Oktober är min månad och jag tror ni vet varför – skräck.
Skräck ligger mig närmare hjärtat än mycket annat och med värdig anledning.
Min första skräckfilm jag kan minnas var den svenska b-skräckisen Besökarna (1988) med Lena Endré och Kjell Bergqvist i huvudrollerna som paret Frank och Sara (som jag av ren slump faktiskt döpte mina två huvudkaraktärer i min senaste ordentliga kortfilm till). Paret har precis köpt ett hus ute på landet och de flyttar in i godan ro med sina två barn. Men vad de inte visste var att en halvokej svensk Poltergeist kopia snart skulle drabba dem.
Ja originell är den inte, men den lyckades ge mig en av de värsta mardrömmar jag någonsin haft och som jag än idag kommer ihåg, jag kan inte varit mer än fyra, fem när jag såg filmen ändå. Jag tänker inte tråka ut er med att återberätta mardrömmen i sig, men jag minns den lika väl som när jag vaknade kallsvettig i min barnsäng.
Effekten var total.
Jag var på nåt sätt redan frälst, även om jag då aldrig ville uppleva den rädslan igen.
Men den upplevelsen fick mig också att fundera redan då – hur kunde det på tv:n påverka mig så mycket? Många av de jämnåriga trodde fortfarande
folk som dog på film dog på riktigt, jag visste att det var på låtsas. Trots det så påverkades jag enormt av det skärmen visade mig. Ett Arkiv X avsnitt skrämde livet ur mig i samma veva också, men då ledde mina föräldrar bort mig. De såg hur jag reagerade. Jag minns än idag bilderna med kristallklar klarhet.
Ett minne som återkommit en del senaste året är när min syster tittade på en skräckfilm på tv i sitt rum, jag kom in och skulle hämta nåt, hon sa åt mig att inte titta på tv:n, men ljudet från vad som skedde tvingade mina ögon till att bevittna nåt jag inte kan beskriva idag. Snickeri och styckning antar jag? Sen en replik: ”Should we say something for their bodies?” eller nåt i den stilen. Jag frågade vad han menade. Min syster sa bara att jag inte borde tittat på tv:n…
Sedan hade jag ett par lugna år. Ingen skräck utöver det lilla jag såg på tv när mina föräldrar tittade på nåt i vardagsrummet. Småminnen från Mumien, Species och till och med Scary Movie finns – jag var ett känsligt barn slår det mig.
Min stora introduktion till skräckfilm har jag redan skrivit om i en tidigare krönika om min vän vars syster hade alla skräckfilmer man kunde önska sig – eller inte i vissa lägen. Många svettiga, skakiga och sömnlösa nätter blev det… Däremot introducerades jag för skräck i ett nytt medium runt tolv – tretton års ålder. Nämligen böcker och Stephen King. Jag hade såklart läst böcker som Mio min Mio och Harry Potter innan, men det här var annorlunda. Det var en unik känsla som kröp upp längst min ryggrad. En jag aldrig känt innan. Rysningar, små svettningar, ilningar. Det är omöjligt att beskriva, det måste upplevas. Jag kan inte minnas mitt första möte med King tyvärr och jag har läst för mycket för att använda mig av nån uteslutningsmetod för att lista ut vilken min första litterära historia av mästaren var. Men jag kan säga att man aldrig växer från Kings fantastiska prosa. Visst är vissa av historierna i sig lite larviga eller i alla fall undermåliga, men Kings sätt att skriva på är alltid härlig att läsa. Jag tror på hans karaktärer i de mest otroliga av situationer. Björnar gjorda av bin, utomdimensionella entiteter som förvandlas till clowner och spindlar. Trots det så vill jag läsa vidare, jag vill veta vad som sker med dessa människor. Självklart blir det lite tjatigt när vart och vartannat barn i dessa berättelser har psykiska krafter och nästan alla historier slutar med ett mjäkigt monster. Men personerna som detta drabbar är verkligen människor jag vill följa, folk jag bryr mig om.
Det mest intressanta i Cujo – historien om hunden som drabbas av rabies och anfaller en mor och hennes son när de är instängda i en bil – är till stor del ett otrohetsdrama framtill tredje akten då de kommer till gården där hunden befinner sig. Visst får vi glimtar av hundens händelseförlopp genom hela historien, men det är inte det som är det intressanta. Utan människorna som genomlever sina dagliga liv med underliggande tragedier som sedan drabbas av en mer direkt tragedi i och med en rabiat S:t Bernhardshund. Deras förhållningssätt till varandra är kanske det otäcka på riktigt, deras oförmåga att kommunicera med varandra är både igenkännbart och den äkta skräcken här. Det är sån skräck som finns omkring oss varje dag, kanske i våra egna förhållande och det kan väcka en känsla av total panik och avsmak i oss som i annat fall är ouppnåelig. På sätt och vis är det otäckare än clowner, spindlar, bibjörnar, langolijärer och monstruösa hundar – även om dessa monster kanske skrämmer oss mer direkt. Men människor kan krypa upp längst din ryggrad för att stöta till precis när de vill. Eller bara när din egen hjärna vill om paranoian sätter in. Men King har skapat verkliga monster också. Som i novellen Bibliotekspolisen. Jag lämnar den åt er att läsa för er själva.
Låt mig avrunda detta.
Kanske tittar vi på skräck för att få den där adrenalinkicken vi saknar i våra liv idag. Vi behöver inte slåss för vår överlevnad jämt och ständigt. Vi behöver inte jaga för mat. Riskerna är i stort sett minimerade och med det adrenalinet. Jag tror vi saknar det på en primal instinktiv nivå och behöver skräcken för att tillfredsställa ett undernärt behov som ruvar längst in i våra kroppars mörkaste hörn. Ni vet – den där känslan som får oss att titta på en trafikolycka fast vårat medvetna säger till oss att titta bort. Det där behovet måste få sitt på ett eller annat vis. Vare sig det är fiktiv skräck som spel, böcker eller film eller en olycksplats vi passerar i bilen. Vissa söker upp videor på nätet med äkta död, men det är inget jag vill prata om här. Det är lite för mycket för en krönika som denna.
Se nu till att ha ett riktigt mysigt och nervkittlande avslut av oktober månad.
Spela lite skräckspel – det har kommit många bra i år!
Se lite skräckfilm – både klassiska som Dracula och nya som den kommande Jigsaw (2017)!
Läs lite skräcklitteratur – Edgar Allen Poe, H.P Lovecraft, Dean Koontz, Clive Barker, Stephen King eller vår egen John Ajvide Lindqvist – det finns för många för att bara välja en!
(Vertigo nyligen släppte en svensköversättning av Barkes klassiska Hellraiser under det svenska namnet Ett hjärta åt helvetet som jag rekommenderar.)
Vill ni läsa om en mer udda filmvärld finns även böckerna Äkta Skräck och Äkta Skräck 2 (även de utgivna av Vertigo – kolla in deras grymma releaser) av Magnus Blomdahl som jag varmt rekommenderar till skräckfantasten som kanske letar efter nya sätt att tillfredsställa det där lilla behovet eller som bara vill vidga sina vyer. Se min recension av de här!
Be careful what you wish for…
Den 31 oktober tittar jag på Halloween (1978) vet jag i alla fall.
Det är min årliga tradition – vad är eran?
Berätta gärna för mig på Twitter här och följ Nördlivs Twitter här!
