Innehållsförteckning
Found footage som genre är en vattendelare…
Introduktion
…vilket är förståeligt, vill jag påstå. Ett format som hamnade på allas radar i och med skräckfilmen som i princip satte punkt för 90-talet, The Blair Witch Project (1999). Efter den kom det nämligen mängder av liknande filmer, vissa endast inspirerade av dess format gällande upphittat film- eller videomaterial, medan andra mest kändes som billiga flera generations kopior av en redan piratkopierad videokassett.
Många tål inte den skakiga kameran som de flesta filmer i genren är fylld av, eller de alltmer påtvingade anledningarna till att filma precis allt. Att många studior dessutom verkar använda sig av formatet för att spara pengar, istället för att utnyttja dess styrka, ger en bitter eftersmak. Här och där dyker det dock upp en intressant film, som sticker ut på ett eller annat sätt; ofta skapade av indiefilmare eller mindre bolag, som vet hur de bäst kan berätta sin story via det metanarrativ genren ofta innebär.
Låt oss ta en titt på några såna filmer – med varierande nivå av underhållning – som kan avnjutas under oktober:
HELL HOUSE LLC-trilogin
Få filmer har varit så pretentiösa och självgoda, men samtidigt ändå så (bitvis) effektiva som Hell House LLC-trilogin; tre filmer skrivna och regisserade av Stephen Cognetti som utspelar sig på det övergivna Abbadon Hotel. Ett litet bolag drivet av en grupp vänner, med det passande namnet Hell House LLC, vars expertis är att skapa hemsökta hus inför Halloween har lyckats komma över rättigheterna till hotellet, för att förvandla det till sin nästa stora skräcksuccé. Snart nog blir gruppen varse att något inte står helt rätt till; vare sig med hotellet i sig, eller den överenskommelse som gjorts gällande användandet av hotellet…
Mycket av det vi tar del av här är gammal skåpmat, men av den sort att man skapa något bra av vad man har där, med lite kreativitet. Publiken får t.ex. veta när något “mystiskt” är i görningen, med hjälp av glitchande video, ofta ackompanjerat av trilogins simpla men effektiva temalåt, eller så vilar kameran lite extra länge på en obehaglig statisk bild från hotellets mörkaste hörn. Vissa av dessa tillfällen är genuint skräckinjagande och får mig att tappa andan. Dessa kan sedan följas upp illa dolda jump cuts, i vad som ska föreställa längre, obrutna tagningar, eller ett par av de mest förutsägbara twistarna eller dumma karaktärerna vi sett i lågbudget skräck.
Sån varierande nivå av tricks och scares. Från ruggiga och småskaliga rörelser som sker när kameran tittar bort en sekund till stora bitar av väggar och golv som rasar samman, på grund av helvetet självt. Det sorgliga och intressanta är att de småskaliga effekterna och knepen är så otroligt mycket effektivare på att göra sitt jobb än vad de stora och ofta CG-tunga stora scenerna är; scener som får det hela att nästan kännas skrattretande. Man kan ana den stora ambitionen (i både handling och effekter) som dessvärre (inte så sällan heller) faller platt. En mer småskalig film, med fokus på sparsamma in-camera och praktiska effekter fungerar bättre än att försöka vara större än vad man har kapaciteten till att vara.
Vad som är extra synd är att filmskaparna inte verkar lärt sig hela den läxan, något som blir tydligt när man väl når slutet på tredje filmen. Visserligen är den generellt bättre än tvåan, men såklart vill de avsluta med stora digitala effekter och en story, skriven på tittarens näsa. Däremot beundrar jag verkligen sättet serien vävt in karaktärer och material från alla tre filmerna i serien. Det är imponerande och knyts ihop förvånansvärt väl framåt slutet, trots det överdrivet handledande berättandet och bristen på mystik (som förstörs redan i tvåan).
