De flesta i min närhet, från vänner till redaktion, är nog fruktansvärt trötta på att höra mig kåsera om den här filmen. Ni som lyssnat på poddar där ni kan höra min ljuva stämma har säkert hört mig prata om den en eller två gånger. Nu tänker jag att det är dags att försöka få den ur mitt system – för en period i alla fall.
För inte alltför länge sedan var jag på min första visning av Tommy Wiseaus The Room på bio, den var i början av året och sedan dess har jag sett The Room två gånger till (bara det här året), varav ännu en gång på bio dock med besök av Greg Sestero, mannen som fick äran att spela karaktären Mark (utöver att agera line producer, etc). Det var ett speciellt möte. Där stod en man som var känd för att vara en del av en av världens mest ökända filmer för hur kass den är och han möttes inte av någonting annat än kärlek från publiken. Konstigt kan tyckas.
Att mötas av så mycket kärlek och värme för
något som lätt skulle kunna förkastas och bespottas.
Anledningen är kanske den att filmen skadar ingen, därav är den ofarlig och bara ett dåligt försök till ett mörkt drama med en sensmoral lika subtil som ett passerande godståg för sovande gäster på ett motell som tar betalt per timme. Ett minst sagt snubblande, nattsvart drama som sedan förklarats som en svart komedi av Wiseau själv; nu ansett till att vara en av de bästa sämsta filmerna som har någonsin gjorts. Definitionen av begreppet “so bad it’s good”, ett begrepp som av många kan vara svårt att förstå och som ofta kan liknas med “guilty pleasures”, ett begrepp jag förstår men personligen inte tror på. Tycker du om någonting så tyck om det utan skam, vare sig det är en film, bok, artist eller ett spel, vare sig det är Twilight, Rhianna eller Postal 2 (2004).
Min andra biovisning av The Room, den gången med besök av (bl.a) skådespelaren Greg Sestero
Första gången jag hörde om The Room var jag kanske 16 – 17 år. Filmen hade då varit ute ett tag, sedan 2003, men dess kultstatus hade inte slagit ut i full blom än, men det var bara nåt år innan fullsatta midnattsvisningar skulle fylla ett fåtal biografer över USA innan det skulle bli ett stående inslag på flera biografer världen över.
Internetvideor hade börjat skapas om detta udda exempel av dålig film, recensioner och analyser som försökte bena ut vad tusan det här var egentligen. Men vad folk vad mer nyfikna på var vem Tommy var. Enligt han själv en amerikansk man i sena 20-åren (vid slutet av 90-talet), född och uppvuxen i New Orleans som älskade amerikansk fotboll, klassiska filmer såsom Sunset Boulevard (1950) och A Streetcar Named Desire (1951) och James Dean (vilket blir väldigt uppenbart för fans av Dean när de ser The Room där Tommys karaktär, Johnny, nästan rakt av snor en av Deans kändaste och kraftfulla repliker: “You’re tearing me apart”). Men så fort man börjar läsa lite om honom så märker man att saker inte riktigt är som de kanske verkar. Eller ja, inget verkade ju rätt med den här mannen, men att saker inte var som han själv påstod. Ryktena har florerat i många år nu och vi vet inte än vad som är sant eller inte. Tommy själv stoppade till och med en dokumentär, A Room Full of Spoons (2016), om produktionen av The Room och Tommys eget liv, saker han inte direkt är särskilt talför om, att släppas (utöver visningar på några få festivaler) nyligen även om den nu sakta men säkert verkar vara på banan till release igen.
Men vad är The Room för en film egentligen? Ja du, kära läsare, säg det.
Ett drama, en komedi, en tragedi, en bluff för pengatvätt – all of the above? Det finns så många frågor som kräver svar att det kanske delvis är därför vi fortfarande pratar om den.
