Vem som helst kan be om pengar för vad som helst från främlingar – på gott och ont…
Om ni någonsin visat intresse för den moderna indievärlden inom vilket medium som helst så har ni nog snubblat över diverse insamlingar, prenumerationer eller crowdfunders. Detta är inget konstigt alls och har blivit ett stabilt sätt för många skapare eller konstnärer att säkra en relativt okej inkomst, i alla fall tillräckligt för att kunna täcka utgifterna för vad de gör. Visst kan man placera olika värde baserat på vad folk gör, men det är en annan historia.
Jag gillar verkligen idén med att ge någon vars skapelser jag gillar lite dricks då och då, något jag uppmuntrar vänner och familj till att göra. Det är ett otroligt effektivt sätt att visa sin uppskattning på. Vi på Nördliv har till och med en egen Patreon där vi ödmjukt bugar, niger och bockar för de bidrag vi tar emot för att täcka utgifter såsom serverkostnader och podcasthosting. Utan den hjälpen skulle faktiskt allt vara mycket svårare.
Star Citizen är ett väldigt problemfyllt projekt som fått många backers att besviket överge det.
Vad jag dock blivit varse om under de senaste åren, i en alarmerande ökande fart, är hur var och varannan människa verkar ha en insamling eller crowdfunder. Vissa av dessa projekt tittar jag på och tänker “Ja, här förstår jag att de behöver söka extra pengar. Varför inte vända sig till förhoppningsvis blivande fans?” So far, so good. Men sen dyker det upp några där jag verkligen börjar fundera “Har människorna bakom detta tänkt över det här, överhuvudtaget?” Avsaknaden av en tydlig plan, roadmap eller ett ens slutmål.
Sure, det kan stå något i stil med “Pengar kommer gå till att färdigställa detta projekt”. Men ingenting om hur de ska gå tillväga eller en tydlig budget på vad pengarna behövs för. Utan den transparensen känner jag ofta att inte ens de ansvariga bakom insamlingen vet hur de ska använda pengarna de söker, hur de ska fördela dem över sitt projekt och därmed använda dem effektivt. I de flesta fall finns det en “tier-lista”, belöningar såsom t-shirts, fysiska utgåvor, planscher, etc, som visar vad du som backer får när du så generöst bidrar med dina pengar, i utbyte mot ett löfte i första hand egentligen.
I oroväckande många projekt har jag märkt att dessa belöningar kostar mer än det smakar. Pengarna som ska gå till projektet OCH täcka belöningen borde helt enkelt inte räcka till, i många fall blir så fallet. Stora löften som siktar mot stjärnorna för att sedan kraschlanda i trädtopparna, dessvärre drabbas mest de som gett bidrag som ibland får vänta flera, flera år på sina belöningar och själva produkten de backade från början. I många fall blir projektet inte av alls, än värre är att många av dessa tar pengarna som generöst donerats och hörs aldrig av igen. Visst kan det bero på att de ansvariga verkligen försökt genomföra sitt projekt för att allt sedan ska rinna dem ur händerna, likt vatten ur ett durkslag. Självklart är det pinsamt och antagligen förbannat jobbigt även för dem. Trots det så är det faktiskt ändå de som bett om bidragen från början, och om inte projektet kan genomföras så borde det minsta man som backer borde kunna räkna med vara att få tillbaka sitt bidrag. Åtminstone delvis. Så är det dock inte.
Visst förstår jag att många som är aktiva på Youtube inte längre kan förlita sig på reklamintäkter. Det är något som Youtube absolut måste fixa i framtiden, för tittare kan inte backa alla kanaler de vill – de har helt enkelt inte råd och det är inte så det borde funka överhuvudtaget. En skapare ska kunna vara någorlunda skyddad av den plattformen de använder sig av. Jag vet att det inte är Youtubes ansvar direkt och jag kräver inte heller att de själva ska stå för utgifter direkt. Men deras sätt att hantera det som kallades ”the adpocalypse”, då majoriteten av företag drog tillbaka sina reklamkampanjer från sidan eftersom deras reklam hamnade framför videor vars innehåll ingen ville veta av, var minst sagt illa och drabbade mängder av kanaler som tvingades lägga ner eller vända sig till just sina fans och tittare. Osäkra tider som inte förändrats sedan dess utan att skapare måste förlita sig på sin publiks direkta donationer.
Stygian: Reign of the Old Ones lovade mycket men levererade sparsamt. En avkapad story, som skulle väva samman flertalet Lovecraft-berättelser till en mäktig historia, och buggig röra kom ut tillslut, till många backers förtret.