Demoner/figurer klädda i billiga svarta huvkåpor, säkerligen köpta i en maskeradbutik, fungerar otroligt bra när de varit gömda i miljön. Inte när de är upplysta av ett slaskljus och hamnar mitt i fokus; jag kan nästan se prislappen och dunken teaterblod som använts. Trots trilogins uppenbara problem så vill jag inte avslöja för mycket. De är värda att se; för av någon anledning har jag trots allt återkommit till Hell House LLC för flera besök, och lär säkert checka in igen i framtiden.
THE TUNNEL
En underskattad film i genren som flugit under radarn för de flesta, som dessutom släpptes gratis online när den först kom ut (jämsides ett fysiskt släpp). Det var nog gällande just dess otraditionella släpp jag först hörde om The Tunnel. Jag känner bara till ett par filmer har släppts gratis via sidor som vanligtvis kopplas till piratkopiering, så dessa är intressanta på en helt annan nivå. Det betyder inte att filmen i sig är dålig.
Vad som är The Tunnels största styrka är dess skådeplats; kryptiska tunnlar och labyrintlika korridorer. Sällan har klaustrofobi representerats så väl i en film som det görs här. Man känner nästan hur väggarna kryper allt närmare för varje minut som går, och hur mörkret blir allt tätare och tätare. Det låter kanske inte anmärkningsvärt och för många idag är det möjligen inte det, men för sin tid så var detta definitivt en snackis och jag tror man kan förstå det än idag.
Handlingen skiljer sig inte supermycket från vad som är standard för genren, med förbjudna/övergivna platser som självklart lockar till sig lite för ambitiösa dokumentärfilmare eller en grupp rebelliska ungdomar; däremot gör platsen där dessa tunnlar ligger det hela lite mer intressant – Sydney, Australien. Yes, filmen kretsar kring övergivna tågtunnlar under staden, något som våra protagonister självklart vill veta anledningen till.
Dess största svaghet är bitvis urdumma karaktärer, vars motivationer och handlingar ibland är häpnadsväckande korkade; något som visserligen inte är ovanligt för genren i sig, men sticker ut när filmen i övrigt är väl utförd. Det är inte tillräckligt störande för att vilja stänga av TV:n och lämna Sydney för gott. Jag önskar bara att de hade filat lite mer på just karaktärernas agerande, för inte ens ursäkten att de är drabbade av panik håller hela vägen fram här.
Gällande skådespelet finns det inte mycket att klaga på. Skådespelarna levererar till och med de sämre bitarna med bravur, särskilt för den här typen av film. Så när de får agera tillsammans i de bättre scenerna så känns kemin näst intill realistisk. Att vissa delar är presenterade som en dokumentär, vars syfte är att ”förklara” vad som egentligen skedde nere i tunnlarna, känns inte riktigt som att det passar här lika mycket som i filmer längre ner i listan. Däremot är det intressant att höra hur vissa saker tolkas och/eller förklaras ur ett annat perspektiv.
Självklart lider filmen en del av ”skrik-en-karaktärs-namn-upprepade-gånger-tills-det-blir-olidligt”-syndrom, men även det känns som att det delvis tillhör subgenren. Jag önskar bara fler som gjorde den här typen av filmen fattade hur man spelar in eller redigerar ljud, utan att få ens publik att hata filmskaparna som uppenbarligen hatar öron. På det stora hela är The Tunnel fortfarande värd en titt, och kom ihåg – bada aldrig i underjordiska ”sjöar”…
UNFRIENDED: DARK WEB
Kanske inte en regelrätt found footage-film, men jag vet inte var annars man skulle placera filmer som dessa; där stora delar utspelar sig på dator- och mobilskärmar. Tydligen kallas den här genren istället ”screenlife”, vilket i sig känns otroligt deprimerande med vad det låter som att det innebär. Ta en promenad, lägg ner telefonen, njut av naturen lite…
En osympatisk protagonist som trampar i klaveret från innan filmen börjar tar inte ifrån tillräckligt från helheten för att göra den dålig. Huvudkaraktärens dumma påhitt och bristande konsekvenstänk är dock så irriterande, till den nivån att man gnisslar tänder och sliter det lilla hår man har kvar. Ju mer korkad han blir desto mer korkade måste de övriga karaktärerna bli för att storyn ska fortskrida, vilket såklart leder till att filmen i sig lider. Någon som vill leka hjälte och det är inte som att allt sker så fort att det rättfärdigar hans beslut, trots ren panik.
