Vi alla har nog någon gång snubblat över ett eller annat program om spöken och andar på nån spin-off kanal från TV4. Om inte vår eget Det Okända (2004 – ) så kanske Ghost Hunters (2004 – 2016) eller den serie som ledde mig till dagens recension och med kanske den absolut bästa svenska titeln någonsin. Nämligen Andar, finns dom? (2008 – ), eller som det egentligen heter – Ghost Adventures. Det är i princip tre “dude bros” som (som i de flesta av dessa program) springer runt i mörkret, inlåsta på diverse hemsökta platser och skrämmer upp sig själva med att överreagera på minsta lilla ljud eller händelse som sker, särskilt när de dessutom provocerar de andar som ska finnas på platsen. Jag har aldrig sett “snubbar” mucka med någonting för att sedan fega ur när något väl sker värre än här. Det är nästan det bästa man kan få som underhållnings-tv en sen kväll mellan Pawn Stars (2009 – ) och Cheaters (2000 – ) tillsammans med en kopp te och en filt.
Vem vet vad som kan gömma sig i långa mörka korridorer…
Autenticiteten i dessa program kan och ska man såklart ifrågasätta. Skepticism är den grundade troendes bästa vän i alla lägen och inte allra minst i billigt producerade “realityprogram” som dessa. Man ska alltid försöka motbevisa “bevisen” innan man tar dem som ett faktum.
I princip räcker det med en billig videokamera, ett portabelt ljus, nightvision, en diktafon och en bunt lättskrämda skojare för att göra program som dessa möjliga. Visst har tekniken i programmen utvecklats med åren, men titta på de tidiga säsongerna av valfri serie så ser ni att det var fasen inte mycket mer de hade till utrustning. Lägg till lite “spooky” musik, ljudeffekter och tidig MTV-klippning så har ni ett program “ready to go”. Det är ett under vad lite bra klippning kan göra rent dramaturgiskt även för “spökshower” dessutom.
Sean Rogerson som Grave Encounters orädde programledare – Lancce Preston.
Men varför denna utläggning innan en recension? Jo, för att The Vicious Brothers (Colin Minihan och Stuart Ortiz) som ligger bakom Grave Encounters måste ha studerat serier som dessa, särskilt Ghost Adventures, innan de skrev sin film för första akten känns absolut som att det hade kunnat vara råmaterialet till ett avsnitt av just Ghost Adventures. Jäklar i min lilla låda så bra återskapat det är. Jag och min vän som hade sett Grave Encounters för länge sedan valde att se ett par avsnitt av Ghost Adventures innan vi såg om filmen och vi satt förbluffade och skrattade högt åt mängder av små finfina referenser och detaljer till serien som vi helt hade missat första gången vi såg den. Detaljrikedomen är verkligen på pricken och det ska de nästan ha en stående ovation för.
Grave Encounters är ju en film i genren found footage som vissa av er redan kanske vet. Detta tar The Vicious Brothers vara på och låter oss verkligen lära känna människorna bakom kamerorna innan allt börjar gå utför. De jobbar på som om det hela vore ett vanligt avsnitt av deras serie som bär samma namn som filmen i sig, med omtagningar av skrämmande och överdrivna intron. De ska under inspelningen av sjätte avsnittet av deras serie besöka och låsas in i Collingwood Psychiatric Hospital, ett gammalt övergivet mentalsjukhus.
”Arkivbilder” från när Collingwood var aktivt.
