägbart, men det är en förbannat bra film med en stämning som endast kunde åkallas under ljudfilmens vagga. Saker och ting presenteras och tar sin tid för att etablera världen innan vi stiftar bekantskap med greven, spelad av Bela Lugosi (1882 – 1956), själv i en i sig minnesvärd scen. Visst lider Dracula av sin beskärda del av problem och lär kanske inte tilltala gemene man idag, men är man det minsta nyfiken ska man ge denna pärla en chans, särskilt om ni är skräckfans. Visst är den svartvit – men sluta vara dumma, det är ingen ursäkt och ni lär missa så otroligt mycket fantastisk film.
Det finns ett antal (drygt 30 stycken skulle jag tro) filmatiseringar av Bram Stokers (1847 – 1912) novell, många av dem bra, väldigt bra rent utav. Men Tod Brownings (1880 – 1962) filmatisering fann en särskild plats i mitt hjärta som inte trumfats än.
Kuriosa:
Visste ni att Browning inte var först med att skriva om “romantiska” vampyrer?
26 år innan Dracula publicerades 1897, släppte den irländske författaren Sheridan Le Fanu (1814 – 1873) sin vampyrnovell Carmilla år 1872. En novell som blivit kontroversiell på grund av sin tids syn på homosexualitet som inte är att hurra för, dock ska man undvika den nyligen släppta svenska översättningen som gjort sitt bästa för att förändra och anpassa historien för att passa in i dagens samhällsklimat, istället för att presentera ett förord som varnar och förklarar om tiden då novellen skrevs.
”Ursäkta, Herr Fot. Ni är inte helt i fokus.”
- Exists (2014)
Eduardo Sánchez är mest känd för att, tillsammans med Daniel Myrick, ha regisserat en av världens mest framgångsrika filmer med The Blair Witch Project (1999), och även om det nysläppta spelet, Blair Witch (2019), inte lyckades fånga skräcken särskilt bra så står sig fortfarande filmen, mycket tack vare sin autenticitet.
15 år senare återvände Sánchez till skogarna med sina handkameror, men denna gång jagade han ingen häxa inte, utan en annan legend, nämligen Storfot. Även om autenticiteten inte är lika stark här och allt känns mycket mer filmiskt så är Exists en underhållande liten skräckfilm som håller sig bra även bland alla andra found footage filmer som dök upp efter just The Blair Witch Project. Det finns många storfots-filmer därute, men denna är en av de bättre.
En sån där bild som lätt kan hemsöka en bara för hur obehaglig den är.
- You’re Next (2011)
Adam Wingard och Simon Barrett är ett sånt där radarpar man alltid ser tillsammans skapandes grejer som kommer ha lojala fans oavsett kvaliteten. Lyckligtvis har de inte levererat någonting askasst än och deras genombrottsfilm You’re Next var en dunderhit. Visst hade de gjort ett par mindre projekt innan, man brukar definiera deras film A Horrible Way to Die (2010) som den första av deras projekt som fick folk att börja lägga märke till dem. Men You’re Next var den där de solidifierade sig som en pålitlig duo att räkna med, det var filmen som satte dem på kartan helt enkelt. Vi har sett en hel del “home invasion”-filmer genom åren, men få har haft så kul och samtidigt gjort något så spännande som Wingard och Barrett gjort här. Det är våldsamt, det är välskrivet och det är bara en jäkla bra film som är grovt underskattad här i Sverige. Definitivt något ni bör köpa för en titt nu i oktober om den inte flyter runt på Netflix.
Ett ansikte som utstrålar attityd och sex på ett sätt de flesta kanske skulle rygga bort ifrån.
- The Rocky Horror Picture Show (1975)
Självklart ville jag ha med en klassiker som denna. Under- eller överskattad är upp till er, personligen tycker jag den ganska så överskattad men har ett rätt så jäkla fantastiskt soundtrack som är det som gör musikalen värd att se. Tim Curry som Dr. Frank-N-Furter är definitivt en höjdpunkt tillsammans med musiken och att få se en ung Susan Sarandon i något så udda som detta är bara det fantastiskt såklart. Det här är inte bara en musikal, utan ett fenomen, ett fenomen som kommer överleva många av oss. Gemenskapen många känner inför Rocky Horror Show är onekligen stark och jag skulle älska att se den på bio med ett gäng utklädda fans medan man sjunger med i de låtar man kan. En sån där helhetsupplevelse som kanske inte kan förstås eller återskapas hemma. Kanske är det därför jag personligen inte förstår dess storhet. Hm.