Mycket blir skrattretande illa i längden när reglerna tydligt etablerats och de bryts. Medan vissa knep för att få död på karaktärer är fyndiga har karaktärerna tvingats bli så dumma att de vare sig lyssnar på uppenbara råd som skriks i örat på dem eller har kvar någon form av grundläggande självbevarelsedrift. Om man försvarar hur vissa av dessa karaktärer agerar i pressade situationer blir jag skraj för hur lika vi blivit den tidigare alldeles för nyfikna och med det nu utdöda fågeln dodon. Han kan inte als väl och försöker ändå lära sig det, vilket är ett fint kataktärsark, men när det finns andra uppenbara sätt att kommunicera på, som vi ständigt ser fungera väl blir det bara frustrerande.
Intressant nog är upplägget för det hela byggt på en glömsk rackare som jobbar med att producera snuffvideor, det hela dock med en nice liten twist som kanske känns lite uppenbar, men är ändå tacksam. Något som känns lite intvingat är appen protagonisten utvecklat för text to ASL (American Sign Language). Ärligt talat minns jag inte om han gjorde det som en hobby, skolprojekt, jobb eller endast som en MacGuffin – för det fyller i princip endast en funktion, som kunde använts mer intressant än i nuläget. Större delen av filmen funderade jag bara ”ska hans app innebära mer än jag tror”? Det gjorde den inte, utan kändes mest som att de tänkte att folk skulle kalla det unikt så länge de använde något ”nytt” för att berätta en uråldrig och klyschig grej.
Trots alla sina dumma fel och brister – som håller i sig till sista sekunden – så är Unfriended: Dark Web en förvånansvärt underhållande skräckfilm som använder sina gimmicks rätt väl. Vissa moment är genuint obehagliga, andra bara störande och vissa skrattretande – men aldrig till en nivå som fick mig att vilja sluta titta. Ju snabbare man kommer underfund med och accepterar filmen för vad den är så tror jag att man ha en ruggig liten afton, i alla fall om man jämför med första Unfriended som var en dålig komedi.
MORTAL REMAINS
Det kan vara svårt att köpa vissa av de premisser man ofta finner i en genre som hänger mycket av sin trovärdighet på att pusha just sin trovärdighet alldeles lagom nära bristningsgränsen för vad man som tittare går med på. Få filmer som bygger på upphittat material med skräckinjagande innehåll, klippt till en narrativ film har övertygat mig om att det skulle kunna finnas ett korn av sanning i vad vi bevittnar; inte själva materialet i sig nödvändigtvis, utan snarare handlingen.
När man däremot blandar upphittat material av tveksamt ursprung, med traditionellt dokumentärt berättande (dvs. intervjuer, reportage, efterforskning, etc.) blir det lättare att dölja var den annars kanske uppenbara gränsen mellan fakta och fiktion dragits. Visst vet vi att vi fortfarande tittar på en uppdiktad film, men tänk om lite av det i alla fall är sant? The Blair Witch Project (som är en sån given rekommendation att jag inte behöver ha med den på listan) utför den här mixen bra, genom att de själva skulle göra en dokumentär om legenden om häxan och har med både lite intervjuer och efterforskning innan det hela blir mer av deras egna upphittade material. Ursprungsidén gick mer i mönstret av intervjuer och reportage om vad som skedde med filmstudenterna, med deras egna material sporadiskt inklippt; men det är en historia för sig…
Mortal Remains tar sitt avstamp i Blair Witch, kul nog. De två dokumentärfilmarna vi följer håller nämligen på att göra en dokumentär om filmen och fenomenet stavat Blair Witch. Under en intervju med den ena av regissörerna (Eduardo Sanchez) så kommer de in på en annan filmskapare från trakten – Karl Atticus; en kultförklarad regissör, ökänd för sina bestialiska metoder, även under en ändå ganska så moraliskt tveksam period i filmhistorien. Namnet leder in de två filmskaparna på en jakt efter vad som först låter som en myt, men vars obehagliga sanning kryper allt närmare ytan ju mer de lyckas uppdaga, genom intervjuer med filmhistoriker, samlare och folk som jobbade med Atticus under 70-talet. Snart märker dock våra amatördetektiver att det finns de som inte vill att Atticus arv ska hamna i rampljuset ännu en gång – av flera skrämmande anledningar.