Valet av plats får filmen att tappa lite anser jag. Hemsökta mentalsjukhus är mer vanligt i skräckgenren än en dåre i mask numera och känns bara uttjatat (redan när den kom). Till och med i serierna som filmen inspireras av känns det rätt trist när de besöker äkta övergivna mentalsjukhus. Detsamma gäller tyvärr spökdesignen som är så otroligt tråkig och trött – stora svarta hål till mun och ögon. Men när filmen kom 2011 så blev trailern en viralsuccé och mängder av människor fann uppenbarligen svarta hål i nyllet och mentalsjukhus fortfarande skrämmande, av någon anledning. Man får gärna tycka det är otäckt, jag förstår bara inte vad som är skrämmande själv och jag gör alltid mitt bästa för att försöka se saker ur flera perspektiv än mitt eget. Är det att det är lite “uncanny valley”? Att de ser lite mänskliga ut? Okej, jag kan köpa det. Men mentalsjukhuset då? Hur kommer det sig att det funka som “spooky setting” än? Suck, jaja. Dessutom är CGI-effekterna rätt fruktansvärda. Det är jag som är för gammal i “gamet” kanske. Skräck är trots allt min grogrund så jag har nog sett mer av det jag räknat upp än genomsnitts publiken. Men ändå…
Suck…
Grave Encounters första akt känns nästan felfri för vad den försöker återskapa, setupen är så nära perfektion man kommer och det känns verkligen som att de ska driva med verklighetens motsvarigheter (serierna på typ Sjuan). Men istället faller filmens andra och tredje akt rakt i fällan att följa alla klassiska klyschor, och det mediokert dessutom. Det mesta som ska vara otäckt är tarvligt gjorda “jump scares” som ingen av oss här reagerade på (förutom ett tillfälle då vi satt och pratade om nåt annat). Man vet att de ska komma för de hör till genren och de kommer nästan rytmiskt från och med att “spooksen” börjar (dock inte lika illa som i genreliken Banshee Chapter (2013)). Här är det i alla fall ganska så logiskt att kamerorna fortsätter rulla genom hela den sjuka situation de upplever gentemot andra “found footage”-filmer där det tillslut känns som att kamerorna endast rullar för “fjärde vägen” publikens skull. Här ska de ju faktiskt spela in bevis på övernaturliga fenomen. Uppdrag avklarat, antar jag!
”Hallå..?”
Filmen erbjuder i alla fall en ganska så innovativ och otäck död, just för hur plötslig (om än förutsägbar) och abrupt den är. Hur snabbt den är över är det otäcka och den involverar vatten, så mycket säger jag. Den är väl utförd och får det att rysa lite i huden på mig.
Jag gillar även hur de försöker sälja filmen som äkta dokumentering av det övernaturliga och att det verkligen är upphittat material. Det kan lätt bli tjatigt det med, men de gör en så snygg grej med det här och i uppföljaren (som kom två år senare) att jag accepterar det utan klagan. Jag gillar när filmer leker med sin egen verklighet och blir lite meta, även om det blir lite virrigt här kanske när man tar in uppföljaren i ekvationen.
Avslutningsvis – vad tycker jag?
Sasha Parker (Ashleigh Gryzko) är den obligatoriska coola ”tjejen i gänget”.
En riktigt bra start som tyvärr inte gäller för resten av filmen. Skådespelar insatserna är väldigt varierande, men huvudrollen och programledaren för Grave Encounters, Lance Preston (Sean Rogerson) sticker verkligen ut för han lyckas förmedla den tidigare nämnda “dude bro”-attityden på ett otroligt sätt. Sedan när han ska vara rädd blir det lite värre, men fortfarande helt acceptabelt. Hans riktiga namn och karaktärens namn blir en liten metagåta för uppföljaren kan jag väl säga. En av de grejerna som förvirrade mig en aning, låt mig säga så.
Tråkig andra och tredje akt med förutsägbara och gamla skräckmoment gör filmen till en smärre besvikelse. Men det är enligt mig och jag rekommenderar er verkligen att ta er en titt själva. Det blev en hit trots allt, även om det inte är en garanti att det är bra så säger det någonting om att folket ville se den. Till och med så mycket att det blev en uppföljare (som jag ärligt talat föredrar som en mer underhållande filmupplevelse).
Spöksms? Var är smileyn?
För att avsluta i sann spökshowersanda:
“-Mitt namn är Emil Johansson och det här är Nördliv (Spökliv?).”
P.S – Var det bara jag som reagerade på att namnet på överläkaren var ”Friedkin”? Är det en referens..?