Frukta icke! Det må vara gore men det är en fruktansvärt larvig film som flörtar vitt och brett. Det går inte att ta goret på allvar. (He he he, det var svårt att inte göra en ordlek där)
5. Feeding Frenzy (2010)
Vem gillar inte småmonster som Critters, Gremlins eller Ghoulies som är ute efter att förtära och förstöra så mycket de bara kan? Jag är inget stort fan Gremlins faktiskt och jag har bara sett några få filmer som dessa om jag ska vara helt ärlig. Men när jag hörde att Red Letter Media, gänget bakom Youtube-serier som Half in the Bag, Best of the Worst eller kanske mest kända för sina fantastiska timmeslånga analyser och recensioner av särskilt Star Wars-prequelsen (första delen kan ni se här), hade skapat en homage till dessa typer av filmer var jag tvungen att kolla in vad de fått ihop. Resultatet är en småkul monsterfilm, med charmiga effekter, superlåg budget och en sjujäkla massa passion. Deras driv är samma driv som för mig framåt. Särskilt när jag vet att jag inte kommer tjäna nåt på det projekt jag spenderat merparten av ett år att få ihop och ut. Skaparglädjen som uppstår efter en färdig produktion är nästintill oslagbar och den lyser ofta igenom här. Visst lider Feeding Frenzy av många problem, i vissa fall ganska uppenbara sådana, men det är inte därför man kikar på en film om små monsterbollar som käkar upp folk, eller? Nej, jag trodde väl inte det.
Som tur är så är Feeding Frenzy lättillgänglig online och ni kan köpa filmen eller filmen plus kul extramaterial digitalt här.
Kuriosa:
Omslaget är gjort av serietecknaren Freddie Williams II som är känd för att ha tecknat många crossover-serier, särskilt för DC.
Bonusspel:
Föreställ er att möta sin ånger och sorg i fysisk form. Det är vad Silent Hill 2 handlar om.
- Silent Hill 2 (2001)
Ett av mina absoluta favoritspel någonsin, alla genrer. Historien om den deprimerade James Sutherland som får ett brev från sin döda fru om att möta henne i den titulära staden är inget annat än fantastisk och snäppet på brottsligt otillgängligt idag. Dess otillgänglighet är den stora och kanske enda anledningen till att jag inte inkluderade det i listan ovan, för jag vet ärligt talat inte hur man skulle kunna spela detta idag. Det finns självklart på andrahandsmarknaden till Playstation 2 och Xbox, men det kostar mer än vad det borde göra och vem sitter fortfarande på en fungerande, eller i alla fall inkopplad, sjättegenerationskonsol idag? Det finns tillgängligt på PC men även där lyser det med sin frånvaro på tjänster såsom Steam och GOG. Vad ska man behöva göra för att få ut detta igen? Återigen så återstår bara att säga: Fuck Konami.
Och nej, jag tänker inte rekommendera den trasiga HD-samlingen av Silent Hill 2 och 3 som kom ut för några år sedan. Jag gör det bara inte…Väj undan, för Guds skull, väj undan…
- Dead End Road (2016)
Kan man kombinera skräck och bilkörning? Vi har sett en hel del filmer göra det med varierande framgång och många vandringssägner handlar just om ruskiga bilturer, men spel är det värre med. Det är så illa att jag knappt kommer på något faktiskt, men det finns några, varav ett av dem är Dead End Road. De flesta av er förstår nog att min preferens är atmosfär framför jump scares, Dead End Road lyckas kombinera dessa tu otroligt väl, utan att egentligen ha direkta jump scares ju mer jag tänker på det. Saker dyker hastigt upp på vägen när du kör och du måste väja undan dem, ibland dyker kanske något upp i backspegeln som får dig att reagera och tappa fokus på vägen. Men det känns aldrig oförtjänt eller billigt och stämningen är alltjämt intakt.
