2017 var ett ganska så bra år för skräckgenren. Nyversionen av Stephen Kings It (2017) med vår egen Bill Skarsgård i rollen som Pennywise slog sig in på topplistorna och Jordan Peeles Get Out (2017) blev en stor snackis (trots en smärre kontrovers när den skulle till prisceremonierna då den plötsligt bytte genre eftersom skräck anses vara den fula ankungen av generar). Vi fick även se Jigsaws återkomst i oktober och även vår allas älskade motorsågsviftande dåre Leatherface fick en originsfilm. Även om både Jigsaw (2017) och Leatherface (2017) var ganska så svaga (den tidigare mer än den senare) men underhållande filmer, så släpptes de till världen för offentlig beskådan och 2018 verkar inte bli sämre.
Så efter en önskan på Twitter tänkte jag att en lista kanske vore i sin ordning!
1. Sargad (2017)
Tekniskt sett började Sargad gå på festivaler under förra året, men det är under 2018 som den äntligen ser en vidare release på hemmavideo. En svensk indiefilm gjord för en blyg budget på 30.000 kronor ute i de svenska skogarna om Elina (Sarah Gierchsky som även skrev manus) och hennes familj som kommer till deras stuga ute i skogen för att sprida askan efter hennes avlidne fader. Men väl därute kommer familjens förflutna ifatt dem på ett sätt de själva inte hade en aning om. Vill ni veta mer så recenserade jag festivalversionen av Sargad tidigare i år. Den kan ni läsa här.
2. The Nun (2018)
James Wan har skapat mycket av den skräck vi har sett på bioduken de senaste åren. Från Saw (2004) till The Conjuring (2013) har Wan gett oss flera universum fyllda med hemskheter och det verkar inte sakta ner. I The Conjuring 2 (2016) fick vi bekanta oss med Valak – en demon som antog flertalet skepnader, varav en av dem var en nunna. Nu ska vi få veta mer om nunnan i sig i en spin off-film precis som vi fick med dockan Annabell och även den kommande filmen om den andra skepnaden från The Conjuring 2 – nämligen “The Crooked Man”. The Nun är en av de större skräckfilmer jag själv ser framemot under 2018 och jag kommer vara där på premiären.
3. Insidious: The Last Key (2018)
En annan av Wan (och kompanjonen Leigh Whannells) skapelser fortsätter med sin fjärde film i och med Insidious 4. Denna har redan haft premiär (5 januari) så den är tillgänglig att se redan nu. Mottagandet har varit vad man kan vänta sig för en fjärde film i en serie med medelbetyg. Dock verkar publiken älska serien eftersom de fortsätter se filmerna. Personligen har inte Insidious varit min grej och jag anser The Conjuring vara de starkare filmerna av duons senaste skräckalster. Men Insidious har en intressant premiss och även om jag inte kommer se The Last Key på bio själv så ser jag framemot dess släpp på hemmavideo.
4. The Profane Exhibit (2013)
Antologifilmer är lite av en relik från 80-talet med fantastiska filmer såsom Creepshow (1982) och dess uppföljare, Creepshow 2 (1987) (den tredje räknas inte på fler plan än vad som är värt att nämna). Serier som Tales from the Darkside (1983 – 1988), Amazing Stories (1985 – 1987), Friday the 13th: The Series (1987 – 1990) och Tales from the Crypt (1989 – 1996) fyllde även tv-tablåerna med fantastiskt underhållande b-skräck – det var en kul tid att vara ett skräckfan! Under 90-talet dog tyvärr antologiformatet i stort sett ut frånsett ett par filmer och serier här och där. Under mitten av det 2000-talet försökte till exempelvis Mick Garris återskapa genren på ett lite annorlunda sätt med serier såsom Masters of Horror (2005 – 2007) och Fear Itself (2008) . Tyvärr var intresset svalt vid tiden och serierna blev inte långlivade.
Men på senare år har en och annan antologifilm dykt upp här och där med varierande resultat och framgång. Filmer som V/H/S-trilogin (2012, 2013 och 2014) och The ABCs of Death 1 (2012) och 2 (2014) har välkomnats relativt varmt.
En av de jag minns att jag var väldigt taggad på var The Profane Exhibit – en film som hade samlat några av modern undergroundskräcks framstående regissörer (och Uwe Boll av nån anledning, jag gillar mannen men han har inte gjort något som jag skulle klassa som skräck förutom möjligtvis Seed (2006) som lanserades i Sverige under namnet Slaktaren).