Produktionsnivån är ibland amatörmässig, men på ett sätt som får filmen att kännas mer genuin än illa gjord. Skådespelet varierar från illa till naturtroget, med betoning på det senare. En story som fördjupar sig i en mystisk och ökänd filmare på ett sätt jag inte riktigt sett innan; och även om slutet i sig är något vi sett innan, så kommer det som en överraskning. En mix mellan mockumentär och typisk found footage, med en härlig liten twist i slutet som knyter ihop säcken på ett passande vis.
HORROR IN THE HIGH DESERT
2020 var ett år som innebar att mycket filmproduktion bara stannade upp av uppenbarliga anledningar. Kreativa filmskapare hittade dock sätt att använda sig av de begränsningar som drabbades oss alla, och med det skapa filmer som endast kan skapas under extraordinära situationer, ofta av filmskapare som redan är vana att jobba utan någon direkt budget eller mycket folk, vare sig framför eller bakom kameran. Rollistan är ytterst sparsam, med endast en handfull karaktärer, de flesta dyker dessutom upp i separata intervju-segment; ännu ett tecken på under vilken tid filmen gjordes. Mellan intervjuerna får vi ta del av videor, inspelade av den fiktiva dokumentärens subjekt; en van vandrare vid namn Gary Hinge.
Efter en familjetragedi sökte sig Gary ut i naturen på egen hand mer och mer; vandrandes på sedan länge övergivna stigar och ut i vild terräng. Detta medan han dokumenterade sina turer och upptäckter via Youtube-videor och blogginlägg. Hans fascination sträckte sig förbi naturen, den inkluderade även de övergivna gruvor och efterlämningar från traktens urbefolkning; något han alltid närmade sig med respekt och vördnad. Under en särskild tur ut i det fria upptäcker Gary spår av något annorlunda för hans vandringar: tecken på liv. Men inte bara från de djur han vanligtvis brukar se, utan något mer, något annat… Vad som följer är en intressant (om än långsam och lite spretig) och ganska så tragisk historia om vad som kan ske när vi eggas på att göra saker emot vår egen vilja, när magkänsla endast säger åt oss att vända om. Bara så inte det enda spåret efter oss är en skakig video, filmad med mörkerseende.
Detta är inte den mest actionspäckade av filmerna på den här listan, kanske är den dock den mest välspelade och definitivt den med ett slut som hade mig sittandes med ögonen klistrade vid TV:n och med hjärtat i halsgropen. I slutändan tycker jag att de drar ut på det hela aningen för länge och visar lite väl mycket för att verkligen vara så effektiv som den hade kunnat vara. Om man är villig att ge en slow burn lågbudgetfilm, gjord under covid-19-pandemins högsäsong, med otroligt få medel och människor en chans så levererar Horror in the High Desert ändå något effektfullt framåt slutet, med en sån där scen som lätt skulle kunna klassas som ikonisk för genren om några år.
THE POUGHKEEPSIE TAPES
Om man föredrar filmer som följer mockumentär/true crime-strukturen, istället för shaky cam så finns det få filmer som fyller det behovet bättre än The Poughkeepsie Tapes; en film som gör mig extremt obekväm varje gång jag ser den, på bästa möjliga vis (Lake Mungo är en, men lutar mycket mer åt ett hjärtskärande drama än vad folk tänker på när det kommer till skräck; dock väldigt värd att spana in). Vi följer inte något team som snubblar in i en farlig situation eller tar sig vatten över huvudet; utan storyn och karaktärerna presenteras genom intervjuer och de band som hittades i ett övergivet hus som tillhör en saknad seriemördare.
