Eli Roth anses av många idag att vara en juggernaut inom skräckgenren, en ostoppbar kraft med titlar som Cabin Fever (2002) och Hostel (2005) och Hostel: Part 2 (2007) (som Quentin Tarantino (Pulp Fiction (1994), Kill Bill Vol. 1 & Vol.2 (2003, 2004)) själv var med och producerade) under sitt bälte. Hans nästa stora grej anses vara dokumentärserien History of Horror (2018) på AMC (den kanal som The Walking Dead (2010 – ) kallar sitt hem) där han, som värd, helt enkelt går igenom skräckhistorien i entimmeslånga avsnitt, något som definitivt välkomnas i tv-tablån.
Trots “the badge of honor” Tarantinos namn kan innebära har jag alltid haft otroligt svårt för Roth och hans filmer, en man som uttryckligen sagt att han inte gillar skriva manus, något som märks i de filmer där han själv står som författare. Det Roth lyckades göra med både Fever och Hostel var att fylla hål som fanns i marknaden och genom det få en trogen skara fans – myself not included, som ni kanske redan förstått… Men han lyckades i alla fall underhålla och äckla (skrämma tror jag inte) folk och det är det viktiga. Han påstår sig inte göra fantastiska eller progressiva filmer (trots en intervju där han påstår att Hostel är en metafor för amerikanarnas tunnelseende för andra kulturer, men nja… när fan inte ens lyckas hålla språket kontinuerligt utan hoppar mellan flera olika Europeiska språk när de befinner sig i Slovakien så har jag svårt att tro på hans lilla metafor), men det är helt okej att göra en gorefilm för goret eller underhållning värdets skull! Men jag vill inte börja heja på rika sadister som torterar turister för att huvudpersonerna är ointressanta och ogillbara. Då känns det som man misslyckats lite. Hur många kommer ens ihåg namnet på någon av karaktärerna i Hostel? Jag minns huvudpersonen Paxton för att jag sett Phelous recension av den fler gånger än jag sett filmen själv, annars skulle jag aldrig kommit ihåg det.
I alla fall..! (*andas ut)
Så, jag har sett den här filmen två gånger. Första gången hatade jag den, och andra gången? Ja… Låt oss se.
2015 gjorde Roth skräck/thrillern Knock Knock som är “löst” baserad på filmen Death Game (1977) – en film som tillhörde 70-talets våg av “home invasion”-filmer tillsammans med filmer såsom Wes Cravens (Terror på Elm Street (1984), Scream (1996)) (1939 – 2015) Last House on the Left (1972) och Ruggero Deodatos (Cannibal Holocaust (1980)) (som för övrigt dyker upp som kannibal i Roths Hostel 2) The House on the Edge of the Park (1980).
När jag först hörde om den var jag lite taggad. Premissen lät intressant!
Kort och gott knackar två unga kvinnor på hemma hos Evan (Keanu Reeves) som är gräsänkling medan hans fru och barn är borta. De säger att de letat efter sin väns hem men gått vilse och söker nu skydd från regnet. Evan släpper (tveksamt) in dem för att han är en nice guy. Hela händelseförloppet är väldigt förutsägbart härifrån och har man sett en film som denna så har man sett alla. De förstör hans hem, misshandlar och våldtar honom. Det hela känns bara forcerat och som att Roth har en checklista på störande (som i disturbing) saker man ska ha med i en “home invasion”-film.
Jag försöker seriöst komma ihåg mer om den här rullen, men jag zonade ut stenhårt under båda gångerna jag såg den. Dock har filmen en av de absolut bästa och sämsta replikerna i filmhistorien som är vidrig och dum i sig:
“You came on to me! What was I supposed to do? You sucked my cock, you both fucking sucked my cock! It was FREE PIZZA! Free fuckin’ pizza!”
Du kanske inte skulle legat med dem, vad vet jag…
Den repliken fick mig att bryta ihop båda gångerna. Första gången i asflabb, andra gången i ren och skär ilska av dumheten som visas upp här precis som en skäggig dam på en gamla varitéshow. Man blir häpen av vad man ser och hör, man tror helt enkelt inte att det är sant.
Lite utdaterad jämförelse kanske, men ni fattar.
Eli Roth lyckades inte uppdatera storyn till en modern publik och han misslyckas att förmedla mer än en migrän. Knock Knock är precis lika dålig som första gången jag såg den.