Men medan filmer som just V/H/S och ABCs kom och gick så hördes mindre och mindre från Profane tills det plötsligt blev tyst. Folk började diskutera och spekulera att filmen var en form av “urban legend”. Men så var inte fallet. Vad jag förstått så blev intresset för filmen större än vad producenterna trott. De såg väl potential för en vidare release och i och med det mer vinst. Problemet var det de filmer som hade gjorts var inte menade för en bred publik. Till exempel:
En av mina favoritregissörer någonsin, Marian Dora, hade gjort ett segment för filmen som tillslut ansågs för grov och antagligen för nihilistisk för att släppas brett (segmentet innehöll verkliga bilder från operationer, kanske ni inte tycker är lustigt om man tänker på vad som visas på läkarprogram på TV. Men tro mig – ni förstår inte hur grova hans filmer kan vara och med det lämnar vi den diskussionen). Det slutade med att han fick spela in ett nytt segment som tydligen godkändes.
Men detta var ju bara ett av produktionens problem och flertalet problem senare så verkade hoppet för en release överhuvudtaget som bortblåst.
Tills i år… Nu verkar äntligen kugghjulen rulla igen och enligt de jag pratat och skrivit med så verkar filmen släppas i år – i sitt nuvarande tillstånd, det vill säga utan vissa segment och med andra lite halvfärdiga. Men en release är en release och äntligen kan vi få se det som en gång ansågs endast vara en myt.
5. Revenge (2017)
Detta är en film som verkar gå i samma spår som Sargad gör – en kvinna ute efter hämnd på de män som förstört hennes liv. Dock med en större budget och mer erfarenhet än teamet bakom Sargad, inget konstigt med det – det är en större produktion. Den tidiga responsen har varit väldigt positiv och det är absolut en film jag ser framemot. I Sverige har den premiär på Göteborgs filmfestivals nattliga visningar, där genrefilmer får synas en aning i skimret från industrins kärleksbarn. I nuläget hittar jag inte informationen om var och när den visas, men i min cynism om den svenska filmindustrin är det föga förvånande. Det ryktas om ett bredare släpp i Sverige den 23 februari. Så hittar ni den inte på festivalen så får ni en ny chans då, förhoppningsvis.
6. Blood Feast (2016)
Filmvärlden förändrades en dag 1963 när Herschell Gordon Lewis (1926 – 2016) och David F. Friedman (1923 – 2011) släppte sin lilla indiefilm – Blood Feast. Med den lade de grunden för vad vi idag kallar splatter. 2002 (efter många år från filmbranschen) släppte Lewis uppföljaren, Blood Feast 2: All You Can Eat, en film jag tycker toppar originalet på de flesta plan. Nu är det dags för remake-behandlingen och det verkar ändå rätt lovande. Regissören bakom remaken heter Marcel Walz (mannen som fick göra uppföljaren till den tidigare nämnda Seed av Uwe Boll) och är en regissör med potential för framtiden. En av hans stjärnor är “Scream Queen” Caroline Williams (Texas Chainsaw Massacre 2 (1986)) som dykt upp i flera av hans filmer (inklusive Seed 2: The New Breed (2014)) utöver den här och lär nog fortsätta göra så.
Tyvärr har distributören eller bolaget bakom produktionen krånglat vilket fördröjt releasen, men vi verkar få denna blodiga festmåltid nu under 2018.
7. Victor Crowley (2017)
Slashergenren är en som många av oss håller nära hjärtat. Med sin unika mix av skräck och komedi har den aldrig blivit utdaterad, även om dess guldålder onekligen var under 80-talet. Det enda som gjort filmerna tröttsamma är att de flesta har alldeles för lika premisser. Men då och då dyker det upp ett par riktigt bra slasherfilmer och Adam Greens Hatchet (2006) var en av dem. Ja, riktigt bra kanske den inte var. Men den kom i helt rätt tid bland japanska remakes och påminde oss om en simplare tid med en galning i ett träsk beväpnad med en mindre yxa och med en ganska så sorglig bakgrundshistoria till karaktärerna.