Visst har även denna sin beskärda del av plotholes och irriterande moment. Dessa överskugga dock under tiden man tittar, tack vare sin fantastiska presentation och särskilt Ben Messmers prestation i rollen som seriemördaren i fråga – Edward Carver – ett sånt där namn som känns som att det endast passar just en brutal seriemördare. Han lyckas inte bara ge ett liv till rösten bakom kameran på de upphittade banden, utan även lyfta fram en person ur detta “monster”; med sina problem och ett större djup än karaktärer som Carver ofta brukar få.
Mellan intervjuer och arkiverade nyhetssändningar får tittaren ta del av klipp ur Carvers gedigna bibliotek av minst sagt rysliga inspelningar. Nivån de gått till för att få dessa band att kännas som en skrämmande verklighetstrogen insyn i en djupt störd individs värld är beundransvärd och fick mig att fundera hur de egentligen gick till väga för att nå dit. En hel del vi bevittnar här är hjärtskärande och tragiskt på ett, sällan skådat i genren intimt vis; även om filmskaparna bakom varit smarta nog att vara återhållsamma i den rent grafiska avdelningen. Detta balanseras med ren psykologisk (och absolut fysisk) terror, vilket föder en fruktan man knappt skulle önska på sin värsta fiende. Att The Poughkeepsie Tapes är effektiv är en underdrift och bara förnamnet på Edward Carvers arv.
KORT OM ETT PAR BONUSAR
THE BAY
Med en större budget än vad som är vanligt för filmer av den här typen (producerad av bl.a. folk ansvariga för Paranormal Activity-serien) får The Bay fler och större möjligheter att berätta sin historia, något som till viss del används, men inte utnyttjas till sitt fulla potential. Istället för att bevittna allt ur en enda kamera eller en viss grupp, så har material från privatpersoner, övervakningskameror, journalister och videosamtal samlats ihop för att pussla ihop ett narrativ om vad som egentligen skedde under ett fjärde juli-firande, i ett mindre amerikanskt samhälle, liggandes vid en omdebatterad bukt.
Det är just ur denna bukt som tragedin sprider sig, även om den i sig inte är direkt ansvarig för den snabbt eskalerande situationen. Medan det aktuella hotet i fråga blir allt tydligare under filmens gång väcks allt fler frågor om vilka som egentligen är ansvariga; något som möts av nekanden och fingerpekande från alla misstänkta parter.
Ambitionen och budgeten är relativt stora, men kanske också vad som håller tillbaka The Bay från att ha den där charmen som många andra av dess likar besitter. Idén om miljöförstöring, konspirationer och ansvarsmässigt avståndstagande i en film som denna är alla intressanta, men blir i slutändan för spretigt för sitt eget bästa; även om filmen i sig definitivt fortfarande är värd att se.
GRAVE ENCOUNTERS 1 & 2
Dessa tu känns inte lika okända som t.ex. The Bay, men ändå lite underskattade för vad de gör väl, men överskattade för vad folk generellt verkar gilla med dem. Som skräckfilmer är vare sig första eller andra särskilt unika eller ens välgjorda, däremot är de (i alla fall första) geniala som parodier på de där spökjägarserierna vi kan se på TV4:s systerkanaler. Beat for beat är det nästan chockerande hur väl de lyckas återskapa de situationer som seriernas kött och blod – larvigt kaxig attityd, gruppdynamiken och att höja minsta lilla väsen till skyarna i namnet för det paranormala. Det är när filmerna övergår till att försöka vara ren skräck de snubblar och landar rakt på sina spöklika näsor.
Varför de envisades med att försöka göra vissa bitar otäcka är en gåta för mig. Uppenbarligen finns det de som gillar filmerna för just sina generiska demonansikten, med stora svarta gap till munhålor (Video Copilot är antagligen skyldiga för influxen av den typen av effekt kring mitten av 2010-talet, med sin videotutorial för just demoniska ansikten). Uppföljaren försöker göra något intressant genom att breda på ett lager av meta-idéer, men lyckas aldrig riktigt knyta ihop det hela så väl som det hade behövts. Publiken och kritikers mottagande av Grave Encounters 2 är antagligen anledning nog till att vi inte sett en trea, något jag till trots skulle välkomna med i alla fall halvhjärtat öppna armar; så länge parodin var tillbaka i fokus och inte försökte vara en riktigt skräckfilm igen.
