På 70-talet började en väldigt smal subgenre inom skräck växa till sig – nämligen den så kallade “rape/revenge” genren. Man kan väl egentligen argumentera att den började 1960 med vår egen Ingmar Bergmans (1918 – 2007) Jungfrukällan – en film som lade grunden för Wes Cravens (1939 – 2015) The Last House on the Left (1972). Man skulle nästan kunna kalla den för en lågbudget remake av Bergmans original.
Vad genren innebär behöver jag knappast förklara, titeln säger egentligen allt -“rape/revenge”. Våldtäkt och hämnd. Genren i sig väckte delvis en debatt om kvinnors roll i filmer. Plötsligt började kvinnor ge igen och det med råge, dock efter att de blivit fruktansvärt utnyttjade och misshandlade. Vissa snackade om kvinnohat, andra om starka feministiska förebilder.
Hur som helst kan vi nog alla hålla med om att vi älskar att heja på dessa kvinnor när de slår ut sina förövare – en efter en. I alla fall i de flesta exempel. Ibland var det en nära anhörig som stod för själva hämnden, men oftast var det kvinnan själv med en häcksax i högsta hugg.
Sargad har många likheter med filmer från genrens guldår, men skiljer sig tillräckligt för att stå på egna ben med sin egen historia.
Sarah Giercksky i rollen som Elina.
Elina (Sarah Giercksky), hennes syster, Lily (Tindra Hedlund) och deras mamma, Agnieszka men även kallad Aga (spelad av Alicia Henriksson som även är Gierchskys mamma i verkligheten) reser till en stuga ute i skogen som deras familj bodde i för många år sedan för att sprida ut askan efter Elina och Lilys far tillika Agas make. Dock har de inte varit vid stugan på många år och saker och ting har förändrats. Familjens liv vänds upp och ner när de stöter på tre bröder från deras dunkla förflutna. Jag behöver nog inte förklara att det hela urartar sig och slutar i blodsutgjutelse.
En av de mest intressanta grejer med filmen är att den faktiskt är svensk. Svensk genrefilm är på väg tillbaka och Sargad är ett välkommet bidrag i filmografin. Gjord för trettiotusen kronor (i alla fall enligt vad jag fått fram) har teamet bakom skapat en långfilm som är bättre än många andra som haft tio gånger så stor budget och det är beundransvärt.
Dock märker man av att det är en lågbudgetproduktion här och där och när det märks är det inte lite heller. Visserligen är det en screener-version (alltså en som skickas ut till festivaler och för recensioner) jag sett så kanske kan de fixa till de problem som kan lösas i efterproduktion i tid till hemmavidoreleasen. Saker såsom en väldigt varierande ljudbild (eller ibland avsaknaden av en ordentlig mix i alla fall) där decibelnivån kan skifta markant i samma scen mellan olika tagningar, saknade ljudeffekter och eller scener där man hör bilar eller flygplan passera i en vinkel för att försvinna i nästa och komma tillbaka igen när de klipper tillbaka till den tidigare vinkeln. Jag vet att det kan vara svårt att ta ljud på plats ibland, det är därför man ofta använder sig av ADR (additional dialogue replacement) för att i efterhand spela in dialogen och sedan synka den med den tidigare inspelade scenen. På vissa ställen verkar det som de gjort så och det funkar bra (förutom lite surr i bakgrunden). Jag undrar bara varför de inte gjorde det på fler scener. Kanske var det budget, kanske var det tid – men jag hoppas de ser över det inför en officiell och bredare release.
Däremot vill jag ge valet av ett högt tjut ljud när vissa karaktärer får utstå smärta en guldstjärna i kanten. Att lyfta fram smärta via ljudbilden är ett underanvänt verktyg som filmskaparna här verkligen använt sig av till sin fördel. Man känner igen känslan av när man får så ont att knappt hör sin omgivning. Att illustrera det med ett tjut är ett smart val och det är placerat i scener där det passar väl.
Även färgkorrigeringen känns lite lustig och färgtonerna i bilden skiftar. Inte lika märkbart som ljudet, dock undrar jag om det kanske är ett medvetet val. Andra bilder ser nämligen fantastiska ut. Så de visste uppenbarligen hur man korrigerar en bild snyggt och korrekt (trots att vissa inomhusbilder lider av bristen på bra ljuskällor).
