I del tre av Emil krönikeserie om Postal-spelen tar han en titt på det spelet som serien kanske är mest känt för. Vadå ”kanske” – det spelet serien ÄR mest känt för.
En kort prolog:
Jag minns när demon till Postal 2 (2002) kom. Min kompis bror lyckades trixa till något i det så den tidsbegränsade demon blev spelvärldens motsvarighet till Måndag hela veckan (eftersom spelets första bana är måndag). Vi kunde uppleva staden Paradise i sitt fantastiska demostadie så länge vi ville, i alla fall jag för för mig var det fascinerande att bara springa runt som en vanlig snubbe i en småstad och göra i princip vad jag ville, allt med en humoristisk ton (om man vill kalla det humor). Ett par år senare hade jag lyckats få tag på hela spelet (trots att Sverige i princip hade gjort ägandet av det till ett “moraliskt brott” där jag vill minnas att en importör faktiskt dömdes). Jag slängde in det i min gamla burk och skulle snart uppleva en värld jag sent kommer glömma.
Få spel har väckt så mycket uppståndelse som uppföljaren till ett mediokert spel från mitten av 90-talet hade gjort. Utvecklat av densamma lilla indiestudion i Tuscon, Arizona som stod för originalet, Running With Scissors, hade gjort det igen: väckt total moralpanik, men denna gång 100 gånger värre. Visserligen var spelets innehåll 100 gånger värre än sitt original, men med en mycket större “hälsosammare” dos humor på det också. Den som tar något av det Postal 2 gör på allvar behöver undersöka sin mentala hälsa och överväga dennes prioriteringar i livet. Men kanske ska vi ändå delvis tacka denna uppmärksamhet och gratis publicitet som gav detta moraliska förfall ett sånt enormt fotfäste som det står relativt stadigt kvar i än idag.
Trots att de flesta stora kedjor inte ville sälja Postal 2 och trots en lögnaktig, sliskig utgivare (Whiptail Interactive – som RWS driver med i expansionen Apocalypse Weekend (2005) så lyckades spelet hitta ut till sin publik, inklusive lilla mig. Så vad handlar Postal 2 om då?
Vi axlar rollen som the Dude igen. Om det är samma Dude lyckades jag aldrig reda ut egentligen, trots flertalet svar och argument från andra Postal-aficionados. Oavsett är vi vad många kanske skulle klassa som ett “low life” eller “trailer trash“, inte minst av Running with Scissors själva. Måndagsmorgonen gryr, vi hör Dudes morgonrutin, han skriver en checklista över dagens ärenden och innan vi vet ordet av får ta kontroll över honom. Härifrån är världen ditt ostron, men precis som reklamen och spelboxen är väldigt tydliga med “Spelet är endast så våldsamt som du själv är”. Detta är sant, för du kan klara av Postal 2 utan att ha ihjäl en enda varelse. Tänk på vad jag skrev nu, och ponera sedan vad hela serien är känd för. Det är väldigt kul det att spelet som bannats för sitt våldsamma innehåll kan spelas igenom utan att behöva ta till det minsta våld egentligen. För de ärenden Dude skriver ner i början på varje ny dag/bana är nämligen ganska rättframma och väldigt vardagliga. Måndagen erbjuder så spännande saker som att hämta lönecheck, hämta ut lönen på banken och handla mjölk. Dessa ärenden kan då alltså genomföras lugnt och fint (från Dudes håll i alla fall) eller sluta i en fullständig massaker av bibliska proportioner, ibland med litervis av urin, beroende på om brandvapen använts.
Här ligger mycket av charmen då möjligheterna plötsligt öppnar upp sig på ett vis jag personligen inte sett alternativa spelsätt/lösningar användas på direkt. Jag säger inte att de inte finns, bara att jag inte sett det sedan dess, implementerat på samma vis.
Men här, kära läsare, vill jag bara klargöra ett par saker.
På ett sätt är det väldigt svårt för mig att skriva om Postal 2. Det är på sätt och vis en del av mitt DNA, och det är svårt att titta på det utifrån och ur ett rent objektivt perspektiv. Det har format stora delar av mitt spelliv. Att göra speedruns som snittar på runt en timme är en barnlek och jag kan hitta de flesta överjävligt gömda hemligheterna utan större problem. Men hur kan jag rättfärdiga att jag spenderat så många timmar i ett så trasigt och uppriktigt nästan föraktfullt spel, som spottar det mesta i ansiktet? Av de texter som finns i den här krönikeserien så är det den här jag haft svårast med. Jag har börjat om flera gånger, försökt närma mig från flera håll, försökt få det i flera olika perspektiv, skjutit på redan generösa deadlines, bara för att jag överanalyserat något så banalt som jäkla Postal 2. Men tillslut andas ändå en nalkande deadline (med tillhörande redaktör) i nacken och det finns inget annat att göra än att släppa pretentionerna och bita i granaten. Så jag frågar mig själv återigen och ska nu försöka ge, i alla fall, ett svar:
Varför har jag spenderat så oheligt mycket tid i Paradise?
Korta svaret:
För att det är unikt.
Det lite längre svaret:
För att Postal 2 försöker inte vara mer än vad det är, inte grundspelet i alla fall. Gällande expansionerna kan man diskutera att de tog sig vatten över huvudet, men basen för det hela är något vars like vi inte sett sedan det kom. Möjligen i Postal 4: No Regerts (2019, Early Access), dock är vi inte där riktigt än.
Nämn tre andra spel där du i huvudsak utför vardagliga ärenden som sedan slutar i totalt haveri och du bara är en loser som råkar befinna dig mitt i händelsernas centrum och, förhoppningsvis, överleva dagen.