Filmen handlar om Johnny, en all-american kinda guy, med det perfekta livet. Han har jobbet, vännerna, flickvännen – ja allt. Men snart visar det sig att saker och ting kommer gå söder ut för Johnny när det visar sig att hans flickvän (ibland fästmö), Lisa (Juliette Danielle) inte älskar honom och att hon istället är mer intresserad av Johnnys bästa vän Mark (Greg Sestero) som i sig inte kan hålla fingrarna borta från Lisa. Egentligen inget speciellt alls. Ett otrohetsdrama som kan liknas vid alla såpor som förpestat (välsignat?) våra TV-apparater genom åren. Men vad gör att filmen sticker ut från dess genresyskon? Ja, det är kanske inte innehållet i sig som lockar, utan dess utförande. Dess totala avsaknad av ens den minst grundläggande kompetens från produktionens överhuvud, Tommy själv och endast han själv, kombinerat med hans ignorans av hans egen avsaknad av just den kompetensen.
Det finns inget finare och ibland farligare än
en person som har en dröm och vilja, som saknar
all form av verklighetsförankring eller
kunskap, och som ändå försöker.
Tommy hade en drömbild av hur en Hollywoodproduktion skulle gå till. Han satsade en relativt absurd summa pengar på det han ansåg vara hans magnum opus, vilket det i slutändan blev men absolut inte som han först tänkte. Filmen ska han kostat runt sex miljoner dollar vilket är en fruktansvärt hög budget för en independentfilm gjord utanför studiosystemet i dramagenren. Merparten utspelar sig på ett fåtal kulisser och green-screen så hur det kan ha kostat så mycket är en av de frågor vi än idag saknar svar på. Hur Tommy fick ihop pengarna är också en sån fråga, men enligt Sestero och hans bok The Disaster Artist: My Life Inside The Room, The Greatest Bad Movie Ever Made (2013) (senare filmatiserad av James Franco, både i registolen och i rollen som Tommy, som bara The Disaster Artist (2017)) så finansierades merparten antagligen av Wiseaus privata affärer som hyresvärd för ett par byggnader i San Fransisco (där The Room dessutom utspelar sig) och hans ändå ganska så fiffiga sinne för affärer. Storyn om Tommy är en mycket sorglig sådan och jag rekommenderar er verkligen att läsa The Disaster Artist då filmen, som i sig finns som en rätt underhållande filmatisering men endast är just det – underhållande men inte komplett, där Sestero gjort vad han kunnat, utan att bli för uppenbar eller utlämnande för den så hemlighetsfulla Tommy, för att kunna berätta om en otroligt stark man som överlevt fruktansvärda odds endast för att ha skapat vad som av många anses vara världens sämsta film och sedan lära sig att älska den uppmärksamheten. Personligen är jag glad att Tommy verkar ha fått det han ville ha i livet. Boken skönmålar honom inte då han i mångt och mycket verkade vara ett svin både innan, under och efter produktionen av The Room.
Men även skitstövlar förtjänar att uppnå vissa av sina drömmar
och Tommys dröm var att göra en film som kunde uppskattas av
människor världen över, vilket han onekligen lyckats med.
Sesteros blick säger egentligen allt ni behöver veta.
När man startar filmen märker man redan från första stund att någonting är annorlunda. Vi presenteras av två loggor av samma bolag, Wiseaus bolag, efter varandra när man vanligtvis bara får en logga per bolag, innan vi får bekanta oss med exteriörer av San Fransisco och förtexterna skrivna i John Carpenters go to font (eller en snubblande nära) – Albertus. Har man inte sett The Room innan eller inte har en aning om dess rykte så kan man börja ana “oråd” när man ser Tommys namn dyka upp bland i princip alla olika kategorier och positioner. Man börjar då förstå att man förmodligen kommer få tal del av någons passionsprojekt (och vilket passionsprojekt det är). Är man uppmärksam så kan man se mannen själv sitta på en spårvagn innan själva filmen börjar och den gör det med att vår käre Johnny kommer igenom sin ytterdörr med orden: “Hi babe! I have something for you”. Sen börjar en resa jag inte tänker gå igenom med er scen för scen. Det vore inte rätt för er, mig eller filmen i sig. Den behöver upplevas för att man ska fatta, för att få full effekt. Men ni förstår kanske vad som väntar med min korta introduktion här ovan. Dessutom skulle vi bli sittandes här i timmar om jag skulle börja (över)analysera varenda scen och karaktär och dessutom; vart skulle jag börja?