Uppföljare kom 2009 och 2013 sedan lades yxan på hyllan. Green var färdig med Victor – trodde han. Men efter ett antal olyckliga händelser så återvände Green till det han under sin mörka period hade börjat hata – tillbaka till träsket i jakt på Victor. Men allt skedde i hemlighet och ingen visste att filmen fanns förrän den visades på vad som skulle vara en jubileumsvisning av första filmen förra året. Att Green lyckades är inget mindre än ett under och i år får vi se vad som skett i “Honey Island Swamp” under de tio år som gått sen vi sist satte foten där på Victors marker…
8. Herschell Gordon Lewis’ BloodMania (2017)
Lewis gjorde sig känd med den tidigare nämnda Blood Feast (1963). Han återkom till film efter många års uppehåll med Blood Feast 2 (2002), 2009 gjorde han The Uh-oh Show och nu släpps hans sista film – antologin BloodMania. Det känns fint att han fick en chans att ge en svanesång. Han var förmodligen för gammal för att orka med en långfilmsproduktion, men två segment i en antologi var nog passande. Med några andra regissörer satte de ihop produktionen och med Lewis namn på det hela så stack den ut. Men inte på grund mycket annat vad jag förstått. Mediokra betyg har mött filmen, men ändå med en rekommendation från de flesta som skrivit om den. Den har varit tillgänglig att se här och där med vissa streamingtjänster men 2018 verkar vara året då den ska bli tillgänglig världen över och jag ser inget bättre sätt att hedra gore och splatterns grundare än att se hans sista film.
9. Halloween (2018)
Att ha tre filmer (1978, 2007, 2018) om samma karaktär med samma namn kan kännas lite förvirrande och dumt kanske – jag är beredd att hålla med om det. Men när det gäller den kommande Halloween så kan jag inte vara annat än exalterad. En direkt fortsättning på första filmen i den långdragna serien med samma namn är nåt jag inte hade räknat med. Men med bolaget Blumhouse i ryggen känns det ändå relativt tryggt. Dock är den största vinnande faktorn de återvändande namnen till det som ska vara den avslutande delen i originalstoryn. Vi har originalets regissör, medförfattare, medproducent och kompositör John Carpenter som producent, konsult och kompositör denna gång, vi har Jamie Lee Curtis som återvänder till hennes genombrottsroll som Laurie Strode som även gav henne monikern “Scream Queen” och sist men inte minst (men kanske coolast) så återvänder Michael Myers själv – nämligen Nick Castle. Den man som gömde sig bakom masken 1978.
Hur Laurie hanterat sin tid sedan den där ödesdigra natten för 40 år sedan vet vi inte och hur kommer hon hantera den bekanta mask när den står öga mot öga mot henne igen får vi se i oktober detta år. En återförening utan dess like.
10. Death House (2018)
Detta började som ett projekt skrivet av Gunnar Hansen (1947 – 2015), mannen som svingade sågen i den första Motorsågsmassakern (1974). Det har kallats “The Expendables (2010) av skräck” och jag förstår varför. Med alldeles för många skräckikoner i rollistan för att räkna upp (ett axplock är Adrienne Barbeau, Dee Wallace, Michael Berryman, Kane Hodder, m.fl) har de nåt väldigt intressant på gång här. Produktionen hamnade i Harrison Smiths (Camp Dread (2014)) händer efter Hansens tragiska bortgång. Om Smith har vad som krävs återstår att se. Hans resumé känns inte jättebetryggande för ett så här stort projekt – men jag har haft fel innan och jag hoppas jag har det även denna gången. Han verkar i alla fall passionerad och att Hansens manus blir en film överhuvudtaget gör mig glad, men hur mycket av hans originalidé återstår egentligen? Lite nervös är jag allt, första trailern såg väldigt digital och billig ut, men vi får se vad som väntar.
11. The House That Jack Built (2018)
Lars von Trier är en sån regissör som är svår att placera i en genre. Han rör sig mellan alla hela tiden känns det som, till och med i en och samma film ibland. De flesta av hans filmer innehåller dock ett eller annat skräckelement, kanske inte den klassiska definitionen av skräck, men skräck oavsett.
Hans nya film handlar om en seriemördares liv under en tolv års period och låter faktiskt riktigt intressant. Med stora namn såsom Uma Thurman och Matt Dillon har filmen stjärnkraft och att det är en film från vår allas danske galning gör att allas blickar rör sig mot våra Skandinaviska grannar. Detta är en av de där filmerna som ligger på gränsen mellan mainstream och udda indie – en gräns som Trier alltid balanserat på. Hur det kommer gå för den är svårt att säga, men jag tror att vi kan räkna med framgång och lovord när den väl släpps lös på världen.
Jag hoppas det finns lite grejer på listan som kan intressera er, kära läsare.
Det var halvsvårt att välja vilka filmer jag skulle lyfta fram, men jag tror jag lyckades med en okej balans. Om ni känner att jag missat nåt får ni mer än gärna kontakta mig på min Twitter.