Allt presenteras med en enkel premiss: du har utfört en ritual där du kan önska dig vad du vill, kanske utan att inse vad det kommer kosta, du flyr i din bil längst mörka landsvägar med ödsliga bensinmackar och småbutiker som berikar den glesa bebyggelsen, hack i häl är en demon som skiftar skepnad och manipulerar din uppfattning om världen omkring dig. Du måste leta upp ett par utvalda ting, hantera bensin och pengar, väja för vad som än dyker upp i billyktans svaga ljus för att nå ditt slut. Ditt öde hänger på om du lyckats uppfylla ett par kriterier som satts i spelets början. Det är spännande, rysligt, kort och framförallt billigt. En stark rekommendation.
Bonusfilmer:
Så många gånger vi sett dem tillsammans på bioduken och trots det lyckades de skina otroligt här.
1. Sweeney Todd: The Demon Barber of Fleet Street (2007)
Gillar man inte The Rocky Horror Picture Show men ändå känner att en småruggig musikal vore att föredra till skräckmyset så föreslår jag det jag skulle kalla Tim Burtons kanske sista riktigt bra film: Sweeney Todd. Johnny Depp och Helena Bonham Carter ses här (för femtioelfte gången i en Burton-produktion) sjunga om mord, rakning och pajer – och det gör de med bravur faktiskt! Kanske inte de tekniskt sett bästa sångarna, men de fångar sina karaktärer och deras känslor på ett sätt en “vanlig” sångare kanske inte hade lyckats med utan skådespelarträning. Med tanke på hur många skådespelare som inte lyckas sjunga i musikaler så kunde detta gått riktigt illa. Tänk efter: Russel Crow i Les Misérables (2012), Gerald Butler i Fantomen på Operan (2004) eller Pierce Brosnan i Mamma Mia! (2008), en musikal jag kunde ha svurit på var äldre. Ingen av dessa skådespelare hanterar sång speciellt bra. Ett bra exempel på både sång och skådespel är Hugh Jackman i The Greatest Showman (2017). Säga vad man vill om musikalen, men den jäkeln levererar på alla plan, kanske för att han faktiskt har en bakgrund inom musikaler.
Sweeney Todd är utan tvekan en av höjdpunkterna på Burtons karriär. Det makabra blandas med det vackra och skapar en sällan skådad välsmakande sufflé, varsamt hanterad för att inte falla sönder.
Saker som sker med ögon är fasen obehagligt hur man än vrider och vänder på det.
2. Vittra (2012)
Svensk skräck är något som lyser med sin frånvaro vid första anblick. Men det finns några filmer därute om man letar. Svensk filmindustri är inte förtjust i genren, tro mig jag vet, så de lyfts sällan fram i rampljuset. På grund av att de görs i skymundan av eldsjälar för en spottstyver så är det inte alltid av högsta kvalitet. Som tur är så är skräck en sån genre som fortfarande är en underhållande även om det kanske inte är särskilt otäckt, men ibland så lyckas folk skapa något rysligt trots den knappa budgeten. Stockholm Syndrome, som jag pratat om innan, är en svenskt filmkollektiv som gjort film i ett par år nu. Jag har sett ett par av deras alster och de har sakta men säkert blivit bättre och bättre med åren. Varje ny film påvisar att de lärt sig från förra gången och tillslut lyckades de göra en skräckfilm som till och med den svenska marknaden märkte av på ett mer mainstream vis – denna film var Vittra. Ett beprövat upplägg med ungdomar som åker till en stuga i skogen där onda saker sker snarare förr än senare, men det handlar inte alltid om att berätta något unikt, utan hur man gör det och där lyckas Vittra bättre än många av sina jämlikar. Ta en klassisk historia och utför den väl istället för att försöka krysta fram något som ska vara unikt eller udda bara för sakens skull. Är man ute efter en underhållande och blodig skräckfilm i typisk manér kan man inte gå fel med Vittra. Man vet ju aldrig vad som gömmer sig i de svenska skogarna…
Finns det några filmer eller spel på dessa listor som ni tänker kika närmare på under oktober eller har ni några egna förslag som till och med kanske borde varit med här?
I så fall så lämna gärna en kommentar eller skriv till oss på info@nordlivpodcast.se så vi får veta vad vi själva här på Nördliv bör spana in till Halloween!
