Det känns alltid lite extra i hjärtat när man ser ett fantastiskt potential förkastas. I ett sånt läge frågar jag mig ofta om det på något vis kan ha varit värt det. Vad fick de skyldiga – i det här fallet antagligen filmskaparna och den ryska staten – i utbyte mot de uppoffringar som gjordes.
I fallet Chernobyl: Abyss/1986/Under Fire, oavsett vilket namn man ser den under, så känns det som att filmskaparna valde drama framför autencitet. När det kommer till verklighetsbaserad media är det ett mycket riskabelt beslut att ta; särskilt om det då redan finns i alla fall en högt ansedd adaption av densamma händelse.
Kanske hade Abyss kunnat uppskattas lättare om vi inte hade haft både HBOs Chernobyl (2019) och verkligheten att jämföra den med. Det är ju inte som att Tjernobylolyckan skedde för hundra år sedan; folk minns den fortfarande klart och tydligt, på samma sätt många minns terroristattacken mot World Trade Center – en händelse som filmatiserades bara några få år efter utav Oliver Stone.
Trots att HBOs Chernobyl inte alltid var 100% historiskt korrekt i hur de framställde vissa händelser, och ibland fabricerade saker helt och hållet, så lyckades den med utomordentlig fingertoppskänsla balansera på knivens egg gällande att vara så verklighetstrogen som möjligt och samtidigt (oftast) vara förbannat bra drama. Man kan diskutera hur bra eller ens intressant vissa mer eller mindre sidohandlingar var, enligt mig kändes det delvis lite väl krystat ibland; men serien tappade aldrig fokuset på vad kärnan i det hela var – katastrofen, och hur den påverkade den titulära platsen i sig.
Vad Abyss gör är att ignorera mycket av den hårdfakta vi faktiskt vet, kring en tragedi omringad av diverse väl omdiskuterade teser och teorier. Istället serveras tittaren med en historia om förvånansvärt fiktiva heroiska dåd, en platt personlig kamp och spänningsfyllda scener man vanligtvis ironiskt nog hittar i amerikanska krigsfilmer; detta i vad som i princip anses vara ryssarnas motsvarighet till HBOs serie. Vissa scener av den sistnämnda typen bjuder dock stundvis på samma typ av klaustrofobi som återfinns i t.ex. Das Boot och det är också då Abyss är som bäst. Dessvärre slår ofta dramat över och plötsligt känns det ännu en gång som en av de där generiska krigsfilmerna igen, med kängan bekvämt placerad i escapism och heroism istället för autencitet och verklighetsförankring. Det diskuteras inte ens särskilt mycket om de uppoffringar de flesta människor på plats fick (läs tvingades) göra; en liknelse som utan tvekan kan dras till de mer personliga dragen i krigsfilmer av snäppet högre kaliber, där soldater är hjältar och resten är ren statistik för historieböckerna.
Slutet har de obligatoriska verkliga bilderna och dedikering (denna till uppstädarna) vi har kommit att förvänta oss av filmer som denna. Även detta känns fattigt av någon anledning. Kanske är det för hur mycket outnyttjad historia som finns kvar och skriker efter att få representeras. Visst – serien Chernobyl hade ett par fel i dess slutgiltiga faktarutor innan eftertexterna rullade – men den hade lite fakta, statistik och historia att komma med ändå. Dess bilder var av de verkliga människor vars öden vi fått följa och den plats som tveklöst hade en oförneklig inverkan på deras liv, oavsett om de levde länge eller inte efter sin tid där. I slutet av Abyss ser vi bilder på verkliga människor, såna jag antar var boende i området och kanske deltog i uppstädningsarbetet. Dedikeringen poppar upp och hyllar städarna, innan den tynar bort och eftertexterna rullar in. Det känns avhugget, kanske inte respektlöst, men definitivt snudd på.