Jag var redan paranoid på mina promenader. Det blev inte bättre nu…
Storymässigt finns det mycket intressant som jag gärna hade sett en djupare utveckling av medan vissa andra trådar man helt hade kunnat ta bort då de inte följs upp ordentligt ändå. En viss karaktär fyller ingen direkt funktion och man undrar lite vad hen gjorde där framåt slutet eftersom händelseförloppet antagligen hade utspelat sig på precis samma sätt utan hens involvering – trots en koppling till familjen (särskilt Elina) och till en verkligen händelse i manusförfattarens liv. Filmen är nämligen delvis baserad på just författaren och skådespelerskan Sarah Gierchskys liv. Det är en intressant och mer personlig touch än vad man är van vid i den här typen av filmer och det uppskattar jag verkligen – kanske just därför jag hade velat se mer backstory och utveckling av karaktärerna. Filmen är dessutom tillägnad åt Gierckskys far, Lasse Giercksky (1945 – 1999) som även fått ge namn åt Elinas far i filmen.
I stort känns det som en personlig historia, men jag hoppas verkligen inte att allt som sker är baserat på hennes liv – för det vore hjärtskärande på så många sätt.
Ska vi ta oss en titt på skådespelet kanske! Det är väldigt varierande och känns som att det skiftar mellan professionella talanger och glada amatörer – på gott och ont. Jag vill lyfta fram Xander Turians och Sarah Gierckskys (som tidigare jobbat ihop i till exempel den väl mottagna kortfilmen Rotten Love (2017) som jag tyvärr inte haft nöjet att se ännu) kemin i de scener de delar med varandra, och de scener med Giercksky själv är några av filmens starkare. Dock ska den extra stora elogen gå till vår käre huvudantagonist och ledaren av de tre bröderna, Alexander – snubblande nära på gränsen till briljant spelad av Jesper Hell som jag verkligen hoppas få se mer av i framtiden.
Där har vi också en karaktär som jag gärna hade velat veta mer om, för det är nåt som inte står helt rätt till i huvudet på honom. Jag ska inte spoila hur eller varför. Utan ni får se filmen själva så småningom istället.
Jesper Hell är lysande i rollen som brödernas ledare – Alexander.
Slutligen vill jag väl säga det att för många av de inblandade är detta deras långfilmsdebut. I och med det kan jag personligen se mellan fingrarna med en del saker (även om jag verkligen hoppas de ser över filmen i redigeringen ännu en gång som sagt). Speltiden skulle kunna klippas ner med kanske tio minuter för ett bättre flöde, även om jag absolut inte blev uttråkad en enda gång så finns det lite här och lite där som kan skäras bort för en effektivare upplevelse. Trots vissa kontinuitetsfel och lite tveksamma motivationer så stör det inte alltför mycket och märks antagligen inte av en “vanlig publik”. En del scener här skulle även må lite bättre av det klassiska “less is more”-tänket. Inte för att det blir för grafiskt, utan snarare tvärtom. I brist på effekter (dock har filmen en del snygga effekter) och stunts så hade man istället kunnat visa vissa händelser ur ett annat perspektiv för att låta publikens egna hjärnor fylla i luckorna av det de inte uttryckligen får se. Som de gjort i scen som berör Elinas lillasyster, där de hintar om en grej som kan ha skett henne. De trycker inte upp det i ansiktet på oss och det är en mycket kort men otroligt effektiv liten detalj i scenen som fick mig att rysa till.
Kanske kunde de använt sig av snabba inklippsbilder och ruggiga ljudeffekter i vissa sekvenser – tänker särskilt då på klimaxet som de nu löst med slow motion vilket funkar sådär enligt mig. Men jag måste berömma en viss effekt som berör det manliga könet – en effekt och scen som fick mig att både svettas och flina en aning.
Detta är en stark långfilmsdebut som jag verkligen rekommenderar folk att lägga slag på så fort den släpps. Trots vissa fel och brister (bilder som är ur fokus och lik som blinkar och andas, etc) håller filmen ända fram och känns aldrig larvig, som vissa lågbudgetfilmer kan göra. Särskilt om de är gjorda i Sverige eller är på svenska.
Soundtracket är helt fantastiskt. Med låtar av bland annat bandet Our Untold Story, där skådespelaren Xander Turian är sångare och frontfigur.
Jag vet inte om Sargad är det första långfilmsmanus Gierchsky skrivit, men om det är så gjorde hon ett riktigt bra jobb. Andres R. Ramos regi är väldigt vacklande, men håller för en långfilmsdebut och jag tror vi kan räkna med solidare regi nästa gång. För jag hoppas verkligen vi får en nästa gång från de inblandade, de har bidragit med en fantastisk film till Sveriges ständigt växande pool av genrefilm.
Sargad är en ring på vattnet för vad som komma skall för svensk filmproduktion…