Om ni är intresserade att läsa en mer ingående (om än äldre recension som kanske inte riktigt stämmer med hur jag tänker om den idag) om första Grave Enounters så kan ni göra det här.
THE SACRAMENT
Vice är kända för sina ingående reportage gällande diverse kontroversiella ämnen. Att använda dem som ursäkt för en found footage-film, där kamerans konstanta rullande, även under hotfulla situationer enkelt rättfärdigas, var en briljant idé. Utförandet är dock en berg och dalbana av kvalité, där tveksamma motiv och bristande skådespel är vad som stör mig mest. Dessutom känns vissa sekvenser lite väl filmiska och valet av vinklar känns ibland så perfekta och i fokus att det känns totalt oorganiskt för genren i fråga.
Kortfattat kan man säga att teamet ovetandes följer det sista dygnet hos en kult som speglar Jonestowns sista dagar, med vårtor och allt vad det innebär. Det finns mer story än så, med en karaktär som söker efter sin syster, men det är så ointressant att det funkar bäst som en katalysator för resten som sker och väldigt lite annat. Det är väldigt uppfriskande med en film i genren som inte behandlar paranormala fenom – gud vet att vi har tillräckligt många av dem redan. Människor, ensamma eller i grupp, bekväma i sina dåd eller desperata efter sammanhang, är långt mycket otäckare än vilken uttråkad eller tjurig demon som helst.
SAVAGELAND
Ännu en av filmerna som använder sig mer av mockumentär/pseudodokumentär/true crime-strukturen än regelrätt found footage, men skiljer sig även på ett annat fundamentalt vis från de flesta andra filmer i genren. Här är det nämligen inte upphittade videoband som fyller i luckorna för tittaren, utan en fotorulle med stillbilder, tagna av den enda överlevaren, och således den misstänkte efter ett brutalt massmord. Överlevarens fotobevis och vittnesmål yrkar dock på något utöver det vanliga vilket känns ytterst konstigt att skriva efter ord som ”massmord”. Myndigheterna totalnekar att det skulle vara något mer än en dåre som tappat fattningen som ligger bakom dådet; tror de inte sina egna ögon, eller vore alternativ alldeles för fruktansvärt och obegripligt?
Savageland återberättar utredningen från flera perspektiv; polis, psykolog, fotografer, etc, alla med sina olika tankar, anhöriga och expertis. Samtidigt försöker skeptiker förstå vad som egentligen skedde och bevisa att mannen bakom kameran är oskyldig. Användandet av endast stillbilder som grund för hela upplägget av en sån här film känns fräscht och unikt, men kanske inte riktigt vad folk förväntar sig när de sätter igång en film med benämningen ”found footage”. Medan jag kan förstå om folk blir lite avtända på idén, så vill jag ändå slå ett lite extra hårt slag för just den här. Ett svart lamm för genren, som jag verkligen hoppas växer sig till ett stolt svart får och snart nog behandlas som den kultklassiker vi ändå har här.
Avslutningsvis
Förhoppningsvis hittar ni något nytt att kika på under oktober månad i våran lista, i alla fall om ni gillar en genre baserad på upphittade videoband, bortglömda minneskort och dammiga filmrullar. Det kan vara svårt att veta vad man ska välja när det finns så många filmer av varierande kvalitet i en subgenre, ökänd för att utnyttjas av studior eller lata filmskapare för att snåla med budget och ambition. Men också av kreativa filmare, med händerna bakbundna och plånboken tomt ekandes. Begränsningar kan ibland vara den bästa grogrunden för ambition och konstnärlig frihet, och jag vill påstå att found footage- och mockumentär-genren gett oss många bevis på det.
Har ni en favoritfilm i genren? Låt oss veta nedan!