Låt mig kort beskriva denna måndag i Postal Dudes liv lite mer detaljerat:
AC:n trasig i husvagnen, frun skäller, hunden pissar ner kängorna och bilen startar inte. Men det är bara att börja beta av ärenden och bocka av dem på listan.
Som sagt så handlar måndagen om tre saker primärt.
- Hämta lönecheck
- Casha in sagd check
- Handla mjölk
Dessa kan vi utföra i vilken inbördes ordning vi tekniskt sett vill, men med vissa problem och konsekvenser då förstås.
Har vi inga pengar får vi sno mjölken och då slåss mot en ”sleeping cell” med talibaner, eller fly genom kloakerna om man känner till den hemliga ingången. Annars kan man alltid stå i kön, bli förolämpad och betala, om man hämtat sin lön. So far, so good!
På tal om lönen. Vi kan skippa att hämta checken på kontoret och istället välja att gå till banken direkt och utföra ett bankrån. Då får vi dock förbereda oss på upprörda anställda och en uppsjö av poliser som kommer storma valvet när du grabbat pengasäckarna. Vi kan skjuta oss ut, fly till och hoppa från övervåningen ner till lobbyn och fly genom entrén. Eller så använder vi den hemliga gången bakom en av bokhyllorna.
Men om vi nu bestämmer oss för att göra det ärende vi kanske borde börjat dagen med då. Gå till kontoret, förbi demonstranterna som protesterar mot våldsamma spel, in på bossen Vince Desis egna kontor (kom ihåg, vi jobbar faktiskt på Running With Scissors), få sparken (tydligen) och hämta vad jag antar då blir vår sista check. Men så enkelt ska ju inget vara! Kontoret stormas av arga demonstranter med vapen i högsta hugg och de har satt siktet på oss – av nån anledning (“I don’t like Mondays” indeed, Geldof). Trots att vi fått sparken från RWS känns det som att vi fortfarande är deras digitala syndabock. Nästan poetiskt.
Det finns dock inget särskilt sätt att fly härifrån, vad jag vet. Vi kan antingen skjuta eller springa igenom pöbeln av konservativa, överkänsliga, vapenbärande demonstranter. Inget speciellt, men vilket som gör jobbet.
Det är första dagen på vad som kommer bli en lång vecka för våran käre Dude. En vecka som innehåller ärenden som att ha en namninsamling för att få gnälligt regeringsfolk att spela våldsamma tv-spel, rösta i ett val, få en autograf från den tidigare kända barnskådisen Gary Coleman (1968 – 2010) och pissa på Dudes döde faders grav. Det finns mängder av fler saker som sker med olika slutresultat – våldsamma eller fredliga förstås. Det som dock gör Paradise så levande är att det är fyllt av småsaker, hjälpmedel och hemligheter som inte är direkt nödvändiga, men som definitivt kan göra tillvaron mycket roligare.
Som att skaffa en polisuniform som tillåter en att misshandla den civila befolkningen relativt fritt medan den övriga polisstyrkan i stan tittar på, pekar och skrattar gott.
Man kan även bestämma sig för att ge sig efter de redan tidigare nämnda Al Qaida, något som fungerar som ett fullfjädrat sidouppdrag utan att räknas till slutpoängen eller egentligen tillföra något alls utöver ett biokemiskt vapen som för det mesta är mer trubbel att använda än vad det är värt.
På tal om vapen så är råder det ingen brist på dem här inte. Alltifrån den ikoniska spaden man kan använda för att spela golf med folks avkapade skallar, till ruttnande kohuvuden, fyllda med mjältbrand som sprider sig som en löpeld mellan NPC:s om man använder det rätt. Merparten av arsenalen är kul att använda, eller i alla fall experimentera med. I slutändan väljer man nog ändå oftast gamla trotjänare i form av en hagelbössan eller M16. Får jag välja föredrar jag den avkapade hagelbössan på grund av den övermäktiga och totalt obalanserade skadan den utdelar med varje patron. Detsamma gäller dess kusiner – “västernhageln”, som Dude snurrar runt á la Arnold i Terminator 2: Judgement Day (1991) mellan varje skott, och vad som kallas “the Shotgun..?” som är det enda vapnet med en faktiskt omladdningsanimation, även dessa tu ytterst dugliga för att spränga liv och lem ur och av folk i gloriösa blodmoln. Det är så sjukt tillfredsställande, dessvärre är de inte de lättaste att hitta.
Trots att Postal 2 är ett trasigt spel, byggt på en tidig och instabil version av Unreal 2-motorn, med mängder av dålig humor (som dock oftast bara finns i periferin i tystnad, till skillnad mot nästa veckas spel där humorn är lika in your face som akne på en tonårig), ful grafik och kränkningar till höger och vänster så är det svårt att inte charmas, om man är en öppensinnad människa med hög tolerans för skräp. Tack vare en trogen fanskara och dedikerade utvecklare så hålls spelet uppdaterat och tillräckligt relevant än idag för att fortfarande talas om. Varför skulle jag annars välja att skriva om det?
Den här texten är lite kortare än vad jag tänkte. Det finns många anekdoter från utvecklarna jag ville ha med. Alltifrån hur Coleman kände sig lurad hur de klippt hans dialog till hur Postal 2 dykt upp i media på felrepresenterade vis (typ den ickeexisterande”konsolportningen” som är med i The Black Eyed Peas musikvideo till ”Where is the Love”), trots att det inte fanns en brist på grejer att bli upprörd över, om man så ville.
En anledning till den bristande längden är att nästa veckas text inte bara är ett kort retrospektiv över ett spel. Det är snudden på en analys av en katastrof med en väldigt intressant och smått tragisk bakgrundshistoria som involverar saker som påverkade hela världen i grunden.