Min poäng är att många människor bakom dessa insamlingar inte förstår grundläggande balansekonomi – kort och gott: spendera inte vad du inte har. Utgifterna kan inte vara större än inkomsterna. “Men lån! Man lånar ju ofta till saker man inte har råd att betala på en gång!” kanske vissa av er skriker. Absolut att man kan låna pengar till att genomföra sitt projekt, men kalla det då ett lån och inte bidrag. Ett lån sker sällan utan säkerhet, något backers aldrig får. Som sagt så bidrar man med pengar till ett löfte, en vision, inget konkret. Självklart bör man som bidragsgivare vara medveten om riskerna som medföljer crowdfunding. Men det minsta en lycksökare kan göra är att visa att denne förstår innebörden och ansvaret över de bidrag de får för att kunna fullfölja sitt projekt.
Anledningen till den här lite frustrerade texten är att jag själv stött på så många nu som hört av sig till mig om att antingen starta upp en crowdfunder för ett kommande projekt eller om att få extrabidrag utöver vad jag gav från början för att kunna slutföra sina projekt. Jag gav mitt första bidrag för att projektet skulle kunna slutföras, inte bara startas upp för att sedan falla tillbaka på backers bara för att kunna avslutas ordentligt. Detta har hänt mer än en gång och ett särskilt projekt jag tänker på, där jag dessutom själv var smått inblandad i, bad mig om pengar flera gånger om efter en avslutad och riktigt lyckad insamlingskampanj.
Om det inte finns en tydlig plan så sök inte pengar för det är fruktansvärt osmakligt att förvänta sig att folk ska bidra med pengar bara för att de kanske gillar en idé. Att sedan tjata om mer pengar flera gånger om är minst sagt oförskämt och respektlöst mot det bidrag som redan givits. Det visar att det inte fanns mer än en vag idé om vad pengarna möjligen skulle kunna täcka, utan att det verkligen räknats ut vad de specifikt skulle gå till. Det här chockar mig nästan. Planerar man inte vad ens projekt behöver? Vad det kommer kosta? Budgetera innan ni spenderar! Jisses…
Yogventures visade bristen på professionalitet i ett överambitiöst projekt och lämnade backers tomhänta – utan spel eller pengar.
Som tur är har merparten av de projekt jag bidragit med pengar till hittills levererats och de som inte har är fortfarande i produktion, förhoppningsvis. En lyckad kampanj är en fröjd för alla inblandade – givare som mottagare. Många drömmar har gått i uppfyllelse tack vare främlingars givmildhet. Många gånger har produkter levererats men i slutändan varit en besvikelse. I vissa fall på grund av överambition, ibland ren inkompetens, ibland girighet. Men man fick ju ut något som förhoppningsvis liknar den vision som man såldes in på i alla fall. I vissa fall får folk sina pengar tillbaka, men att det är mer undantag än regel borde får fler människor att höja på ögonbrynen än vad det är nu.
Vad jag vill säga är väl att som backer bör man vara mer försiktig idag då vem som helst kan starta upp en crowdfunding utan att behöva bevisa att de överhuvudtaget är kapabla till att genomföra den idé som säljs. Det är väl välsignelsen och förbannelsen antar jag.
Till de som överväger att starta en kampanj vill jag bara säga: tänkt efter.
Kan du/ni se er genomföra ert tilltänkta projekt (särskilt inom en “rimlig” tidsplan)?
Har ni budgeterat så ni vet vad saker och ting kommer kosta? För en generell summa räcker helt enkelt inte.
Skulle ni genomföra projektet om ni stod för utgifterna? Om inte så fundera på varför andra skulle det. Visst är de som bidrar kanske fans av idén. Men är det verkligen hållbart?
Har ni en plan, en roadmap, på vad som sker härnäst, oavsett bidrag eller ej?
Är du/ni villiga att lova, kanske mängder av, människor något som ni kan leva upp till?
Om ni nu fick er drömsumma, skulle ni fortfarande kunna genomföra projektet? Kort och gott – är ni kompetenta nog? Det finns folk jag vet skulle behöva överväga detta både en och två gånger.
Vi kan avsluta på en positiv not med framgångssagan och brädspelet Exploading Kittens. Charmigt och kul och visar vad som kan komma ur en lyckad kampanj.
Om ni tvekar på någon av de ovanstående frågorna bör ni avvakta med att starta upp en insamling av folks pengar tills ni har ert (och även då era backers) på det torra. Vad det innebär skiljer från projekt till projekt, men det förändrar inte sanningen i påståendet.
Konceptet får mig osökt att tänka på Wimpy från Karl-Alfred:
”I’ll gladly pay you Tuesday for a hamburger today.”
Grejen var ju just det att Wimpy aldrig höll sitt ord, men jag tror inte han var ond; bara naiv och lite dum.