Karaktären Danny? Lisas mammas kanske-cancer? Alla plötsliga bilder på San Francisco? Bilder på skedar i ramar? Uppenbar green screen istället för en riktigt tak-kuliss ? Ja ni hör ju och det är bara toppen på isberget som sänkte skeppet som är The Room och Tommy Wiseau själv.
Att The Room blivit ett kultfenomen genom åren förvånar mig inte det minsta. Den otroligt bristande logiken, de fatalt udda replikerna, karaktärer som verkar skifta motiv eller helt sakna ett, plotpoint som introduceras försvinner lika snabbt, karaktärer som gör likaså. Det hela är ett ”cluster fuck” utan dess like och folk älskar det.
”I did not hit her, it’s not true! It’s bullshit! I did not hit her! I did not! Oh hi, Mark.”
– en idag klassisk kultreplik
När man talar filmer som fått öknamnet “so bad it’s good”/“så dåliga att de är bra” eller “sämsta filmen genom tiderna” dyker ofta ett par namn upp: Troll 2 (1990), Plan 9 from Outer Space (1959) och The Room – tre exempel som egentligen absolut inte är så dåliga, tro mig. Hade de varit så dåliga, så undernärda på underhållning, hade inget pratat om dem med den kärlek vi gör idag. För mig är Texas Chainsaw 3D (2013) en långt mycket sämre film underhållningsmässigt jämfört med de klassiska exemplen jag räknade upp. Att The Room hamnat bland dessa filmer är inte konstigt. Endast en film gjord med passion och kärlek kan misslyckas uppåt så här mycket. Tillgjord kärlek och ren och skär cynism skulle aldrig bli uppskattat på det viset The Room blir. Dess intention är ärlig, dess upphovsmakare en drömmare och tittarna är hänförda.
Är inte det allt man vill som konstnär så säg:
– Hänföra och förbrylla en publik i många
många år efter produktionens slutdatum?
Claudio Fragasso trodde han gjorde en ”de facto” bra film med Troll 2 (något han trodde i många år efter premiären och som han kanske inser inte riktigt stämmer i dokumentären Best Worst Movie (2009)), Edward D. Wood Jr. (1924 – 1978) trodde han gjorde något fantastiskt med Plan 9 (och på många sätt är den fantastisk, men inte så som man tror och inte som Ed ville) och The Room är kanske inte vad Tommy hade tänkt sig från början, men den fann en publik. En publik som uppskattar den precis för vad den är. Men vad är den då?
Det är en alldeles för diffus fråga för ett enhälligt svar. Den är nog olika för alla tittare, men gemensamt är nog att den skapat en gemensam och ändå ganska så gemytligt upplevelse. Den är helt enkelt en upplevelse i sig som bör inmundigas med vänner och främlingar i ett regn av plastskedar i ett biomörker. Vad den sedan blir för er kan jag inte svara på men för mig är den något jag sent omsider kommer glömma och definitivt se på duken upprepade gånger.
Har man inte funderat på vad fasen man tittar på innan så är det vid den här scenen man gör det – tro mig…
Vad de tre nämnda filmerna ovan har gemensamt är att deras upphovsmän verkligen trodde på det de gjorde. De visste precis vad de var ute efter, vilka historier de ville berätta, de hade även en övertygelse (som kanske inte ens deras undermedvetna visste om) att de visste exakt vad de gjorde trots den uppenbara bristen på kunskap och erfarenhet (i Fragassos fall endast kunskap då han redan då hållit på ett bra tag och uppenbarligen samlat på sig undermålig erfarenhet) men det stoppade dem inte och det om något är beundransvärt i en värld där fler drömmar dör än vad som föds.
De vågade drömma, ignoranta eller inte,
och dessa herrar gick dessutom i mål,
med varierande resultat visserligen.
Men vi pratar fortfarande om dessa filmer
och det är mer än man kan säga om vissa
Oscarsvinnare från bara några år sedan.
Tommy Wiseau (till vänster) försöker få säga några ord på Golden Globes, 2018, efter att James Franco (i mitten) vunnit pris för bästa manliga huvudroll för The Disaster Artist. Dave Franco (till höger), James bror, spelade Greg Sestero i filmatiseringen.
